Cairn

Bergen var här innan oss och de kommer vara kvar långt efter. Inte sällan har de varit föremål för dyrkan. Från Japans Fuji till Sinai och otaliga andra har bergen betytt lika mycket spirituellt som något annat. Men det finns de som söker utmaningen att nå toppen och beskåda det endast gudarna sett.

I Cairn spelar du som en bergsklättrare vid namn Aava, detta är inte hennes första klättring. Hon är redan en erkänd klättrare som har tagit sig an utmaningar få klarar, nu har hon sitt ultimata mål i sikte. Berget Kami vars topp aldrig bestigits av människan ligger framför dig och ditt mål långt där uppe kan inte te sig längre bort. Med sin trogna Climbbot som enda kompanjon beger ni er.

Under klättringen kommer du stöta på spår av de klättrare som omkommit på vägen, brev skrivna under insikten att de aldrig kommer ta sig ner för berget igen ger tyngd till faran du har gett dig in på. Du kommer även möta andra individer som antingen bestiger berget själva eller är spår av något större. Överallt på Kamis sluttningar finns det rester av vad de kallar troglodyter. Detta är från början ett namn på grottmänniskor vilket är tämligen passande, men de grottor de bebodde är allt annat än fuktiga hålor och grottor. Enorma byggnader, karvade ur berget självt står envist bland bergets bistra vindar och förtäljer troglodyternas vertikala livsstil. Likaså de mer blygsamma grottor där de levt, gått i skolan eller begravt sina döda. Du kommer hitta många utrymmen nyttjade av dem som berättar sin egna historia, lika ofta genom brev och meddelanden som visuellt berättande.

Visuell inramning är ett av spelets starkaste sidor.

Något som slog mig tidigt var att musiken i Cairn är till stor del frånvarande, istället ligger fokus på bergets ljud. Fåglarna och vinden är din enda kompanjon till största del, när musiken väl kryper fram från bakgrundsljuden signalerar det ofta att du är på en plats där du kan andas en aning. Detta val ger spelet en isolerad känsla, vilket blir väldigt effektfullt. Grafiskt sett är det väldigt lätt att spendera tid med. Att välja estetik framför grafik tenderar till att funka bra för spel som lätt hade kunnat bli visuellt långtråkiga vilket Cairn aldrig blev under min tid med det. Efter ett tag blev jag varse att berget är lika mycket karaktär som de människor du möter.

Det du kommer gör mest är att klättra, med det chockerande uttalandet klart – hur funkar det egentligen? När du närmar dig en bergsvägg får du möjlighet att börja klättra. Du får kontrollera en hand eller fot i taget vilket du leder till platsen där du vill att Aava ska sätta den, när den är placerad väljer spelet vilken extremitet som ska flyttas härnäst. Detta kan du förbigå genom att välja själv vad som ska flyttas, tur är det då spelet oftast är duglig på att välja vilken kroppsdel som är lämplig att flytta.

Detta är dock inte alltid fallet då jag upplevde att spelet blev sämre på att veta detta ju svårare klättringen blev vilket ledde till flera instanser av att bara byta mellan samma händer eller fötter, istället för en ny som jag vill flytta. Detta ledde till stressiga situationer som ofta innebar ett fall. Jag har inget emot att vara kass, men att känna att spelet jobbar emot en på ett orättvist sätt skapar irritation. Till råga på det placeras händer och fötter tämligen ofta inte exakt där du vill, ibland kunde jag sätta dem på tydliga skrevor varpå de sattes intill där det inte fanns någon stabilitet. Det hände flera gånger att spelets val var så pass felaktiga att jag behövde stänga ner spelet och gå ifrån en stund.

Väl uppe på väggen har utvecklarna valt att gå ifrån mätare och liknande för att visa uthållighet, istället behöver du läsa av hennes lemmar som skakar om du inte har ordentligt med grepp. Står du bra slutar armar och ben att skaka och hennes andning blir lättare, nackdelen med detta är att det kan vara väldigt svårt att veta hur mycket energi hon faktiskt har kvar. Fördelen är ett mer omslutande spel. Kontrollerna är tämligen enkla, oavsett om du använder tangentbord eller kontroll tycker jag inte det gör någon svårighetsskillnad. Utvecklarna rekommenderar en handkontroll, jag är beredd att hålla med då du kan luta dig tillbaka mer avslappnat med det snarare än praktikalitet.

jag har inget ont att säga om talket, men de andra buffarna är sådär.

På vägen upp för berget hittar du förnödenheter på olika platser, ofta i de gamla bosättningarna, men också på de olyckligt lottade eller bergets egna frukter. Med dem kan du laga mat och dryck vilket är spelets viktigaste resurser tillsammans med vatten. Förutom hälsan har du tre mätare att hålla koll på. Vatten, Mat och Värme måste vara fyllda och skulle de tömmas helt kommer du att svimma och ligga i några timmar. De olika preparat och produkter du hittar eller har med dig ger ofta sekundära effekter som buffar din klättring, jag måste tyvärr säga att jag knappt märkte av dem när jag hade dem.

Det finns även utrustning strött över berget som större vattenflaskor eller värmefiltar till exempel, dessa gör din digra resa en aning mer praktisk. De speciella föremål jag precis nämnde tar inte upp någon plats i väskan i utbyte av att vara svåra som attan att hitta. Allt annat däremot förvaras tryggt i din enorma ryggsäck, hur mycket som får plats varierar beroende på vad du har i den då allt har olika storlek. Hittar du något du vill ha med men inte har plats kan du skaka ryggsäcken och hoppas på att saker faller på plats, eller flytta manuellt om du är tråkig eller praktisk.

Alla som klättrat vet att du behöver grepp, på en klättervägg är de tydliga men inte på en bergsvägg. Du måste skanna av bergsväggen efter den bästa vägen upp, detta görs tämligen lätt då du kan frigöra kameran för att studera berget efter en väg. Väl på väg kan du sätta pitonger som ditt rep hakas fast i och räddar dig från att falla till din död – som så många innan dig. När du kommer till en avsatts eller liknande som du kan stå på kan du säga åt Climbbot att samla in pitongerna, och om du trodde att du hade svårt att hitta vägen så är det inget mot den.

Climbbot har minst sagt svårt att röra sig runt på bergssidan, den fastnar ofta och tar ofantligt lång tid på sig. Detta kan lösas genom att trycka på samma kommandoknapp igen vilket avslutar dess uppgift omedelbart. Detta känns dock som en nödlösning snarare än en bekvämlighet. Pitongerna kan gå sönder vilket lätt blir ett rejält handikapp, Har du två trasiga kan Climbbot framställa en ny hel. Har du turen att hitta en i en övergiven väska eller fast i bergssidan bör du ta med den.

Jag var inte beredd att spela ett så stundvis vackert spel.

Climbbot är en av de första modellerna av sitt slag, den är inte ett helt ovälkommet sällskap och har lite praktiska användningsområden. Förutom det redan nämnda kan den kompostera skräp som du hittar eller skapar själv –Aava klättrar barfota och hatar nedskräpning. Detta skräp blir talk vilket hjälper dig få grepp även på ställen där det knappt finns något. Aava verkar ha mer varma känslor för sin robot än hon verkar ha för de flesta människor. Vid flera tillfällen fick jag känslan av att hon var bångstyrig och enstörig inte för att hon rakt av ogillar människor, utan snarare att hon inte riktigt vet hur hon ska bete sig. Hon verkar nämligen omtyckt av de människor som skickar meddelanden till henne via roboten – vilka hon aldrig svarar på. Hon kändes märkligt verklig, det finns säkerligen många som skulle kunna känna igen sig i henne.

Alltmedan jag klättrade och letade efter skrevor att ta stöd i hamnade jag i situationer där hon inte kände av att det var platt fast mark under sig, detta gjorde att hon såg ut som en märklig spindel när hon klättrade längs den plana marken. När jag hamnade i dessa situationer prövade jag att avbryta klättrandet för att hon skulle hamna som jag ville, detta ledde i sin tur att hon gled längsmed marken en bit och riskerade att ramla över kanter. Om du skulle ramlar ned utan att dö kan du i alla fall fortsätta klättra direkt efteråt. Detta är möjligt då Aavas model går från liggandes på marken och direkt till stående utan animation mellan, detta bröt illusionen spelet byggt mer än något annat.

Regn eller släta ytor kan få dig att halka till vilket direkt byter till den kroppsdel som halkade, att halka under klättring är inte lite problematiskt men att det bryter vad du håller på med stör flytet något brutalt. Jag tar gärna hand om problemet direkt efter men eftersom jag tvingas byta hamnar den kroppsdel jag kontrollerade konstigt vilket ofta leder till ett fall.

Jag gillar mycket av vad Cairn är, att välja bort UI till fördel att behöva läsa av hur dina lemmar skakar skapar spänning och funkar väl med den spelstil de valt. Den allmänna estetiken är tilltalande och atmosfären är exemplarisk. Aavas enstöriga personlighet förklarar utan att säga det direkt varför hon gör det hon gör och de meddelanden hon får visar på hennes svårighet att relatera fullt till människor. Cairn är ett utomordentligt exempel på när resan är viktigare än målet.

Jag gillar verkligen detta spel, med det sagt är det spelmekaniska hinder som faktiskt gör det riktigt ansträngande att spela – men inte på riktigt rätt sätt. Det finns definitivt grund för ett fantastiskt spel men som det är nu känns det lite oslipat och ofärdigt. Trots sina ibland otroliga visuella upplevelser och lysande ljuddesign önskar jag tyvärr att det var mer slipat innan de släppte det.

Testdator: Amd Ryzen 7 7800X3D 8-core, 32GB DDR5, RTX 4070 Super