Hem RecensionerSpelrecensionerNintendo Klonoa Phantasy Reverie Series

Klonoa Phantasy Reverie Series

Den plattformande kaninen är tillbaka!

av Jesper Gustavsson

Kaninen med Pac man-hatt är tillbaka i remastern Klonoa Phantasy Reverie Series, två spel som kanske inte riktigt håller dagens mått utan nostalgiglasögon.


Klonoa Phantasy Reverie Series innehåller nyutgåvor av Klonoa: Door to Phantomile som ursprungligen släpptes till PlayStation och dess uppföljare, Klonoa 2: Lunatea’s Veil som släpptes till Playstation 2. I det första spelet får vi följa Klonoa, en kaninliknande krabat som, med hjälp av sin vän Huepow, ska rädda världen från en ond härskare vid namn Ghadius. Spelets berättelse är inte revolutionerande, men den har ett par twistar längs vägen. Detsamma gäller dess uppföljare. Denna gång hamnar Klonoa i den drömlika världen Lunatea där du stöter på två karaktärer, Popka och Lolo, som kommer att bli dina kumpaner under resans gång för att stoppa piratkaptenen Leorina från att få gudarnas kraft. Uppföljaren är en mycket mer cinematisk upplevelse med fler cutscenes där vi får se hur kärngängets relation utvecklas under resans gång. Dessutom känns skurkarna mer intressanta eftersom vi får se mer av dem innan spelets klimax.

Jag tycker berättelserna fungerar bra i spelen med att ge motivation till att spela eftersom de har en viss mystik i sig som gör en intresserad i hur de båda berättelserna tar vägen. Det är kanske inte de mest komplexa berättelserna någonsin, men de behöver de inte heller vara i ett plattformsspel.

När det kommer till gameplay är spelen väldigt lika, förutom några få detaljer. De är 2.5D-plattformare där du kan använda vindkrafter för att plocka upp fiender och kasta dem i olika riktningar, både i för- och bakgrunden, och du kan även använda dessa fiender som dubbelhopp för att nå högre höjder. Det som skiljer de båda spelen åt är främst när det kommer till level design; i det första spelet kan du välja att ta olika vägar i banorna där vissa leder till hemligheter och vissa bara direkt till nästa checkpoint. I Klonoa 2 är hemligheterna oftast mer synliga och kräver istället precision i plattformandet på ett annat sätt. Gameplay är också betydligt mer varierat i uppföljaren. Det kan vara allt från banor där du åker snowboard till att du blir jagad av en jätterobot, detta gör att spelet håller sig fräscht på ett annat sätt än i ettan där alla banor har samma struktur.

Kontrollerna i spelen är enkla, men känns oerhört klumpiga för dagens standard. Särskilt när det kommer till att kasta fiender i olika riktningar och precisionsplattformande. För mig ledde det till fler frustrationsmoment där jag kände att det var spelets fel att jag dog och inte mitt. Detta känns av någon anledning mer precist i tvåan, även om det där heller inte är helt felfritt.

Grafiskt har spelen fått ett ansiktslyft och spelen ser betydligt bättre ut än originalen med tydligare karaktärsmodeller som ger spelet mer liv. Inget att klaga på här utan de har gjort en bra jobb att remastra grafiken.

Något som jag stör mig lite mer på har inte med själva remastern att göra i sig, nämligen karaktärernas röster i dialog. Det är en slags nonsensspråk som låter helt förfärlig och gör dialoger plågsamma att sitta igenom. Musiken i spelet är dock trevlig och lekfull, precis som det ska vara i ett sådant här plattformsspel. 

Sett till längd är de båda spelen korta. Det första spelet tog mig ungefär fyra timmar att klara med en del samlande av hemligheter. Det andra spelet är något längre på grund av långa cutscenes, men båda spelen är i det kortare laget, vilket är till spelets fördel eftersom det är ett spel som bäst spelas under kortare omgångar. Med det sagt kan spelens längd dubblas om man väljer att leta efter alla hemligheter och om man väljer att köra igenom vissa banor som låses upp efter man klarat respektive spel. Tvåan har dessutom en nöjespark där du kan ta dig an ett par minispel om så önskas.

Sammanfattningsvis är Klonoa Phantasy Reverie Series en hyfsad remaster när det kommer till det grafiska, men tyvärr fallerar spelet ganska hårt, om du inte har nostalgi för spelen, på grund av sin utdaterade och klumpiga gameplay. Därför har jag svårt att rekommendera det för någon som inte växte upp med denna kaninmaskot.


Specifikation

Denna recension baseras på PS5-versionen.
Spelet finns även till Switch, PC, Xbox och PS4.

 

i samarbete med PriceRunner

Recensionsex tillhandahållet av Bandai Namco.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar