Battlefield 6 är redan mitt favorit-Battlefield någonsin. Ja, jag sa det. För jag har nämligen aldrig haft mer kul i denna actionfyllda serie än vad jag hade under Battlefield 6-betan som varade under två helger tidigare i augusti. Och det finns många anledningar varför jag känner så – varav vissa är kontroversiella.
Innan vi kommer in på knytpunkterna finns det några punkter som jag tror att alla kan komma överrens om. “Battlefield är tillbaka” är ett av dem. Efter succén som var Battlefield 1, följt av den kolossala utsläppen av V och 2042 (som båda visade sig bli ganska bra i slutändan) fanns det en rejäl nervositet inom mig att jag kanske kommer förlora de två spelserierna som formade min barndom: Call of Duty och Battlefield. Den förstnämnda är vid detta lag helt hjälplöst – men fy vad det skulle förstöra mig om även Battlefield upplevde samma tragiska död. Min barndom, ett minne blott.
Men icke – det behöver jag inte oroa mig för längre. Serien är faktiskt tillbaka, och den är starkare än någonsin förr. Skjutmekaniken är otroligt responsiv och tajt, precis som i BF4, rörelser är snabba och precisa (utan att vara Titanfall eller Black Ops 6) och allt från vapen till pansarvagnar och flygplan känns… bara rätt. Att Dice dessutom lyckats balansera vapnena så väl (ja, förutom kanske hagelbössan) redan vid detta lag är ett gott tecken. Det fanns inte ett enda vapen som jag rent av hatade; alla vapen kändes effektiva och användbara. Att vi dessutom har riktigt bra destruktion av byggnader är ett välkommet tillskott för mig som älskar att springa runt med RPG:s och noob tubes. Allt kändes bara rätt – precis som det ska vara.
Problem eller möjligheter?
Ovanstående tror jag att alla kan hålla med om – och det är nu jag börjar vandra i farligt territorium. För ja, jag tyckte faktiskt om kartorna riktigt mycket. Kalla mig en ADHD-hjärnad tryhard, men Battlefield är enligt mig bäst när det är 32v32 infantry only – alltså utan pansarvagnar, flygplan och helikoptrar. Och när jag sprang runt Siege of Cairo och Iberian Offensive med min lilla kpist, då tyckte jag att spelet var som bäst. Kartorna var utformade på ett sätt där spelare lätt kan undvika öppna ytor och pansvarvagnarna som härjar där. Samma gällde för den mer öppna kartan Liberation Peak, där miljöerna hade noggrannt utformade stenar som lät mig undvika de hemska pansvarvagnarna. Blev det en sniper-fest? Ja. Men vad annars förväntar man sig från Battlefield?!
När vi ändå är inne på snipers kan jag lyfta det enda smärre problemet som jag upplevde: “Sweet spot”. Det innebär att krypskyttsgevär får ett garanterat one-shot-kill vid ett visst avstånd. En skicklig spelare som positionerar sig rätt – ungefär 125 meter från fienden – kan därmed pricka av dem en efter en, utan något större motstånd. Jag kanske inte behöver förklara hur jag gick 35-0 i ett av mina games. Samma mekanik fanns i Battlefield 1 och var minst lika kontroversiell då. Gillar jag den för mig själv? Ja, men när man möter en duktig krypskytt blir det något oerhört frustrerande.
En annan kontroversiell punkt har varit hur karaktärer rör sig i spelet. Dessa har beskrivits som “för kvicka”, där spelare kan hoppa in i en slide som gör det nästan omöjligt för fienden att döda dem. För mig som Counter-Strike-spelare uppskattar jag alltid movement som är snabbt och roligt (till skillnad från CS:s tröga gubbar) – och Battlefield 6 har därmed varit en fröjd för mig. Återigen: kanske tecken på ADHD och tryharding. Jag ställer mig inte mot att Dice planerar att göra movement lite segare och mer realistiskt, men jag kommer å andra sidan sakna när jag hoppade runt och blev en nästintill odödlig motståndare. Aja – Dice gör faktiskt rätt beslut här.
Slutet gott, allting gott.
Battlefield 6-betan må bara varit aktiv i ett par dagar, men när den tog slut och jag plötsligt inte kunde hoppa in i ett nytt game blev det nästan tomt inom mig (lite överdramatiserat, men ni fattar). Det är Battlefield som jag vill ha det: modernt, snabbt och oerhört kul. Time to damage och time to kill är snabbare än tidigare spel, krypskyttsgevären är nästan för kraftfulla och rörelser är något överdrivna. Men vet ni vad – det är så jag vill ha det.
Med fler och större kartor på väg är jag säker att spelet kommer tillfredsställa dem som gillar att köra annat än infantry, samtidigt som kartor anpassade för spelare som mig också kvarstår. Visst kan Rush-spelläget få lite förbättringar och visst har jag blivit dödad runt hörn lite väl ofta, men när explosioner fyller min skärm och den äkta Battlefield-andan är tillbaka – då bryr jag mig inte särskilt mycket om petitesserna. Jag hoppas att Dice fortsätter att anpassa spelet lite mer för att passa en bredare publik, men om det var upp till mig borde spelet förbli precis som det är nu.
