Bye Sweet Carole

Din bästa och enda vän är försvunnen. Alla i din närhet hävdar bestämt att hon är död, men du är fast övertygad om att så inte är fallet! Hur långt är du villig att gå för att bevisa att du har rätt och hur svårt kommer det vara för dig att acceptera sanningen, även om den inte överensstämmer med din bild?

Bye Sweet Carole är ett tvådimensionellt sidscrollande äventyrsspel i tredjepersonsvy. Vad som har fått spelet att sticka ut från övriga titlar är den handmålade grafiken som tagit stor inspiration från hur tecknade filmer, framförallt Disneys, såg ut under 1900-talet. Främst under 70-, 80- och 90-talen. Här blandas det in en hel del teman och estetik av psykologisk skräck vilket gör att begreppet “mysrysare” känns lämpligt att tillämpa. Grafiken är fantastiskt snygg och fångar verkligen tidigare nämnda filmer stil med råge.

Vi tar på oss rollen som Lana Benton. Hon bor på ett barnhem för flickor i England vid namn Bunny Hall under tidigt 1900-tal. Lana är lite av en motvillig ensamvarg. Alla andra flickor tycker att hon är märklig och de är inte blyga för att komma med taskiga kommentarer och dylikt mot henne. Deras lärarinna tycker att hon är ett hopplöst fall och är tveksam till huruvida Lana kommer att bli en “riktig” kvinna överhuvudtaget.

Vad som gör Lanas tillvaro extra jobbig är att hennes enda vän Carole Simmons är försvunnen. Alla i barnhemmet är övertygade att hon har dött, men Lana är inte övertygad alls. Hon hävdar bestämt att Carole fortfarande lever, visst, hon kanske inte befinner sig på området längre, men hon kan ju faktiskt bara ha rymt.

Lanas sökande tar henne till Bunny Halls olika skrymslen och vrår, men hon kommer även i kontakt med ett mystiskt kungarike som kallas för Corolla. I detta rike kallas Lana för prinsessa, vilket hon tycker är märkligt eftersom att enligt henne är hon bara en simpel flicka. Här härjar även den onde Mr. Kyn, en gammal gubbe i hög hatt och svart långrock, med sin illavarlsande uggla Valenia i ständigt släptåg.

Lana Benton. Spelets huvudkaraktär.

Corolla verkar befinna sig i en annan dimension, efter varje besök vaknar nämligen Lana upp i den “riktiga” världen som om hon har drömt alltihop. Saker och ting blir dock jobbigare när saker och ting från Corolla börjar spilla över till den “vanliga” tillvaron. Mr. Kyn och Valenia börjar alltså terrorisera Lana där också.

Vad vill Mr. Kyn då? Han vill att Lana ska lämna över Corolla till honom så att han kan dränka hela kungariket i mörker och tjära. Förutom att hitta svar på vad som har hänt Carole, måste Lana nu också försöka stoppa den onda gubben!

Rent spelmekaniskt är det ganska okomplicerat. Vi rör Lana åt höger eller vänster i den aktuella miljön och försöker lösa olika typer av pussel. Det kan vara allt från att leta rätt på nycklar till låsta dörrar, eller att dra i olika typer av spakar för att öppna upp tidigare otillgängliga områden, eller för att aktivera maskiner.

Ibland blandas detta upp med så kallade Quick Time Events (QTE). Dessa kan exempelvis uppstå när Lana måste hasa sig längs en klippkant, varpå en mätare som påminner lite om en gungbräda dyker upp och vi måste försöka balansera denna för att inte Lana ska tappa balansen och falla mot sin död. Detta får mig att tänka på Don Bluth’s Dragon’s Lair, där vi styr Sir Cedric genom olika scener där vi måste genomföra olika QTE:s för att ta oss vidare. Nu är förvisso Dragon’s Lair mer av en interaktiv film än ett regelrätt spel, men tanken dök upp likt väl.

Ett annat sätt som utforskningen och pusslen blandas om lite grann, är att Lana kan ändra skepnad. Vid en konfrontation med den ondskefulle gubben, blir Lana förhäxad till en liten kanin. Som tur är kan vi ändra tillbaka henne till mänsklig skepnad när vi vill och det går att dra nytta av detta. Som kanin kan vi nämligen krypa genom hål och dylikt som mänskliga Lana är för stor för. Som kanin kan vi även hoppa, vilket gör att det även förekommer lite platformshoppande. Jag tycker om denna aspekt, då det gör att upplevelsen inte blir monoton utan får lite variation.

För att variera ytterligare, träffar vi på en vänlig filur vid namn Mr. Baesie. Han är lång och gänglig och har en proper rock, cylinderhatt och även ett cylinderformat huvud som har en tendens att ramla av i tid och otid. Med jämna mellanrum kommer vi nämligen få styra även honom. Hans huvud är avtagbart och när han bara är ett huvud får detta två små ben han kan röra sig med. Han kan även göra sig strömförande, eller tända eld på sig själv utan att ta skada, vilket kommer väl till pass när dessa element behövs till pussel.

Till skillnad från Lana kan Mr. Baesie även försvara sig. Med sitt paraply kan han ge fiender på nöten. Nu förekommer inte strider särskilt mycket alls i spelet, vilket jag är glad över. Det är nämligen väldigt stelt när de förekommer, som tur är har utvecklarna självbevarelsedrift nog att göra dessa väldigt simpla. Tyvärr måste jag säga att även om striderna är få, håller de på lite för länge när de väl dyker upp. Konsekvensen av detta, är att jag då blir medveten om hur simpelt designade striderna är och de spiller då över till att bli ostimulerande och rent ut sagt tråkiga. Jag har inget emot att de förekommer, men de hade gärna fått kortas ner en hel del.

De flesta fiender vi stöter på, kommer dock vara vid situationer då Lana är ensam. Det enda alternativet vi har då är att springa och gömma oss. En del kommer patrullera runt ett område och vi måste då försöka använda vår list för att locka dem till andra rum för att undvika dem. Andra kommer bara dyka upp från ingenstans, oftast när du har hittat ett användbart objekt, som till exempel en nyckel. När detta händer kommer skärmen fyllas med röda blodådror för att indikera fara och det är bara att lägga benen på ryggen. Sedan gäller det att springa mot en garderob eller liknande för att gömma oss. Var dock noggrann med att kolla om de tidigare nämnda blodådrorna blivit gula. Då går det att gömma sig, är de fortfarande röda kommer de bara slita ut dig från gömstället. Väl i gömstället måste vi även hålla in en triggerknapp för att Lana ska hålla andan. Har allt gjorts rätt kommer fienden bara se sig omkring och sedan gå vidare. Detta för mina tankar till Clock Tower. Där vi med jämna mellanrum måste fly från en liten kille med en enorm sax.

Dessa situationer varieras ibland med att vi befinner oss i samma rum som en fiende och vi måste försöka hålla oss osynliga fram tills vi lyckas ta oss ut. Blir vi upptäckta där blir det ingen jakt, utan då är det kört och vi måste börja från situationens början igen. Båda dessa exempel bjuder såklart på viss frustration, men den är positiv då den kommer från nerven spelet ändå lyckas bygga upp. Jag skulle inte säga att det är otäckt, men en viss spänning etableras ändå.

Berättelsen var jag skeptisk till, till en början. Det eviga hoppandet mellan Corolla och Bunny Hall, gjorde mig mest bara förvirrad och jag hängde inte riktigt med på vilken berättelse som spelet ville berätta. Ju längre in i spelet vi kommer, desto klarare blir faktiskt berättelsen, för att sedan framåt slutet av spelet förklara hur allting faktiskt ligger till. Jag kom då på mig själv med att bli rörd, inte till tårar men visst drogs det i en och annan känslotråd hos mig. Jag vill inte avslöja någonting här, då berättelsen är någonting som är tänkt att upplevas under tiden du spelar. Men det jag kan säga är att det handlar mycket om ångesten som kommer med insikten att du snart inte är ett barn längre, att saker och ting (vare sig vi vill eller inte) kommer förändras samt att ingenting varar för evigt. Även om jag var skeptisk till en början tycker jag att utvecklaren valde helt rätt sätt att berätta historien på.

Ljudbilden består av mycket orkestral musik som sätter stämningen på ett effektivt sätt i samtliga scener. Det förekommer även en ensemble med röstskådespelare. På det stora hela är den bra, vissa rollprestationer är bättre än andra. De som står ut mest som någonting bra är Elsie Lovelock som gör Lanas röst, som verkligen passar som handen i handsken för karaktären. Den andra är Jeffrey Hedquist som är berättarrösten, han har en djup stämma som verkligen väcker känslan av att vi lyssnar på en saga vilket är helt rätt.

Kontrollerna i spelet är definitivt det jag har svurit mest åt i min genomspelning. Den känns oprecis ibland. Vilket för med sig att jag misslyckas med hopp väldigt ofta och att jag går ner eller uppför trappor som jag inte ens vill gå på. Det ger ett ganska slarvigt intryck och drar ner betyget en hel del.

På det stora hela är Bye Sweet Carole ett trevligt spel, med en, i slutändan, ganska stark berättelse. Tyvärr drar de få striderna ner betyget, då de är lite för långa och precisionen i kontrollerna lämnar en hel del att önska. Med det sagt är det en trevlig upplevelse, som jag rekommenderar till personer som gillar äventyrsspel, eller som bara gillar starka berättelser.

Testdator: Intel Core i7 10700K, 16 GB RAM DDR4, Radeon RX 6600 XT 8GB