Förhandstitt: Daimon Blades

StreumOn Studios nya fantasy-action-roguelite bjuder på intensiva strider, mörk atmosfär och lovande co-op. Än är det tidigt i utvecklingen och trots ojämnheter i Early Access visar spelet stor potential.

En mörk förhistoria

Daimon Blades är ett nytt fantasy-action-roguelite från franska StreumOn Studio. Berättarmässigt fungerar spelet som en förhistoria till deras tidigare titel E.Y.E: Divine Cybermancy (2011). Jag har aldrig spelat det själv, men det verkar ha uppnått något av en kultstatus och Daimon Blades utspelar sig i samma universum. Spelet befinner sig just nu i Early Access på PC och efter några timmar känner jag mig både nyfiken och försiktigt optimistisk. Här finns tydlig potential, även om Daimon Blades fortfarande har en bit kvar till sitt fulla format.

Brutal närstrid i förstaperson

Jag har alltid gillat välgjorda närstrider i förstaperson men det är en svår konst att bemästra. Sedan The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay (2004), en favorit inom “förstapersons-närstridsspel” genren för mig, har många studios försökt men få lyckats fånga den där intensiva, fysiska känslan som krävs av en sån här nischad genre. Daimon Blades har potentialen att förmedla den känslan jag fick när jag spelade Riddick första gången där varje kamp känns närvarande och välkoreograferad, men balanserar just nu på gränsen mellan kaotiskt, åksjukevarning och tajt, inbjudande närstrid. Striderna är snabba, frenetiska och aggressiva. Min karaktär kan dubbelhoppa, använda ett krokverktyg för att svinga sig genom miljöerna och hantera sitt demonbesatta vapen. Just det vapnet är spelets egentliga huvudperson, karaktären jag väljer är en stum protagonist med ingen egentlig plats i världen, utan vapnet står i centrum. I grottorna är det vapnet som kommenterar vad som händer, ger tips om vart jag ska och berättar hur den här världen fungerar.

Vapnet kan vara ett svärd, en yxa eller en klubba med flera uppgraderingsmöjligheter. Karaktären jag valde att spela med har en distansattack knuten till svärdet jag svingar, där svärdet skickar en energivåg för att hjälpa till med distansen till  fienderna men jag behöver göra en avvägning när jag ska använda den då den kostar stamina och det är samma resurs jag använder för att ducka undan. Jag är låst till det vapen jag väljer i början av en runda och kan fritt välja bland de andra mellan rundorna. Jag önskar att jag kunde förklara mer om vapnen och världens bakgrund, men spelet avslöjar ännu väldigt lite, så det får förbli kryptiskt. Fienderna är intensiva och AI:n aggressiv, till den grad att jag på sekunder kan bli överöst av attacker. Jag måste lära mig att backa, blockera och kontra för att inte bli överkörd, men samtidigt uppmuntras ett offensivt spelsätt. Ju mer aggressiv jag är, desto snabbare laddar jag upp både hälsa och specialförmågor. Det skapar en härlig balans på gränsen mellan kontroll och kaos, en riskfylld dans som passar spelets tematik perfekt. 

De sex olika karaktärerna.

Rougelite

Eftersom Daimon Blades är en roguelite finns det gott om olika typer av förmågor och skatter att samla på: nya vapen, ringar och valutor som används för att stärka både förmågorna och karaktären jag valt mellan uppdragen. Till detta kommer ett brett utbud av permanenta uppgraderingar, såsom utökad maxhälsa, ökad skada och mer stamina. De flesta uppgraderingar man hittar mitt under rundorna kokar oftast ner till passiva effekter som mer skada, mer hälsa, mer valuta och så vidare.
Men när jag får magi eller andra aktiva förmågor är det då stridsfältet verkligen kan förändras. Det finns inte så många trollformler ännu, men de som finns kan helt ändra hur jag tar mig an en konfrontation. Till exempel kan jag få en virvelvindsformel som fångar upp alla fiender, virvlar runt dem ett tag och gör tillräckligt med skada för att sedan prydligt placera dem framför mina fötter redo för ett avslutande svärdshugg. Ett annat exempel är förmågan att placera ut växter som fungerar som kanontorn och hjälper till med distansattacker när det blir hektiskt. Jag har inte fått så många fler att testa ännu så antingen finns det inte fler i nuläget eller så är tärningskasten helt enkelt inte på min sida.

Co-op i fokus

Daimon Blades är designat som ett online co-op-spel med roguelite-inslag och det märks tydligt. Jag har nästan uteslutande spelat solo, vilket visade sig vara en rejäl utmaning. Att slåss ensam mot horder av demoner är brutalt och även om du kan återuppliva dig själv är det långt ifrån lika effektivt som att ha en eller flera lagkamrater vid sin sida. Spelet stödjer upp till fyra spelare samtidigt, antingen via matchmaking eller med vänner. Med en annan spelare blir upplevelsen genast mer balanserad då ni kan koordinera attacker, täcka varandras ryggar och planera rörelser på ett sätt som helt förändrar tempot. Det är uppenbart att spelet är byggt för samarbete och jag tror att de flesta kommer få ut mest av det i co-op. Varje runda består av fyra procedurellt genererade nivåer fyllda med fiender, fällor, plattformshopp och skattkistor. Efter att ha rensat en våning tar vi hissen vidare nedåt och till slut väntar en boss. De bossar jag hunnit möta hade förvånansvärt avancerade taktiska moment och ett snyggt visuellt upplägg.

Demoniserad myra.

Mellan rundorna

När jag faller i strid, vilket händer ofta skickas jag tillbaka till basen. Där kan jag prata med karaktärer, uppgradera vapen i smedjan, finjustera utrustningen och förbereda mig för nästa försök. Spelar du i grupp kan ni dessutom rösta om nästa uppdrag, en enkel men effektiv funktion som gör co-op-upplevelsen mer dynamisk. Miljöerna i riket kallat Daimon, är mörka, groteska och imponerande välgjorda. Här finns förmultnande kroppar och skelett som vittnar om tidigare strider, jätteinsekter som kravlar längs väggarna och en ljussättning som verkligen sätter stämningen. Även ljuddesignen håller hög klass, StreumOn visar att de kan bygga atmosfär lika väl som intensiva strider. När jag hör ett skrikande från ett grottsystem framför mig vet jag med mig att nu kommer det hända grejor.

Inte riktigt besegrad än!

För tidigt att döma – men lovande

Efter några timmar med Daimon Blades känns det tydligt att spelet har stor potential. Det är fortfarande ojämnt, animationerna behöver putsas, tempot balanseras och flera system förfinas men grunden är lovande. För mig känns det som en korsning mellan Warhammer: Vermintide och Agony: Vermintide för sitt samarbetsfokuserade, färdighetsbaserade gameplay och Agony för sin mörka, demoniska värld. Det är rått, kompromisslöst och stundtals riktigt svårt men det är också det som gör det spännande. Om du gillar tuffa närstrider, mörk fantasyestetik och co-op-baserat gameplay, är Daimon Blades definitivt värt att hålla ögonen på. Jag tänker själv återvända längre fram i utvecklingen särskilt när spelet fått lite mer finslipning och jag har några vänner redo att ta sig an helvetet tillsammans med mig.

Testdator: Intel Core i7-12700f, 32GB DDR4, Geforce RTX 4070