Marathon

Det finns mycket vi kan säga om Marathons utvecklare Bungie. Det kan vara deras flertaliga skandaler de orsakat genom åren, hur de använt sig av en allt för aggressiv monetiseringsmodell i Destiny-spelen och att de frångått den vision de hade under Halo-dagarna. Detta är dock en recension som inte tar detta i åtanke. Vi ska titta på Marathon och endast Marathon.

För att bilda lite kontext för läsaren gällande mig som recensent är jag en av de som blivit bränd av Bungie. När jag spelade Destiny och Destiny 2 var det en ständig balansgång mellan innehåll som lämnade en djupt besviken eller någorlunda underhållen. Då kan ni säkert förstå att jag är lite färgad och gör därför det svårt för mig att vara objektiv i frågan. Detta är bitvis sant, men att göra en medveten ansats till att analysera innehållet objektivt är det vi på Nördliv strävar efter. Jag undkommer inte min bias helt, men det gör vi nog aldrig. Någonting jag kan invända i åtanke till min skepticism, är hur förvånansvärt kul jag haft med Marathon. Jag var minst sagt beredd på motsatsen.

Spring, plundra och stick

Nu lämnar vi allt kringliggande fluff och går in på självaste spelet. Marathon är ett onlinespel med extraction-shooter som huvudgenre. Detta innebär att du som spelare har en profil med ett slags valv där du lägger saker du samlar ute på banorna. Innan du hoppar in i en runda ser du till att utrusta dig med dessa. Poängen är dock att du kan bli av med allt du bär om du dör, det gäller alltså att väga riskerna mot de potentiella vinsterna. Vi har haft några spel med denna genre som blivit populära under åren; Arc Raiders och Escape from Tarkov – vilka erbjuder olika nivå av bestraffande spelstil. Dessa är med andra ord varianter av hardcore/casual-spel där loot kan vara svårare/lättare att få tag på och att döden blir mer/mindre bestraffande. De spelare som har gott om erfarenhet har även gott om förnödenheter i sina valv – ammunition, skjutvapen, läkemedel och andra godsaker, men även god förståelse för hur de ska föra sig i världen för att få bästa utfall i varje situation.

Dags att köra ett språng med pålitliga kompanjoner. Hoppas jag.

I Marathon är det samma upplägg. Vi startar med att sätta på oss nödvändig utrustning – vapen, läkemedel, skott och andra godsaker som granater, prestationshöjande modifikationer eller injicerbara program som bekämpar fientliga virus. Vi spelar nämligen som så kallade Runners, vilka är varianter av androider som består av både mekaniska och biologiska komponenter. Vårt syfte är att få med oss så mycket loot som vi kan, vilket blir än mer om vi har en trevlig ryggsäck med oss. Allting du hittar har olika rangordningar och tar olika mängd plats; allt från grå (lägsta) till Guld (högsta). I början plockar du framförallt massvis med grå saker, vilka även lägger sig i högar i ditt inventarie. Det finns material vi kan använda för tillverkning, som Biomass eller Unstable Lead. Dessa kan du exempelvis bära i nästintill oändlig mängd i varje hög och används i massa grejer som uppgraderingar och tillverkning av ammunition. Du kan också hitta värdesaker (valuables), men dessa säljs direkt efter extraktion och kan endast bäras max 10st i en hög. När du börjar bli varm i kläderna söker du efter saker i högre och högre rang. Om du lyckas extrahera från banan med ditt loot skickas detta in i ditt valv där det ligger säkert för framtida användning.

Detta är dock inte hela bilden – det hade blivit väldigt kort och uttjatat om det vore så. Vi har även affärer vi kan handla hos som drivs av 6 olika faktioner som du låser upp längst med speltiden. I början har vi bara tillgång till en av dessa, CyberAcme Systems, men vartefter vi utför uppdrag låser vi upp den ena faktionen efter den andra. Vi låser även upp tillgång till fler och fler saker i dessa affärer, vilket kan underlätta framtida rundor (om du har råd dvs.). Det är inte bara saker vi kan köpa, varje faktion har ett förmånssystem som vi kan köpa upp vartefter vi går upp i ryktesnivå. Köper vi dessa kan vi få åtkomst till permanenta uppgraderingar – bättre uthållighet när vi springer, starkare korruptionsskydd och snabbare plundring (när vi öppnar utrymmen tar det en liten stund att identifiera allt).

Uppdragen utmynnas ofta till att göra ett antal fetch quests.

Här har Bungie lyckats exemplariskt. De har satt en perfekt balans mellan lång och kortsiktig målhållning genom denna typ av mångfaldigt progressionssystem. Varje faktion erbjuder lite olika mål och innehåll, vill du exempelvis specialisera dig på att jaga andra Runners bör du göra uppdrag för Arachne – eftersom de fokuserar på aggressiv teknik. Om du istället vill vara lagspelare och läka andra så kan Nucaloric passa, då de erbjuder sådant för lägre pris. Dock är en balanserad progression bästa vägen. Vad Bungie lyckats göra i detta läge är att erbjuda spelare många olika alternativ på hur de vill angripa banorna och de mål de har därtill. Om det finns någonting att invända på är det att uppdragen vi får av faktionernas representanter blir tjatiga varianter av fetch quests – gå dit, gör en grej och sedan är du klar – dags att sticka. Det är däremot allt däremellan som gör varje runda så oerhört engagerande – slåss mot fiender, leta loot och engagera sig i världshändelser. När du väl hittar det rätta plundret sprakar dina synapser till med härligt, härligt dopamin.

Nyanserna ligger i detaljerna

Någonting som är väldigt slående med Marathon är dess visuella stil. Många har ondgjort sig över att den använder sig av allt för mycket saturerade färger, allting mellan hus och vapen verkar vara i helt nylackerad plast som angriper dina ögon agressivt. Detta håller jag bitvis med om, men vartefter denna omedelbara olust lägger sig börjar saker och ting uppenbara sig. Du börjar associera vissa färger och former med sådant som kan vara fördelaktiga eller besvärande, allt onödigt börjar falla bort vartefter du får en god känsla för det mål du är ute efter. Alla färger och former ger dig specifik information – röd rök påvisar att det finns strongboxes inom området, en stark glimt av ljusrött sken innebär att NPC-fienderna sett dig och orangegul färger associeras oftast med gift som fräter sönder dig – med mycket, mycket mer.

Dock finns det en överanvändning av färger på sina håll och kanter. Det kan vara oerhört svårt att navigera vissa menyer då vissa ikoner sticker ut på underliga sätt – intuitionen tar stryk här. Stilvalet med de starka färgerna och överanvändningen av typiska, dystopiska science fiction troper gör även att berättelseformen börjar skaka. Det blir i slutändan som att Bungie överpresterar i försöket att stå ut, de extremt överdådiga (men snygga) mellansekvenserna blir intetsägande istället för informativa. Detta har gjorts bättre ofantligt många andra former – Ghost in the Shell, Cyberpunk 2077, SystemShock, eller varför inte gamla Marathon från 1994? Det gör sig inte mycket bättre av att Bungie valt att förmedla berättelsen i en oerhört obskyr och tvetydlig form som också överanvänder typiska troper för genren.

Även om designerna kan bli överdådiga går det inte att undvika att det finns coola faktorer!

Det positiva med Marathons berättelse är det finns en väldig massa innehåll att utforska för er som gillar att följa sådana varianter – jag fokuserar däremot hellre på självaste spelstilen. Berättelsen har tyvärr inte övertygat mig tillräckligt för att vilja utforska den på egen hand, men det kanske blir bättre med framtida uppdateringar.

Ett fotsteg som kan avgöra striden

Vi återvänder en sväng tillbaka till detaljarbetet eftersom det är så oerhört intressant gjort. Ljud är också sådant som fått en rejäl genomarbetning och alla stycken kommer med specifik information. Jag kanske motsäger mig själv nu, men jag uppskattar enormt att Bungie inte hamrar mig över huvudet med oändliga förklaringar för det ene eller andra. Om det hade poppat upp en informationsbubbla varje gång som ett distinkt och oförklarligt ljud dykt upp hade jag inte haft en skärm längre. Den hade nog suttit i en vägg någonstans på andra sidan av kontoret. Istället låter Bungie spelaren lista ut dessa saker själv, vilket blir en otroligt trevlig del av utforskningsaspekten. Utforskning för min del handlar inte bara om att ta sig till platser och se dessa rent fysiskt, utom att få upptäcka system. I och med att Bungie inte överöser mig med information känner jag istället att jag listat ut någonting och därmed gör det till en upptäckt. Jag försöker fortfarande att lista ut vad vissa ljud innebär, vilket fortfarande gör spelet oerhört engagerande.

Jag ska även nämna musiken kort här eftersom även den är unik. Det är sannerligen en märklig och experimentell variant som kompositör Ryan Lott sammanfattat, men den fångar stilvalet perfekt. Inslagen är som att någon synteserat in-och-utandning för att sedan veva ihop det med elektroniska genrer av glitch, ambient och industrial. Det är som att lyssna på en kör människoliknande robotar i olika tillstånd av sammansättning, det är pulserande tempon utan någon riktig melodi och tuggande bas med inslag av retro-futuristiska syntar. Det är inte nödvändigt musik som du lyssnar på utanför spelet, men vissa inslag är oerhört fångande. Jag rekommenderar att du öppnar Spotify och lyssnar på de tre första låtarna från första volym.

En Bungie-special

Nu har vi gått igenom kringliggande system, detaljdesign och berättelseform. Vi kommer fortsätta en del på detaljerna eftersom det också tillhör vapenkänslan – någonting som är en specialitet för Bungie. Och här gör de inte sämre jobb! Vi har lite olika vapen som varierar sig mellan fem olika ammunitionsformer – Light, heavy, Volt battery, Volt cell och MIPS. Det du använder mest är olika former av pistoler, k-pistar och automatgevär – oavsett vad du har för preferens är alla oerhört trevliga att skjuta med. Energivapen är i regel långsammare, men erbjuder större skada på energisköldar och ammunitionen håller mycket längre jämfört med andra. Lätt ammunition finns i större mängd men gör i regel mindre skada än tunga skott. Alla vapenformer är dock effektiva så länge vi vet hur de ska användas.

Marathon erbjuder även ett par klasser. Detta beslut är jag lite kluven över eftersom det ger märkbara fördelar beroende på lagens olika kompositioner. Att ha med en läkare (Triage) är nästan ett måste om vi träffar på ett annat gäng Runners. Spanaren (Recon) är även här mycket användbar då den kan spåra andra spelare. Marathon har dock starka inslag av PVE där du slåss mot fiender, framförallt på de senare banorna Outpost och Cryo Archive som har väldigt hög hotkategorisering. Här blir en bra klassuppsättning ett måste, vilket blir surt om du kör slumpmässig sökning och får tre av samma klass. Nöjet av att variera sig mellan dessa står emot balanseringsfrågan i PVP och jag har ännu inte riktigt avgjort om det är ett bra eller dåligt val. Det kan i slutändan komma ned till frågan om preferens.

Det finns sex olika klasser som är olika bra i solo, duo eller trio.

Om du däremot ogillar att spela med främlingar kan du alltid spela själv i solo. Jag rekommenderar dock alltid att du spelar med andra, jag har alltid lyckats bättre med detta, även om det inte alltid går bra. Du kan däremot göra mer specialinriktad looting när du springer själv eftersom du inte behöver styras av vad dina lagkamrater vill. Varje område på en karta kan innehålla specifikt loot du är ute efter, vilket kan göra solospelande fördelaktigt. Sedan finns det även duos, vilket är ett gott mellanting. Vad detta i slutändan gör är att erbjuda en stor mängd variation för dig som spelar – vill du ta dig tid och söka igenom varje vrå efter lågnivås-loot eller öka dina chanser för högnivå med slumpmässiga medspelare? Alla spel är självfallet roligare om du lyckas få med dig ett gäng kompisar.

Oväntad men välkommen överraskning

Hur ska vi då sammanfatta Marathon? När jag väl gick in i för första gången var jag oerhört skeptisk på grund av mitt gamla agg. Runda efter runda började dock alla system att klicka till, jag började förstå den audiovisuella informationen och därmed blev mer och mer erfaren – mina ögon öppnades. Numera är mitt valv överfullt av värdefullt loot efter dryga 30 timmars spelande och jag vinner oftare än vad jag förlorar. Varje förlust är numera en fotnot istället för ett djupt hål, varje vinst ger mig en härlig känsla av progression. Det är häftigt hur Bungie lyckats träffat känslan av framgång så väl och hur de fått till intensiteten inom varje strid. Ibland blir jag självfallet fullständigt överrumplad, ibland har jag sådant högmod att jag gör mig till en öppen måltavla. Men varje språng har potentialen att dra hem stora skatter.

Att lyckas med berättelsen i ett sådant spel kan vara svårt, men både Escape from Tarkov och Arc Raiders har påvisat att det inte behöver överpresteras. En enklare berättelseform hade möjligtvis gjort spelet mer lättsmält, samt ett mer strömlinjeformat menysystem med enklare paneler utan en massa skrikiga färger. Vad jag i slutändan tycker är att Bungie lyckats träffa är en perfekt balans för de som är ute efter någonting som är lite mer hardcore än Arc Raiders, och lite mindre hardcore än Escape form Tarkov. Det är i alla fall där jag finner mig ligga bäst, vilket är varför jag inte kan undgå att ge detta spel ett ’’bra köp’’. Det är ett spel som kommer, med en viss invänjningsperiod, få dig att vilja köra en runda till – en omgång till. Ett språng till.

Testdator: AMD Ryzen 7 5800X3D, 32 GB DDR4, GeForce RTX 2080 Ti