DERELIKT

DE KOMMER FRUKTA MIG

av Andrés Muñoz Hedkvist
6 minut(ers) lästid
A+A-
Nollställ

Vissa kvällar spenderar jag tid med att kolla igenom kommande titlar på Steam och vilka spel som erbjuder ett demo eller ett speltest. DERELIKT dök upp, jag installerade demot och hade riktigt kul med det. Demot var nostalgiskt och träffade helt rätt! Nu har jag fått spela igenom hela spelet, och frågan är om det höll hela vägen.


Kort och gott: ja. Det var ett bra spel, så bra att jag spelade igenom det två gånger. Andra gången var dessvärre orsakat av bristande kompetens från min sida, då jag råkade skriva över min sparfil. Jag var då två kapitel från slutet efter cirka 5,2 timmar. Första gången spelade jag på svårighetsgraden ”Normal”, andra gången på ”Hard”.

DERELIKT marknadsförs som gammaldags överlevnadsskräck, i linje med exempelvis System Shock 2. Det stämmer till viss del. 

Retro på gränsen till copyright infringement

DERELIKT utspelar sig på en rymdbas där något mindre trevligt har inträffat. Varelser tagna ur Lovecrafts verk har invaderat och det handlar om att överleva och utrota hoten. Mer än så kommer jag inte att gå in på handlingen. Den kanske inte är märkvärdig eller nyskapande, men det finns miljöer jag gärna inte vill avslöja. Handlingen förmedlas genom kortare videosekvenser eller genom karaktärer som förklarar vad som behöver göras. Spelet gör ett fantastiskt jobb med världsbyggandet. Det finns gott om anteckningar att läsa, en del karaktärer att prata med och några hemligheter att utforska. Det finns också en härlig dos humor i anteckningarna och i vad karaktärerna säger. Spelet lyckas dessutom skapa en fantastisk atmosfär, till stor del tack vare den visuella stil som utvecklarna valt att använda. Vad karaktärerna faktiskt har att säga är dessvärre inget märkvärdigt, vissa erbjuder exposition, några kanske behöver hjälp med att hitta något.

Det är tydligt redan från start att spelet siktar på att efterlikna titlar från PSX-eran på 90-talet, med en logotyp för ”Plustation” och en egen startjingel. Effekter som ”dithering” och ”texture warping” återfinns också, även sikten är begränsad för att efterlikna den gamla konsolens tekniska begränsningar. Även om monstren och omgivningarna inte alltid är skräckinjagande finns det något obehagligt med atmosfären, vilket jag uppskattar. Spelets mellansekvenser använder sig även av ”scanlines”, 3D modeller och animationer som känns direkt taget ur tidigt 90-tals dataanimation vilket passar bra med resten av spelets tema. 

Spelet är tydligt inspirerat av Lovecrafts verk, vilket även märks i uppgraderingssystemet. Under spelets gång kan du hitta uppgraderingspoäng som kallas för ”Insights”. Dessa används för att antingen låsa upp ett ”öga” eller förbättra styrkan hos runan som placerats i ögat. Din karaktär har tre ögon, vilket innebär plats för tre runor. Det första ögat är tillgängligt från början, medan de andra två måste låsas upp.

Uppgraderingarna påverkar hur mycket liv du har (VIT), din snabbhet (DEX) eller mängden skada dina vapen orsakar (DMG). Det blir en balansgång, då en runa kan öka mängden skada som levereras avsevärt, men samtidigt minska hur mycket liv din karaktär har. När alla ögon är öppna och det finns en runa i varje öga kan det även tillkomma en passiv uppgradering, såsom möjligheten att se fiender genom väggar.

Det är egentligen uppgraderingssystemet som drar ner spelets överlevnadsdel. Trots att uppgraderingarna gav mig mindre liv, fick jag ökad skada så inget utgjorde ett hot längre. Oavsett svårighetsgrad. Till följd av det var det inte heller lika läskigt att ge sig in i strid, eftersom att jag visste att jag skulle vinna striden innan den ens börjat. Det är inte en jättepool av fiender, men de som finns lägger sig på minnet. De mindre fienderna angriper i grupper av tre, medan de vanligare varianterna, ”Abomonation” patrullerar runt på vissa ytor. Det är en salig blandning, allt från Lovecraft-inspirerade monster till robotar av olika slag. En styrka i deras design är det visuella, jag tror att den försämrade grafiken faktiskt ökar obehaget kring vissa av dem. De minsta fienderna, vare sig om de flyger eller kryper, kan dra åt helvete. De är lätta att döda, men de är väldigt dryga. 

Spelets musik är väldigt bra, och detsamma gäller ljudeffekterna. Vapnen låter matiga och känns som att de faktiskt gör skada. Musiken som spelas under intensiva tillfällen har en härlig blandning av bas och elgitarr som verkligen får adrenalinet att pumpa. Den används rätt så sparsamt, främst vid tillfällen där den faktiskt behövs, som under en större strid i en gymnastiksal. Hela sekvensen är stressig, svettig och känns som en rejäl seger när den väl är över. De generella ljudeffekterna i omgivningen är diskreta men finns där och passar väldigt bra ihop med de visuella aspekterna i spelet.

Spelmässigt är DERELIKT välgjort. Varje vapen har ett tillfredsställande ljud, men det finns också en bra variation. De klassiska varianterna återfinns, såsom: pistol, automatgevär och hagelgevär. Det tillkommer även lite mer exotiska vapen, såsom en granatkastare (som kräver några ledtrådar) och ett vapen som skjuter kraftiga blixtar. Spelet är kanske utmanande under de första två kapitlen, när du enbart har en pistol. Men från det att automatvapnet blir tillgängligt är resten av spelet en dans på rosor. Det blir dessutom ännu enklare när du får möjlighet att uppgradera vissa aspekter av din karaktär.  Svårighetsgraderna ”Normal” eller ”Hard” verkade inte skilja sig särskilt mycket åt, och min packning var alltid full med ammunition eller läkemedel. 

En av spelets höjdpunkter är dess pussel. De kräver aldrig vad jag skulle kalla för ”mad man logic”, utan det känns oftast rätt så uppenbart vad som behöver göras för att lösa dem. Pusslen används huvudsakligen för att få tag på koder som öppnar dörrar, men de varierar tillräckligt mycket och förekommer inte så ofta att de blir jobbiga att lösa. Vissa datorer kräver att du hackar dig in på dem, vilket är ett enkelt minispel som, återigen, inte uppstår särskilt ofta. 

Om du spelar och kör fast vid ett pussel, vilket hände mig ibland, få inte panik. Du är inte ”softlocked”, det är bara någon detalj som missats. Det finns även anledingar till att återbesöka vissa områden i spelet. Vissa vapen fungerar som verktyg för att öppna specifika dörrar, som antingen kan innehålla något av värde eller ta dig vidare i handlingen. Vill du hitta alla hemligheter är det värt att göra en snabbvisit i ett tidigare område.

Ur ett tekniskt perspektiv finns det inte mycket att anmärka på. Det förekommer några mindre buggar, men de påverkar inte upplevelsen nämnvärt. Exempelvis kan objekt i packningen ligga kvar eller överlappa andra objekt. Finns det tillräckligt med utrymme räcker det dock med att flytta på dem.

En av få saker som verkligen talar emot spelet är dess längd. På svårighetsgraden ”Normal” var det två kapitel från slutet efter 5,2 timmar. Efter en fullständig genomspelning på ”Hard” landade speltiden på 6,5 timmar. Då var vissa saker färskt i huvudet för mig, vilket snabbade på spelandet.

Så om vi ignorerar att spelet inte riktigt känns som ett överlevnadsspel, är det fortfarande bra? I min mening, ja. Om du går in med inställningen att det snarare är en boomer shooter med inslag av skräck är det ett bra spel, om än lite väl kort. Jag hade uppskattat ett ”New Game+”-läge eller att spelet helt enkelt varit lite längre, då det tog slut alldeles för fort.

Vem vet, vi kanske får se en uppföljare i framtiden? Det är inget jag skulle tacka nej till direkt!

Testdator: i7-13700F, 16GB DDR5, GeForce RTX 3070 8GB


Specifikation

Denna recension baseras på Steam versionen. Finns även till XBOX Series X|S och PlayStation 5

DERELIKT. Lägsta pris cirka 180 kronor enligt Steam 2026-11-14.

Kod tillhandahållen av Hyperstrange.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar