Clifftop Games är tillbaka! Inte nog med det, Kathy Rain är tillbaka! Återigen får vi stifta bekantskap med den motorcykelåkande och sarkastiska protagonisten från deras debut och genombrottspel med samma namn. Med en ny karriär ämnar Kathy att få rätsida på sitt liv, tyvärr blir resultatet som det brukar bli i livet; inte riktigt som hon tänkt sig.
Det har gått några år sedan händelserna i första spelet. Titelkaraktären Kathy Rain har nu färgat håret blått och startat en ny karriär som privatdetektiv. När vi träffar henne ser det dock inte särskilt ljust ut. Till en början tedde sig tydligen karriärvalet lovande för henne och att hon en gång för alla skulle kunna lägga de traumatiska händelserna för några år sedan bakom sig. Tyvärr har antalet fall hon tagit sig an på sistone inte varit tillräckligt många för att kunna betala hyran för sin kombination av kontor och bostad.
Då dyker plötsligt hennes tidigare mentor inom detektivyrket; Lucas Longhorn och knackar på dörren. Han informerar Kathy om att den lokala borgmästaren har utlyst en belöning för den person som kan hjälpa polisen att arrestera en aktiv seriemördare som sprider terror i staden Kassidy som berättelsen utspelar sig i. Mördaren som har fått smeknamnet Siaren (eller The Soothsayer om ni så vill), har tidigare tagit livet av fyra personer och polisen står lamslagen utan spår. Vid äventyrets början har dock ett femte mord precis skett, på en välkänd författare dessutom! Tillvägagångsättet har skilt sig mellan de olika morden. Några har blivit knivstuckna flertalet gånger, en har blivit puttad från ett tak, en har blivit hängd och en stackare har blivit bränd levande. Vad morden har gemensamt är att det vid varje brottsplats har krossats en så kallad Scrying Mirror. På svenska verkar detta kallas för “Visionsspegel”. Det är en rund spegel gjord av en bergart som heter Obsidian och används bland annat inom New Age och svartkonst för att kunna se in i framtiden, eller någon annan typ av visioner.
Hursomhelst sträcker Lucas även ut en hand till Kathy genom att fråga om dem inte ska bli samarbetspartners igen och dela på belöningen. Kathy känner dock att hon vill stå på egna ben och tackar nej till erbjudandet, men hon går med på att de ska dela med sig av upptäckter i sina utredningar för att på så sätt hjälpa varandra. Det dröjer dock inte länge förrän Kathy inser att det rör sig om någonting betydligt mer komplicerat än att det bara är en galning på mordturné. Hon kommer bland annat behöva riva av plåster från sår som inte verkar ha läkt så väl som hon försökt inbilla sig.
Vår hjältinna mina damer och herrar!
Precis som tidigare har vi att göra med ett tvådimensionellt peka-och-klicka-äventyrspel med pixelgrafik. Med musen pekar och klickar vi helt sonika dit vi vill att huvudkaraktären ska gå, vem hon hon ska prata med samt vilka objekt hon ska interagera med. Vad som verkligen har varit en fröjd för mig när jag nu får återvända till detta universum, är dialogen. Kathy har en påtaglig sarkastisk syn på livet och hennes dialogval låter oss vara väldigt snäsiga och skämtsamma. Vad du väljer att säga kommer till viss del påverka hur andra karaktärer svarar dig, men påverkar inte handlingen i stort. Du kan helt enkelt välja den replik som du tycker är roligast och fortfarande kunna komma till slutet av spelet. Enda undantaget till detta är vid några tillfällen då dialogscenen är ett pussel. Vid dessa tillfällen måste du välja rätt replik för att antingen rädda ditt liv eller den andra karaktärens liv. Väljer du fel replik, händer dock inget värre än att spelet fadear till vitt för att sedan låta dig försöka igen.
Eftersom att det hör genren till, är pussel en stor del av upplevelsen. Första spelet hade några pussel där jag var tvungen att ta mig en ordentlig funderare och väckte en tillfällig känsla av att jag hade kört fast. Så är dock inte fallet i uppföljaren. Pusslen är precis som tidigare grundade i en verklig logik, men med det sagt är det vid tillfällen ganska klurigt. Spelaren måste använda sig av både läs och hörförståelse för att kunna lösa dessa. Vid ett tillfälle ska vi till exempel dechiffrera hemliga meddelande skickade via personsökare. Det vill säga meddelanden bestående enbart av siffror. Vad som gör att i alla fall jag inte direkt kör fast någon gång, är att utvecklaren är ganska bra på att putta spelaren i rätt riktning.
Ett exempel på detta är vid ett annat pussel, där svaret gömmer sig i en tidningsartikel. Kathy kommer då säga något i stil med “Läste jag inte om det där i en tidning nyligen?” Vid andra tillfällen kommer hon att säga att vi är på rätt väg samt vilken del av vår lösning som vi behöver fila på. Vissa skulle säkert hävda att utvecklaren håller spelaren väl mycket i handen, men jag tycker att det är helt rätt approach för att hålla kvar oss i spelet, istället för att bara kasta oss ut på valfri sökmotor och leta upp lösningen på det sättet. Jag hade dock personligen inte haft något emot om hintarna hade bantats ner en aning, ibland får jag nämligen tips om grejer som jag redan listat ut. Alternativet skulle vara om det hade funnits en svårare svårighetsgrad, där vi som gillar att anstränga våra hjärnceller extra mycket hade fått chansen att göra just det. I nuläget finns inga svårighetsgrader att välja mellan, men det är inget som drar ner betyget, utan är mer en slags önskan från min sida till kommande spel från utvecklaren. Pusslen i sig var för mig väldigt stimulerande här och jag kom på mig själv att (trots viss hjälp av den tidigare nämnda sorten från Kathy) utbrista “Åh, jag är så smart!” Vilket är precis vad jag vill känna i upplevelser av den här typen.
Jag nämnde tidigare att jag är väldigt förtjust i Kathys repliker i dialogscenerna. Detta gäller all spelets dialog. Det växlar mellan allvar, mörker, komik och lättsamhet för att helt plötsligt baka ihop allting till en på pappret väldigt märklig, men i praktiken välsmakande kombo. I den övriga berättelsen har Clifftop Games lyckats med denna svåra balansgång, där bitvis mörka, obehagliga och riktigt tunga ämnen kan avhandlas, för att sedan slå om och vara humoristikt. Allt detta utan att det känns som att någon med fullt rattutslag drar i handbromsen och tvingar in det fordon som är berättelsen i en bredsladdande U-sväng. De lyckas istället etablera en atmosfär där dessa ton byten funkar utan att det känns konstigt.
Om jag ska gnälla på någonting, kommer dock det gnället röra berättelsen. För att inte säga för mycket, kommer berättelsen knyta an till händelserna i Kathys första äventyr ju längre in vi kommer. Detta är egentligen inte fel, en uppföljare brukar knyta an till sin föregångare på ett eller annat sätt. Problemet är att jag är väldigt förtjust i det som berättas innan dessa sammankopplingar klargörs. Vilket för med sig att även om jag fortfarande gillar det som sker i berättelsens senare stadie, kan jag inte hjälpa att känna en liten besvikelse över att vi inte fick ta del av ett helt nytt äventyr. Det är som sagt en uppföljare, men jag hade nog inte förväntat mig att det skulle vara en fortsättning på det föregående äventyret. En av mina favorituppföljare är Broken Sword 2: The Smoking Mirror. Det är en uppföljare på så sätt att det är samma huvudkaraktärer från föregående spel samt en eller två andra återkommande karaktärer. Det är också det enda Broken Sword spelet som inte har någonting med Tempelriddarna att göra. De tre efterföljande spelen kretsar enbart kring tempelriddarna på ett eller annat sätt, vilket är tråkigt då det känns lite oinspirerat. Jag uppskattar därför tvåan då det vågade utforska något annat. Det jag vill ha sagt är att jag hade önskat att detta spel tog en liknande väg som Broken Sword 2. Samma huvudkaraktärer, men ett helt annat äventyr.
Utseendemässigt rör det sig som förut om pixelgrafik, men det är betydligt mer detaljrikt den här gången och som en veteran i genren har jag svårt att inte nicka gillande åt grafiken. Då den väcker både nostalgikänslor, men fortfarande känns fräscht. Ljudbilden har dels ett riktigt bra soundtrack som både funkar som en ljudmatta i bakgrunden som enbart sätter stämningen på ett snyggt sätt, men det funkar även som något svängigt som vi kan sitta och digga till. Vad jag också måste belysa när vi är inne på ljudet är röstskådespeleriet. Hela ensemblen är otroligt välcastad och gör ett riktigt bra jobb. En extra skinande guldstjärna ska dock delas ut till Arielle Siegel som har lånat ut sin röst till titelkaraktären och låter verkligen som Kathys porträtt ser ut att låta.. Kontrollmässigt är det inget att säga förutom att om du vill ha en smidig upplevelse, bör du spela med musen. Det fungerar med handkontroll, men är betydligt mer långsamt och oprecist.
Kathy Rain 2: Soothsayer är dels ett kärt återseende för oss som älskade första spelet, men är också ett styrkebesked från Clifftop Games sida som visar sig ha fallenhet för att berätta berättelser som rör sig i flera olika stämningar. Jag må ha blivit besviken på att det var lite väl starka sammankopplingar med det föregående äventyret, men faktum kvarstår att detta är otroligt välskrivet och svårt att lägga ifrån sig. Är du ett fan av peka-och-klicka-äventyrspel bör du definitivt överväga ett köp!
