Crimson Desert

Varje år när ett nytt stort spel ska släppas är diskussionerna ofta densamma – kommer det vara bra? Eller är det för bra för att vara sant? När det gäller spel som är “för bra för att vara sanna” blir det oftast en tydlig fördelning i spelarbasen. Många vill nästan att spelet ska misslyckas, medan andra hoppas på att spelet levererar i mångt och mycket. Crimson Desert har det varit oerhört mycket snack kring, många älskar det, andra avskyr det – det verkar inte finnas ett mellanting.

Jag såg mer diskussioner om spelet än videos om det,, men när lanseringstrailern släpptes blev jag nyfiken. Det var så mycket som pågick i trailern till den punkt att jag inte kunde avgöra vad spelet skulle vara. Och med den grafiken som utlovades just för dess värld kände jag direkt att spelet, med största sannolikhet, var för bra för att vara sant. Sen såg jag Digital Foundrys analys av det som fanns, och blev imponerad av de visuella elementen.

Den 19:e kom och det var dags att testa, likt ett barn på julafton klev jag upp ur sängen strax innan 23:00 när spelet officiellt var ute. Jag möttes, till en början av en längre laddningssekvens som fick mig att tro att spelet fastnat i en oändlig loop, väl i världen reagerade jag snabbt på hur trögt allting kändes och grafiken såg, rent ut sagt, förjävlig ut. Spelet var förinställt på “cinematic”, och jag låg på stadiga 24 bildrutor per sekund. Av ren nyfikenhet och panik “sänkte” jag grafikinställningarna till “Ultra” och vips flöt spelet på som smort – och då fick jag min första lilla “wow” känsla kring dess grafik.

När ovan problem var åtgärdat var det dags att spela, på riktigt den här gången. Du spelar som Kliff, en karaktär som kan jämföras med ett punkterat däck. Han är fruktansvärt ointressant, men är egentligen fordonet spelaren använder för att ta sig runt i världen – och hade han varit en så tyst protagonist hade ingen klagat, för det är världen och dess system som får all ära i spelet. Introduktionen fungerar också som spelets tutorial, du får lära dig hur du går, pratar eller interagerar med folk och objekt. Efter en mellansekvens får du även stöta på ett gäng fiender och en boss, här får du lära dig att slåss.

Fridfull början.

Kliff tillhör en grupp med soldater som kallas för Greymanes, deras hem blir attackerade av en grupp banditer och dessvärre förlorar de striden. Efter en mellansekvens där jag fick se Kliff dö samt återuppstå på något vänster, sitter han på en strandkant och får följa med en karaktär in till första staden Hernand – därefter släpps du fri att utforska världen. Och vilken värld det är! Landet Pywel har skapats med kärlek, och det märks. Men, handlingen är… en handling, den finns där och är till för att ge dig nya saker att leka med känns det som. Det kommer inte få några priser direkt, jag satt och kliade i huvudet och undrade hur Kliff överlevde – visst får vi se honom få ett magiskt armband som på något vis räddade honom, men sen sitter han bara på strandkanten och ser ut att ha det rätt så bra.

Jag kan rekommendera att spara utforskandet till kapitel fyra i spelet, för det är då du låst upp de mest väsentliga sakerna som krävs för att lösa vissa ”pussel”, eller låst upp fler saker att göra i landet. Jag utforskade staden lite smått, kämpade en del med kontrollerna, men strax därpå låste jag upp förmågan att glidflyga. Likt Breath of the Wild har Kliff förmågan att glidflyga genom luften tills hans uthållighet tar slut, men det är hur det introduceras som är mäktigt. Det finns en plats, högt uppe i skyn som kallas för Abyss. Där finns det ”pussel” att göra, teleporteringsplattformar att hitta och även skattkistor undangömda. Men när du får möjligheten att glidflyga, slänger sig Kliff över kanten och faller mot marken nedanför – du kan se i stort sett hela världen från den höjden, en prompt dyker upp för att aktivera glidaren varpå Kliff sakta men säkert seglar genom luften. Efter cirka 40 timmars spelande tycker jag fortfarande att det är en häftig känsla, och innan första patchen var det begränsat med teleporteringsplattformar, vilket gjorde att ett störtdyk från Abyss var ett snabbt sätt att ta sig runt i världen. Notera: pussel är ett generöst ord, primärt handlar det om att flytta ett och annat objekt, dra i en spak i rätt ordning eller trycka på specifika knappar. Inga tankenötter direkt, men de duger.

Du låser även upp Axiom Force som påminner om en gammal hederlig “grappling hook”, en stor näve som skjuts från handen som kan användas för att lyfta eller flytta vissa objekt, eller böja träd för att slunga iväg Kliff en bit. En annan förmåga är Force Palm varpå Kliff slår med handflatan för att knuffa objekt eller fiender, det går även att använda den när du hoppar för att få upp till tre extra hopp upp i luften. Nature’s Grasp tillåter Kliff att lyfta väldigt tunga saker, som att lyfta fyllda träd och använda dem som vapen, om så önskas.

Det som imponerar är hur dessa system fungerar tillsammans; jag hade använt Axiom Force ett fåtal gånger, fram tills jag fann en byggnad i ett träsk. Det fanns inga tydliga sätt att ta sig upp till byggnaden, och marken runt om var giftig. Min första tanke var att använda Axiom Force för att eventuellt kunna klättra upp på ett träd och glidflyga därifrån till huset – istället såg jag en prompt för att dra trädet mot mig, vilket jag gjorde. När trädet var tillräckligt böjt dök det upp en ny prompt för att avfyra Kliff, vilket jag återigen gjorde. Rätt vad det var flög jag högre än trädtopparna, högre än huset – jag aktiverade glidaren och landade lugnt och säkert på hustaket. “Fan vad coolt” utbrast jag till min sambo, och förklarade vad jag hade gjort.

WOOOOOOOO!

Inte långt därefter lekte jag med mer med de olika mekanikerna, jag slängde mig över ett stup och skulle trycka på vänster spak på kontrollen för att använda Axiom Force. Tack vare en tankevurpa tryckte jag på den högra och Kliff gjorde Force Palm nedåt, varpå han fick som ett dubbelhopp. Jag gled ner till marken, testade igen, och igen. Ett hopp, tre bonushopp via Force Palm, aktivera glidaren – wow. Jag hade nästan glömt att jag hade en häst i spelet, för jag hade så fruktansvärt kul att kombinera de olika systemen för att ta mig fram. I Crimson Desert finns det även ett parkour-system likt Assassin’s Creed men blandat med friheten ifrån Breath of the Wild eller Tears of the Kingdom, där Kliff kan klättra på alla möjliga ytor, inte bara byggnader.

Du har även en häst att rida runt på, om du skulle tröttna på glidflyga överallt. Hästen kan gå upp i nivå genom att rida på den ofta. Ny nivå erbjuder någon form av uppgradering till hästen, och din första häst, Herspia, kan lära sig att dubbelhoppa, till och med “drifting” – fruktansvärt underhållande. Du kan tämja vilda hästar och använda dem också, dessa hästar har egna uppgraderingar – det går alltså att ha flera djur och välja fritt mellan dem. Och med tillräckligt hög tillit kan du även ha hundar eller katter som kompanjoner; dessvärre plockar de bara upp skräp från dina besegrade fiender – alltså deltar de inte i strid. Men, det går att utrusta dem med en gullig rustning i alla fall!

Att slåss är en väsentlig del i spelet; något jag vill ge beröm för är att det kan vara så enkelt eller avancerat som du vill att det ska vara. Med ett väl uppgraderat vapen klarar du dig gott och väl med standardattackerna, med lite tyngre attacker inslängda bara för att. Det går även att låsa upp mer avancerade stridstekniker, antingen genom att låsa upp dem via ett “skill tree”, eller genom att lära sig dem från fiender. Och ja, i en strid kan Kliff snappa upp attacker från fiender som han kan använda om han observerat dem tillräckligt många gånger, den första jag låste upp på detta vis var en rejäl spark. Jag skojar inte ens, slåss jag på en klippa kan jag lova dig att minst hälften av alla fienderna kommer flyga över kanten. Personligen finner jag spelet väldigt enkelt, med några enstaka bossar som utgör någon form av utmaning, men det ska vara mycket till för att dö i strid.

När du besegrat en hel del fiender får du något som kallas för en Abyss Cell, vilket är vad du använder för att ”gå upp i nivå”. Varje cell kan nyttjas för att öka mängden liv, uthållighet eller ”spirit” som fungerar som en energipool för att nyttja specialattacker, förmågor som kräver det eller specialattacker. Utöver det kan du finna objekt i världen som har en utmaning kopplad till sig – när utmaningen är avklarad konverteras det till en Abyss Cell som du kan nyttja. Men senare uppgraderingar av vapen, rustningar eller sköldar kan också behöva sig av en cell eller två.

Något som kommer vara en utmaning för många är dock spelets kontroller. Jag testade med mus och tangentbord till en början och fann det hopplöst och bytte till handkontroll – vilket spelet hade rekommenderat första gången jag startade det. Visst, det känns bättre med handkontroll, men det är tydligt att det inte heller är superoptimerat. Att plocka upp saker är frustrerande, håll in X för att plocka upp något, men om du precis plockat upp något behövs det tid för prompten att återställa sig – för X används också för att hoppa. Många gånger när jag plockar upp något blir det såhär; plocka upp, hoppa, plocka upp något mer, hoppa igen. Det ser lite löjligt ut, och kan ibland bli frustrerande. Som tur är kan LB nyttjas för att fokusera på specifika objekt, eller personer/djur. För det mesta funkar det, det händer ibland att Kliff fokuserar på fel sak än det vi kollar på – oftast handlar det om placeringen på Kliff kontra det han ska interagera med. Men det händer också att prompten för att plocka upp något inte dyker upp fastän Kliff har låst blicken vid det. Ska du prata med någon behöver du hålla in LB för att alternativet för att prata med personen ens ska dyka upp, och står du bakom personen kommer du inte kunna prata med den förrän du står framför honom/henne.

Det finns också väldigt mycket Crimson Desert inte förklarar heller. Jag såg något jag ville ha, jag kunde antingen köpa det eller stjäla det. Men av någon anledning var alternativet för att “stjäla” grått, alltså kunde jag inte göra det. Var det för att det var folk där? Nej, jag var ensam. Var det för att det var dagtid ute? Kanske. Jag kollade igenom allt skräp jag plockat på mig, fann en mask och tog på mig den. Där har vi det; om Kliff vill begå vissa illegala handlingar behöver han ta på sig en rånarmask. På ett sätt kan jag förstå tanken kring det, antagligen för att minimera risken att “råka” stjäla något – samtidigt känns det som ett klumpigt sätt att göra det. För sen har vi ett system som kickar igång när du faktiskt har stulit något; en röd cirkel på en viss radie aktiveras samt en timer som tickar nedåt. Om någon skulle se dig inom den här cirkeln får du böter, det spelar ingen roll om de inte ens var i samma rum som dig när du stal saken. Om du antingen lämnar cirkeln eller låter timern ticka till noll är det okej (förutsatt att ingen ser dig), skulle du dock fortsätta stjäla grejer fylls timern varpå du behöver vänta lite extra innan den nollställs.

Tror enterna vandrat in i fel värld?

Att stjäla saker kommer även påverka ditt rykte inom staden eller zonen, för det finns ett ryktessytem också. Varje uppdrag du gör ger dig några poäng på ditt rykte för den grupp som äger landet runt omkring, och kartan visar vilken grupp vars rykte kommer påverkas om du gör det uppdraget. Kriminella handlingar, som stöld, har väldigt liten inverkan på ditt rykte, medan värre handlingar som mord har större påverkan. Men alla uppdragen genererar så pass mycket poäng att du nog aldrig kommer gå minus… om du inte utplånar en hel stad. Vad gör du då med alla poängen du ackumulerar? Det finns butiker som säljer specifika saker som bara kan köpas med hjälp av de poängen, rustningar eller vapen och de är helt okej – jag använder fortfarande vapnet jag startade spelet med, bara att jag uppgraderat det en del.

Du kommer även låsa upp en ny bas för dina kära Greymanes, här kan du donera pengar, material, vapen eller mat för att förse dem med vad som behövs. För planen är att de ska återfå sitt fotfäste i världen efter sin stora förlust i början av spelet. Denna bas kan uppgraderas allt eftersom, det går även att skicka ut Greymanes på uppdrag – dessa uppdrag kan variera en del, men det viktigaste är att det finns resurser för dem att utföra uppdragen. Det kan handla om att hjälpa till med odlingar, skydda någon viktig person eller att bygga något. Under tiden de specifika personerna är på uppdrag kan de såklart inte utföra andra uppdrag, vilket det krävs lite strategiskt tänk i var du helst vill placera dem.

Alla vapen och rustningar skiljer sig lite i grundläggande skada eller försvar, någon poäng hit eller dit. Men vissa har specifika förmågor som kan nyttjas i olika scenarion, och allt kan uppgraderas vilket kräver resurser. Dessa resurser kan du utvinna genom att hugga ner träd, hacka malm, eller gå till en butik och köpa dem, så länge du har råd. Du kan även lära dig att färga om rustningar om du är missnöjd med hur de ser ut.

Den visuella biten i spelet är oerhört slående, men hur är ljudet? Dugligt, skulle jag säga. Varje attack känns bra, både visuellt men också den auditiva feedbacken. Däremot faller musiken rätt så platt, det är en generisk musik som jag föreställer mig finns i alla typer av fantasy-omgivningar. Men den gör det den ska för att hålla stämningen uppe, och det blir ändå lite fartfyllda låtar under striderna som utspelar sig.

Ju mer jag skriver om spelet, desto mer inser jag att det är fruktansvärt svårt att förklara vad det är för typ av spel. Jag säger såhär istället; The Witcher 3 sidouppdrag möter Skyrims utforskning med system från Breath of the Wild med spektakulära fajter likt Devil May Cry. Sidouppdragen känns naturliga, oftast leder de till oväntade äventyr med en bra belöning. Utforskandet följer Bethesdas formel att det inte får gå alltför lång tid utan att något intressant dyker upp, något som får spelaren att vilja avvika från vägen. Systemen nämnde jag tidigare och hur flexibla de verkar vara i spelets värld, en värld som är minst dubbelt så stor som Skyrim. Och striderna, ja, du kan få till en hel del bisarra kombinationer med väldigt mycket effekter på skärmen om du vill.

För mig är det här det perfekta spelet, det finns massor att göra och en fantastisk värld att utforska. Men jag vet också att det kan kännas oerhört ofokuserat när det ska göra så himla mycket samtidigt. Min sambo älskar Fable och Fable 2, de är relativt öppna men har ett tydligt fokus och ett bra driv framåt – men det här spelet skulle inte klicka för henne, hon hade svårt att komma in i The Witcher 3 för det var för öppet, likaså när hon gav sig på Skyrim. Om du har svårt för de två spelen får du leta vidare – kanske invänta Fable. Personligen kommer jag ge spelet två tummar upp, och om ni ursäktar mig – jag har mer av Pywel att utforska!

Testdator: 13th Gen Intel Core i7-13700F 2.10 GHz, 16GB DDR5, NVIDIA GeForce RTX 3070 8GB