Ebola Village

1996 släpptes ett spel som kom att förändra spelscenen som vi kände till den. Resident Evil var ett spel som satte skräcken i fokus och inte snålade på hjärtattacksinducerande scener. Inget spel hade tidigare satt denna ribban och vad som följde var det nog ingen som kunnat förutse.

Skräckspel är en genre för sig. Det är lätt att förstå varför vi skulle vilja köra ett race mot Goombas och Marios kompisar. Eller varför inte ett riktigt saftigt actionspel som t.ex Titanfall 2? Däremot har skräck alltid funnits i periferin och blivit en genre som många har svårt att förstå. Varför vill du utsätta dig för det där läskiga? Svaren på den frågan är nog lika många som människor som spelar det.

Som en inbiten skräckfanatiker blev jag lite pirrig när jag fick förfrågan om att prova Ebola Village. Zombies och virus överallt. Vad finns det att inte tycka om? En. Hel. Del.

Du spelar som Marina och är på väg till en avlägsen by i Ryssland för att se till att din mamma och din ex-make har klarat sig undan det hemska ebolaviruset som härjar i världen. När du kommer fram ser du en övergiven polisbil och blodspår. Nu är det upp till dig att hitta din mor och ditt ex för att föra dem säkert ut ur byn. Under de fem-ish timmar som spelet tar att spela igenom, stöter du på yxkastande zombies, motorsågssvingande galningar och varulvar. Du samlar på dig olika vapen (eller ja… två om vi inte räknar med kniven. I så fall är det tre) och du löser olika pussel. Det kan vara att hitta och kombinera något som har gått sönder eller att flytta en staty till rätt position. Ju mer jag tänker på det så var det nog faktiskt de två typer av pussel som fanns. Det är inte så mycket mer faktiskt, vilket inte är så konstigt för ett spel som inte tar längre än en halv eftermiddag att spela igenom. Vi släpper således den biten och går in i den mekaniska aspekten av spelet. Och det är här som allting faller isär.

Innan spelet faller isär.

Redan från början blev jag skeptisk när vår minishorts-beklädda hjältinna sprang runt med sin ficklampa i lägenheten och inte vågade gå in i ett av rummen eftersom det var för mörkt. Nästa sak jag upptäckte, var att när du kom fram till den lilla byn så sprang det runt hönor överallt. Kacklande hönor. Överallt. Det var inte så att det kacklades en gång lite då och då – som hönor har en tendens att göra. Det var konstant och fruktansvärt enformigt. Det hela slutade med att varje gång jag kom in på en ny del av kartan, sköt jag varenda höna för att få frid i huvudet. Nu kanske en vän av ordning frågar om jag fick lite frid och lugn i huvudet? Svaret är lika enkelt som att dela en kexchoklad på mitten. Nej. Det fick jag inte. Eftersom något geni har fått för sig, att när det åskar ute, åskar det precis hela tiden.

Utöver de frustrerande ljudeffekterna var det inte mycket som fungerade som det skulle. Träffar som egentligen skulle ha missat helt landar, zombies glitchar genom dörrar och från en tom lada kunde det helt plötslig starta en cutscene, sedan var jag i en bossfight med den största tjuren jag någonsin sett. Laddningstiderrna ska vi inte ens ta upp egentligen. Varannan dörr du öppnade var en laddningsskärm. Jag har aldrig i hela mitt liv sett så många i ett och samma spel. Det var väl kanske småcharmigt första gången, men om hela speltiden blev 4 timmar och 41 minuter, lovar jag att 41 minuter av dem var laddningstid och laddningsskärmar. I grund och botten tror jag att Ebola Village vill ha en semi-öppen struktur i sina banor, men layouten på husen var också riktigt frustrerande. Ett litet hus utifrån blev kanske fem meter långt och tre meter djupt med långa korridorer inomhus. Rummen var otaliga och det var inte något som passade in i hur huset såg ut utifrån. Lite som Emilio Esteves karaktär i Laddat vapen, där han bor i en liten, liten husvagn på stranden – men när vi kliver in är det ett palats. Där är det roligt, här är det obegripligt.

I början av spelet var bildfrekvensen okej men ju längre in jag kom blev det bara sämre och sämre. Vid ett tillfälle, i ett mentalsjukhus, var det så oerhört dåligt att det kändes som att min Xbox laggade. Det mest slående är att det inte var några fiender på skärmen, ingenting som skulle renderas om och om igen. Jag har inte det tekniska kunnandet varför det blir såhär, men jag kan lova att den enda gången jag har varit med om liknande var när jag “råkade” spränga ungefär 16 kruttunnor samtidigt i Baldur’s Gate 3. 

Splatter säger skotten.

Ebola Village har i princip ”lånat’’ allting rakt av från Resident Evil-serien. Dörrarna som öppnas i laddningsskärmen, din layout i ditt inventory, gröna växter, lila växter och såklart alla zombies- du kanske la märke till när jag presenterade dem. Till och med en av de få karaktärerna som är med, heter Valentine i efternamn – utvecklarna Indie Game Studios försöker inte ens dölja det. Det gör mig irriterad som fasen och tydligen är detta det fjärde spelet i serien. Att de olika kuratorerna för respektive plattform – steam, Playstation network och Xbox store – ens godkänner sådant är bortom min förmåga att föreställa mig. Som vanligt handlar det förmodligen om pengar.

Atmosfären i skräckspel sätter också en standard för hur du reagerar på det. Till exempel i Silent Hill 2 går vår protagonist från en rastplats, längs en vindlande stig som är täckt av dimma. Det är oerhört effektivt eftersom hjärnan förbereder sig på att vad som helst kan hända. Ebola Village innehåller inte något av detta. Jag tror inte att jag satt på soffkanten en enda gång för att jag var spänd över vad som komma skulle. 

Jag vill, och tänker dock inte släppa recensionen utan att ta upp några bra saker. Grafiken var okej, styrningen av Marina var faktiskt överraskande bra, bakgrundsmusiken passade väl in i det ryska temat och röstskådespelarna var okej tror jag. De pratade ryska och det lät som all annan ryska jag har hört. Där blir betyget G+.

Det finns många indiespel som är läskiga av rätt orsaker. Tyvärr är det mest skrämmande med Ebola Village, hur fantastiskt fantasilöst och dåligt det var.