Fogpiercer

Fogpiercer kastar direkt in spelaren i en kamp där varje beslut kan avgöra om tåget fortsätter framåt eller blir skrot längs med rälsen. Med en blandning av roguelite–spelmekaniker och kortbyggande väntar en utmaning som till en början känns nästan orättvis, men som sakta öppnar upp allt fler möjligheter. Bakom den enkla ytan döljer sig ett spel där strategi och långsiktig utveckling står i centrum.

Spelet bygger hela sin spelidé kring ett bepansrat tåg som måste ta sig genom ett fientligt landskap fyllt av banditer och stålpläterade fordon. För den som inte är bekant med genren handlar en deckbuilder om att bygga upp sin kortlek under spelets gång. Nya kort tjänas in efter strider och händelser, vilket gör att varje spelomgång utvecklas på olika sätt beroende på vilka belöningar som dyker upp och vilka val som du gör längs vägen.

Inför varje expedition väljs först ett lok med egna styrkor, därefter en lokförare med unika färdigheter och slutligen vilka vagnar som ska följa med. Just vagnarna spelar en avgörande roll eftersom de bestämmer vilka kort som finns tillgängliga från start. Redan innan första striden gäller det därför att fundera över vilken spelstil som känns mest lockande. Vissa kombinationer passar ett mer offensivt upplägg medan andra erbjuder större möjligheter att stå emot fiendernas attacker under längre tid.

En av lokförarna.

Strider där tågets uppbyggnad betyder allt

Spelets strider skiljer sig från många andra deckbuilders genom att tågets placering påverkar nästan varje drag. Varje del av tåget upptar en ruta på spåret och äventyret inleds med loket samt två vagnar. Under resans gång förändras tågets längd beroende på vilka val som görs, vilket också påverkar taktiken.

Korten är knutna till den vagn som äger dem och det är därifrån räckvidden räknas. Vissa attacker når bara korta avstånd medan andra kan träffa längre bort. Flera kraftfullare kort har dessutom begränsningar och går exempelvis inte att använda mot fiender som befinner sig alltför nära tåget. Resultatet blir ett system där positionering får minst lika stor betydelse som själva kortleken. Varje tur kräver eftertanke och ett felplacerat kort kan snabbt förvandla en lovande strid till ett desperat försök att överleva. Allteftersom tåget byggs ut med fler vagnar förändras också möjligheterna i striderna. Fler kort innebär större flexibilitet, men samtidigt ökar kraven på planering.

Det räcker inte längre att spela det starkaste kortet på handen. I stället gäller det att fundera över var kortet hör hemma och hur nästa tur påverkas. Vid flera tillfällen ändras fordonens positioner vilket också kan påverka var försvar borde läggas. Skulle skadorna bli allt för stora finns möjligheten under pågående omgång att ångra tre drag. Detta gör att spelet känns lite förlåtande – var inte rädd för att experimentera lite.

En tuff start som belönar tålamod

De första försöken känns brutala. Fiendernas bepansrade fordon plockar snabbt isär tåget och någon form av framgång känns nästan omöjlig. Några rundor in blir det tydligt att utvecklarna medvetet byggt spelet kring upprepade försök snarare än snabba segrar. Efter varje expedition samlas olika valutor in som används mellan omgångarna. Dessa investeras bland annat i permanenta eller passiva förbättringar och nya kort som successivt stärker framtida försök. Sakta men säkert växer möjligheterna att bygga mer effektiva lekar med både bättre försvar och kraftfullare anfall. Vi får också flera utmaningar som när de är avklarade låser upp permanenta framgångar.

Inledningsvis spelar turen en ganska stor roll. Kortutdelningen och vilka belöningar som dyker upp kan avgöra hur långt resan räcker. Allteftersom fler uppgraderingar låses upp minskar dock slumpens betydelse och strategin får större utrymme. Den långsiktiga progressionen gör att varje misslyckande ändå känns meningsfullt eftersom nästa försök nästan alltid startar med lite bättre förutsättningar än det föregående. Den största belöningen kommer när spelets olika system börjar falla på plats. Kombinationer som tidigare kändes omöjliga blir plötsligt självklara och strider som tidigare slutade i ett snabbt nederlag går att kontrollera betydligt bättre. Den känslan av ständig utveckling blir en av Fogpiercers starkaste sidor och skapar en tydlig drivkraft att starta ännu en expedition.

Min trogna kamrat FOGGIE.

Enkel presentation med fungerande helhet

Spelutvecklarna har heller inte satsat på avancerad grafik eller storslagen ljuddesign. Den visuella stilen är enkel och fokuserar framför allt på att göra spelplanen lättläst. Kort, fiender och tågets olika delar går snabbt att överblicka – något som är viktigt när flera beslut ska fattas under samma tur. Ljudbilden håller ungefär samma nivå. Musiken och ljudeffekterna sticker sällan ut, men fyller sin funktion och passar spelets lugna men samtidigt spända tempo. Helheten känns genomtänkt även om presentationen knappast imponerar rent tekniskt.

Det som verkligen bär upp upplevelsen är istället spelmekaniken. Kombinationen av deckbuilding, roguelite och tågets unika uppbyggnad skapar en egen identitet bland genrens många titlar. Den första kontakten riskerar visserligen att avskräcka vissa eftersom svårighetsgraden är hög och framstegen till en början känns små. Den som accepterar grundtanken och fortsätter spela belönas däremot med ett system där varje ny upplåsning ger fler taktiska möjligheter och varje resa känns lite mer genomtänkt än den förra. Spelet passar därför bäst för den som uppskattar spel där kunskap och erfarenhet väger tyngre än snabba belöningar.

Den enkla presentationen kommer sannolikt inte att imponera på egen hand, men under ytan finns ett genomarbetat strategispel som lyckas skapa ett beroendeframkallande ”bara en runda till”-upplägg. Trots en långsam och stundtals frustrerande start finns tillräckligt med djup här för att motivera ytterligare försök, och känslan när en genomtänkt kortlek äntligen börjar fungera gör resan värd mödan.

Testdator: Intel Core i9-11900K, 32GB DDR5, RTX 3090