Förhandstitt: Vampires: Bloodlord Rising

Att vara vampyr innebär inte bara att suga blod, verka mystisk och skrämma slag på hela grannskapet. Nej, det är så mycket mer! Som att sova i kistor, förvandlas till fladdermöss och fatta eld om vi vidrör solljus! Även att regera över ett riktigt fett slott!

Vampyrer! Du kan antingen älska eller tycka de är oerhört uttjatade, vi vet att det finns gott om olika varianter! Allt från Abraham ”Bram” Stokers Dracula till de mer punk-estetiska varianterna i Vampire: The Masquerade – eller varför inte Twilight-serien för er romantiker? (ush). Oavsett deras former kommer vi dock alltid tillbaka till den tidlösa stilen som Tod Browning satte med Bela Lugosi som Dracula under Hollywoods monsterera på 1930-talet. Det är mycket i denna stil som dagens utvecklare – Mehuman Games – tar sin inspiration.

Res dig min trogne tjänare

Till skillnad från många andra survival/crafting-spel med byggmekaniker och öppen värld, är Vampires: Bloodlord Risings berättelse i ganska kraftig fokus. Jag startade upp spelet och klickade in på dess menyer, sedan blev jag introducerad till dess bakgrundsberättelse. Vi tar platsen som huvudkaraktären Dragos som var en av många tjänare till vampyrherren Vorago. Allt var frid och fröjd bland de odöda tills inkvisitionen anlände och ställde till med en herrejössans massa problem. De rev ned slottet, dödade Vorago och lämnade en silvrig dimma som driver bort vampyrer – kallad Silver Veil. Däremot är det svårt att döda de odöda, vilket var precis det som hände några år senare när Dragos vaknade upp igen (Eller med några fler kompanjoner om du spelar multiplayer. Jag spelade detta med min fästmö).

Vorago var en god vampyrherre, både för de dödliga och odödliga

Upp och iväg! Vad som väckte oss var rösten från den förmodade ’’på riktigt’’ döda Vorago, men som verkar ha lite odöd kraft kvar att viska småsaker i ditt huvud. ’’Ta dig till ruinerna uppe på Castle Hill’’ förmedlade han – då är det lika bra att vi tar oss dit! Vi lyckades stöta på en och annan inkvisitor längst med vägen, vilka vi snabbt gör oss av med. Vi kan dock inte suga deras blod då de förgiftat sig själva för att bli oätliga av vampyrer – Snygg detalj!

Törstmätaren började sjunka men hade gott om vilddjur att suga blodet ur längst med vägen, vilka vi avverkar med sådant förakt som endast passar en vampyrherre. Harar ger så pass lite blodpoäng att det endast passar att drämma ned dem i marken efter vi är klara, även om detta blir smått komiskt. Vi tar oss till Castle Hill och får reda på att det lämnats efter en sorts blodkristall – denna kommer agera som slottets mittpunkt i framtiden. Bredvid står våran bror Razvan som inte verkar ha någonting bättre för sig än att plocka skit från sina naglar. Efter lite snack fram och tillbaka får vi vår huvuduppgift – bygg ett nytt slott åt Voragos återkomst, återetablera fästena som han hade ute i sina territorium och skjut tillbaka inkvisitionens inflytande från våra länder. Det är bara att börja bygga!

Färsk, äldre och uråldrig vampyr

Vad vore inte Dracula utan sin trogne tjänare Renfield? Desamma tänkte säkert Mehuman Games när de lade planerna för Vampires: Bloodlord Rising. Vartefter vi fått våra uppdrag är det dags att ge sig ut och ’’rekrytera’’ nya vampyrer. Detta genomför vi genom att strosa ned i byn Medresti som ligger precis nedanför Castle Hill och utföra en Kiss of Eternity på en valfri bybo. Till skillnad från många andra vampyrberättelser är invånarna faktiskt positivt inställda till Vorago och hans tidigare herravälde eftersom det drog in mycket rikedomar. Det enda byborna behövde göra för att samarbeta var att blodtappa sig själva och ge det till vampyrerna. Dock är det ingen som frivilligt vill bli vampyr, till vilket vi får använda våra huggtänder – helst i hemlighet för att inte dra åt sig inkvisitionens uppmärksamhet.

Vi har två olika sätt att röra oss på i Vampires: Bloodlord Rising; Aristokrat för att undvika misstänksamhet och jägare för att slåss och suga blod. I aristokratläget klär vi upp oss och kan prata med bybor för att utbyta lite rykten om andra bybor, vilket kan ge oss en god insikt i folks intressen och brister. Detta är värdefullt för att veta vilka vi ska ’’rekrytera’’ eller inte. Någon som vet smideri kan bli ovärderlig i rätta lägen, men om denne avskyr att umgås med andra kan det lätt bli besvärligt. Det är i helhet en mycket god idé för denna genre, dock är Vampires: Bloodlord Rising i ett så pass tidigt stadie att de inte utvecklat dessa system fullständigt – detta ligger som prioritet på deras roadmap.

Efter att vi tvångsrekryterat en mindre arbetsstyrka kan vi sätta dem på att samla material, bygga hus eller blodtappa sig själva inför blodkristallen. Detta fungerar inte felfritt, det är ofta som våra rekryter fastnar i många pathfinding-buggar och administreringen av arbeten blir inte alltid fullföljd. Detta är dock inom all förväntan för ett early acess-spel och utvecklarna är väl medvetna om problemen. Vad vi ser från detta är ett ambitiöst förvaltningssystem som kan bli riktigt roligt att anpassa när allt är klart. Blodkristallen för övrigt är också där vi kan låsa upp nya ytor och driva bort silverdimman, vilket kräver en redig skvätt blod.

Härifrån kan vi alltså låsa upp de tre extra områden som finns tillgängliga i early-acess versionen, inom vilka vi kan utföra några mycket enkla uppdrag som urartar sig till olika varianter av fetch-quests. Detta är någonting Mehuman Games behöver åtgärda och helst rikta i en mer fokuserad RPG-riktning. Vi behöver fler uppdrag med större djup och mer variation eftersom allting är oerhört enkelriktat i detta läge. Jag kunde som exempel spela klart den nuvarande berättelsen på mindre än 6 timmar. Det finns inga sidouppdrag i nuvarande läge, om vi inte räknar in målet med att bygga slottet större.

Roliga system, men bristande engagemang

Vad som utgör ett roligt survival/crafting-spel som Valheim eller Dune: Awakening är dess förmåga att succesivt introducera progression. Du börjar med småstenar och slutar med mytiska, förädlade metaller. Hur väl ett spel lyckas med detta avgör dess kvalité, vilket är någonting Vampires: Bloodlord Rising behöver åtgärda. Som jag tidigare nämnde är huvudberättelsen i nuvarande skick väldigt kort, men därtill också väldigt, väldigt lätt. Att samla material går fort, att röra sig går fort, straffen för att bli sedd av bybor är skrattretande låg och att slåss mot inkvisitorer är… tja, lätt. Även om jag dog ett par gånger var det inte för att det var svårt, snarare låg det i att mina tangenttryck inte alltid registrerades. Att undvika attacker kan vara oerhört frustrerande i detta läge.

Vi har även färdigheter som uppgraderas med hjälp av resursen Vampire Tears och fem olika attribut vi kan öka i nivå när vi utövar dem (se bild 2 ovanför). Vampyrtårarna hittar vi lite överallt i exempelvis inkvisitorsläger, utmaningar med plattformsmoment och grottor där vi behöver offra blod för att komma in. Färdigheterna är i nuläget fem stycken och erbjuder riktigt roliga saker som att bli en fladdermus eller dra blod från allt levande i närheten. Dessa färdigheter är mycket roliga och användbara, framförallt i den frihet som fladdermusfunktionen erbjuder! Men jag återkommer till mitt tidigare problem med att det är för lätt – och därför gör framgången mindre tillfredställande än vad de potentiellt kan vara. Det finns mycket att förbättra här!

Vad som är den mest utvecklade spelmekaniken är sannerligen byggsystemet, någonting som min fästmö hade oerhört roligt med. Om du är någon som finner stort nöje i detta till skillnad från mig som endast bygger det som är nödvändigt så har du mycket att gotta dig i. Jag nämnde tidigare att det finns ett sido-quest, vilket är att successivt bygga slottet större och större. När du når en utsatt byggmängd så låser du upp fler och fler alternativ att utöka ditt slott med och dess former är enligt den typiskt gotiska stilen som vi associerar med denna miljö. Snygga slott och djupt byggsystem!

Två genres, två riktningar

Vad jag kan sammanfatta av Vampires: Bloodlord Rising hitintills är att det sitter på en del goda och mindre goda idéer. Systematiken kommer i stor utsträckning bli åtgärdad och tillrättalagd, balanseringen i progression och tillverkning kommer förmodligen riktas till att bli mer tillfredställande, men det finns några grundläggande val som gör mig lite fundersam. I genren survial/crafting brukar anpassning och rollspelsaspekter vara grundpelare, men i Vampires: Bloodlord Rising saknar vi mycket av detta. Du kan exempelvis inte välja hur din karaktär ska se ut, du måste spela som Dragos om du spelar själv eller servervärd. De som spelar med dig får nöja sig med tre andra karaktärer som får en kort introduktion, men huvudberättelsen verkar missa att de finns med. Nåja, kunde Grounded ha förbestämda karaktärer så kan säkerligen Vampires: Bloodlord Rising ha det. 

Allt som allt ser det bra ut! Gräsmattan blir kanske bra efter några hundra år till.

Vanligtvis får vi bygga var vi vill i denna typ av spel, men i nuläget kan vi inte göra detta i Vampires: Bloodlord Rising. Jag vet inte heller om någonting annat är planerat, men systematiken känns permanent. Plasten som du bygger på är dock enorm och alternativen du kan bygga med är många, men om vi inte får bygga var vi vill så kan det landa fel hos spelare som vill ha full valfrihet. Vi bygger några fästen ute i de andra ytorna till karaktärer som vi möter i berättelsen, men fästena kan vi i nuläget inte bestämma hur de ska se ut eller hur stora de ska vara.

Låt mig dock inte på något sätt underminera röstskådespelarnas bidrag till karaktärerna. Jag var förvånad hur väl de lyckas förmedla god inlevelse och göra dem ovanligt intressanta – även om det var kortskuret. Manuset är även en sådan sak som förvånade mig i sin kvalité, någonting vi sällan ser i ett survival/crafting-spel.

Avslutningsvis finns det en del gott att hämta ur Vampires: Bloodlord Rising, men jag hade personligen rått er att vänta en stund med denna. Om du gillar byggsystem och vampyrer kan du definitivt finna mycket lycka, men för er som tycker om att samla och tillverka saker så kanske ni ska avvakta en stund. Karaktärerna var förvånansvärt engagerande, men spelets mycket tillåtande och enkla svårhetsgrad i allt ifrån strid till resursanskaffning behöver få en redig förbättring.

Testdator: AMD Ryzen 7 5800X3D, 32 GB DDR4, GeForce RTX 2080 Ti