Lost in Random: The Eternal Die

Vad är det här då? Detta är tydligen en uppföljare till ett tidigare spel som heter Lost in Random. Ett spel som jag inte spelat och det blev jag varse om…

Vi spelar som drottning Aleksandra av kungariket Random som med hjälp av den svarta tärningen styr vårt rike. Dock är den lite nyckfull och vi dras in i dess surrealistiska värld. Vi kommer här komma till spillrorna av det som är efterlämnat sedan första spelet som jag förstår det. Vårt mål är att besegra Maran och ta oss ut till den riktiga världen. Maran som är den svarta tärningens kropp i denna förvridna värld. Som tur är träffar vi vår gamla parhäst Fortuna när vi vaknar upp i världen som vi hamnar i. På vägen kommer vi att möta på så väl gamla som nya karaktärer som vi räddar, eller de säger att de är gamla och att vi har möts innan. Men jag vet inget om det.

Vi rör oss mellan olika ”rutor” som har en olika golvlayouter och vi möter ett gäng fiender som vi ska besegra innan vi får en liten belöning och kan gå vidare till nästa ruta. En ”ruta” kan täcka en skärm eller lite mer. Tänk er ett spel som består av pusselbitar och varje gång man spelar det bygger man en ny bana med pusselbitarna (Geni för oss gamla, Bamse och honungsjakten för föräldrar). Varje pusselbit blir då en ruta som innehåller en utmaning som oftast är i form av fiender. Belöningarna kan vara någon av de olika valutorna som finns i spelet. Alla de olika ställena att shoppa på har olika valutor. För att förbättra våra vapen hos det som kan jämföras med en smed i de flesta spel behöver vi kol. Där vi kan shoppa egenskaper så behöver vi en annan valuta. Belöningarna kan dessutom vara artefakter eller pärlor som vi kan använda för att förstärka oss just nu i den rundan vi håller på med. När jag skriver den rundan som vi håller på med så avser jag att vi kommer att dö. Om och om och om igen. När vi dör så kommer vi till Sanctuary som påminner lite om att komma till en stad i ett rollspel. Här finns smeden och de andra karaktärerna som vi stöter på uppe i banorna. De val vi gör här nere är dock permanenta. Och detta är det enda sätt att bli bättre då vi inte har nivåer att gå upp i för vår karaktär. Det är inte heller speciellt mycket utrustning och garderob vi har att välja på. Enkelt rakt igenom och inget intrasslande i färdighetsträd och att läsa guider på internet för olika builds. 

Kom ihåg, prata inte med främlingar

Varje gång vi återvänder till världen så är den ny, med en slumpmässig design. Designen är en slumpmässig kombination av rutor i något labyrint-liknande mönster. Vi tragglar oss igenom den och kommer till en trappa och upp går vi till nästa våning, där vi mest troligt kommer bli ihjälslagna av en boss för att återvända ned och kämpa på, höja våra egenskaper i shoppen och kanske ge vårt vapen en ny egenskap. Dock så finns det en ambulerande shop som aldrig försvinner ned i Sanctuary som dyker upp lite slumpmässigt där vi kan köpa saker som hälsa vilket kan behövas. Något som det ibland känns som är att det är enkelt att komma vidare tills spelet plötsligt bestämmer sig för att jag ska dö. Plötsligt så blir det fler fiender med jobbigare attacker från ett rum till nästa som medför ond bråd död. Ned i Sanctuary, se om vi har rätt valutor för att bli bättre och på det igen. Vi börjar med ett svärd men sedan kan vi köpa bland annat spjut och båge som vi också kan slåss med. De ger olika spelstilar och jag återföll dock hela tiden till svärdet även om jag i denna typ av spel gillar båge. Svärdet var lätt att spela med då det inte behövdes ta ut en riktning utan gick fint att bara springa runt och trycka på attack-knappen. För att hålla koll på fiender, vänner och annat vi stöter på så har vi nästan som en liten tablet med olika knappar där information finns sammanställd. 

Detta spelet är ett roguelite med isometrisk toppvy. Grafiken är bra med en lite ”Tim Burtonesk”-känsla på något sätt. Gulligt med inslag av morbiditet. Vi har ingen musik i bakgrunden och ljuden är tämligen generiska, men inte dåliga. Kontrollen gör det den ska. Vi har en knapp för dash, som också kan ta oss över klyftor. En för attack, en för specialattack och en för att slänga vår vita tärning Fortuna. Fortuna gör dels skada när den träffar något och under en runda i spelet kan den dessutom få speciella egenskaper som att om det blir en sexa när vi slänger den får vi lite liv tillbaka, eller om det blir jämnt så blir attacken lite starkare. När vi slängt iväg tärningen så blir den liggande där den hamnar tills vi går och hämtar den. I början använde jag den inte så mycket men utmed spelets gång insåg jag dess storhet.

I slutet av varje recension så är det dags för reflektionen; att se tillbaka på min vecka med spelet och fundera på hur jag känt under resan vi haft och hur vår resa slutar. När det kommer till Lost in Random: The Eternal Die så har inte resan riktigt börjat för jag blev aldrig riktigt initierad känner jag. Det är ett spel som känns som ett DLC snarare än ett fristående spel. Dock är det en helt annan spelstil än det första spelet som såg ut att vara ett äventyrs-rollspel i tredje person (har bara kikat på gameplay-videos). När det kom till storyn så fick jag börja om spelet för att föra noggranna anteckningar över vad spelet handlade om, och då är det en tämligen tunn story. Jag kommer faktiskt inte ens nu ihåg vad det är jag spelat… Jag tror ett av problemen är att de hänvisar ofta till första spelet, så mycket att jag nästan känner mig lite utanför. Dock gillar jag estetiken.