IXION

Ute i universum driver den enorma rymdstationen Tiqqun med vad som kan vara mänsklighetens sista spillra av befolkning. Tillvaron är dyster, resurserna få och innevånarna är gång på gång i upplösningstillstånd. Du som administratör för detta vidunder till farkost ska inte bara göra deras vardag dräglig, du ska även nysta i vad som också lämnat jorden i rämnor och månen i spillror. Välkommen till IXION!

I de flesta ’city-building’-spel handlar det i regel enbart om att balansera resurser, utbyggnad och pengar – men i IXION förs även människorna in på ett sätt vi inte sett sen Frostpunk. Att hålla lågan vid liv för den enorma rymdstationen är en sak, men att människor hela tiden kommer med spörsmål och vill ha svar från dig ger detta post-apokalyptiska rymdspel en säregen flärd som jag inte sett tidigare.

Först har vi berättelsen – som i mångt och mycket skapar ett riktigt bra driv genom spelandet, samtidigt som det ställer frågor kring hur människan faktiskt presterar när de är under enorm press. Så pass hög press att det handlar om leva eller dö. Det hela tar sin början i megaföretaget DOLOS – vars skapare drömmer om att förse människan med medlen att överleva en kommande katastrof på jorden. Det hela är väldigt ideologiskt på ytan, men ledaren verkar dölja något. I det prominenta tal han håller inför mänskligheten står det klart att rymdstationen Tiqqun – och sedermera du själv är nyckeln framåt. Men när den nya VOHLE motorn på stationen testas, och du anländer tillbaka till månen är det något som är fel. Fasansfullt fel!

I vad som tycks vara bara ett simpelt ögonblick har jorden förvandlats till en övergiven nergången och förstörd spillra av sitt forna jag. För att inte tala om månen, som nu är i upplösningstillstånd, med en stor bit saknad. Mänskligheten verkar vara helt utplånad med bara du och ditt skepp kvar. Vad har hänt? Finns det rester av människosläktet utspritt bland stjärnorna – och kan nån säga åt alla dina besättningsmän att bara göra sitt jobb och hålla käften. En oerhörd tuff resa står nu framför dig, när du inte bara ska leda de överlevande till säkerhet, utan också förhoppningsvis göra det utan att de revolterar mot dig. Något som är lättare sagt än gjort…

Anropar jorden! Är nån där?

På många sätt lyfter IXION idéer från flera håll. Allt från Startopia till Frostpunk. Ett statsbyggarspel i överlevnadsskrud kan man säga. Ser vi till rymdstationen kan den överses i tre olika vyer; internt där du går in i en av sex sektorer och påbörjar mer eller mindre med att bygga en självförsörjande stad. Yttre vyn av rymdstationen, där du kan bygga till motorer och skapa ännu fler solcellsenergikällor, och slutligen galaxnivån där du ser alla planeter och kan utforska.

Ser vi först till den delen du handskas med mest; stadsbyggardelen, är detta riktigt kompetent. Resurser finns först i efterlämnade hus som kan skrotas för att ge den mest fundamentala resursen metall. Därefter behöver du bygga matkällor, energikällor, bostäder och specialbyggnader som kan göra specifika saker. Då du börjar med en sektor, innebär det att du har en viss storlek att tillgå, och därför kan du bara inte bygga på som en galning, utan måste ha lite tålamod. De människor du har måste sättas i jobb för att inte bli drägg som drar ner samhället mer än något annat – och därför är arbetsinsatsen och att alla jobbar väldigt viktig för spelet. Detta är ett sätt att göra folk glada. Men de kan inte jobba för mycket, för då blir de argare och argare, för att slutligen revoltera eller bara dö ut…

Balansen här handlar om att ha tillräckligt många människor för att alla ska jobba på en rimlig nivå. Är det för få människor, men för mycket jobb, så överarbetar de. Och fortsätter det blir de förtvivlade och kan göra hyss. Därför behöver du se till att det finns arbetstillfällen – något som kommer naturligt då du ändå behöver bygga vidare för att kunna utveckla stationen och fortsätta sikta mot stjärnorna.

Val spelar större roll ju längre du spelar!

Bygg och se arbetarna frodas!

Just denna balans är knepig ju längre du spelar, då mängden människor och den bestämda storleken av en sektor innebär att det inte alltid går att skapa jobb för alla. Tack och lov har rymdstationen sex sektorer totalt, så expandering är oundviklig. Inte bara för att du hela tiden upptäcker nya typer av fabriker (för att skapa resurser som krävs för att överleva dessutom), men också för att du snabbt blir tvungen att leta dig utanför rymdstationens trygga famn. Med en dockningsvik installerad kan du bygga mindre rymdfarkoster; vetenskapsfartyg, gruvfartyg och fraktfartyg. Med deras hjälp kan du bryta mineraler, forsla resurser tillbaka till rymdstationen och framför allt utforska planeter. Det senare blir extra viktigt i jakten på svar angående mänsklighetens öde – och dessutom ett sätt att göra dialogval som kan påverka spelandet.

Vad allt detta resulterar i är ett härligt eklektiskt strategispel, som dippar tårna i narrativt berättat ’survival’-mekaniker. Ju längre du spelar, desto mer utmanande blir det, men samtidigt än mer tillfredsställande när nya sektorer öppnas upp och nya resurser kan användas. Hela spelupplägget är uppfriskande i min mening och just mystiken kring vad som hänt i galaxerna du besöker, och den ständiga kampen med sina medborgare gör det till ett fenomenalt strategispel. Vad som potentiellt smolkar bägaren är att det kan upplevas för hårt, när dina medborgares humörsvängningar snabbt skiftar – särskilt när många rentav får depressioner. Det gör att spelet mer lämpar sig åt vana strategispelare, vilket är synd. Samtidigt är det ju detta upplägg som gör det mer unikt. Utöver denna potentiella svaghet har vi mängden av resurser som senare i spelet blir betydligt mer komplicerat. Jag personligen gillar det, men kan förstå om det skulle kännas överväldigande för vissa…

Nåja, vad mer finns då slutligen att säga om IXION. Spelet ackompanjeras av goda – men få – skådespelarinsatser, ett härligt sci-fi-mässig ’soundtrack’ som skänker det en mix mellan rymdopera och ’Blade Runner’. Spelet lyckas även med bedriften att ha en intressant ’artstyle’, som dessutom många gånger övergår i snygga mellansekvenser, som oväntat nog ger spelet en mer flådig uppsyn. Ja, på det stora hela är detta ett överraskande välgjort spel, som inte lojt förlitar sig på enbart sitt spelupplägg, utan faktiskt är ambitiöst både sett till det grafiska, ljudmässiga och sina mer narrativt styrda spelmekaniker. Med ett ordinarie pris på strax över 300 kronor är det mer eller mindre en stöld för så mycket spel… och är ett måste för alla strategispelsälskare där ute!