Baby Steps

2008 släpptes spelet QWOP av spelutvecklaren Bennett Foddy. Målet var enkelt: ta sig 100 meter framåt. Men vägen dit var allt annat än enkel – tack vare spelets vedervärdiga kontroller. Varje kroppsdel behövde styras individuellt i ett hånfullt försök att efterlikna människans gång.

Och ja, det spelet blev faktiskt rätt populärt. Så pass mycket att Bennett Foddy byggde en hel karriär på att skapa svåra – nästan irriterande – spel med medvetet klumpiga kontroller. Nu är han tillbaka igen med ännu ett spel om att gå: Baby Steps. Och tro mig, det är precis så mycket ”Foddy” som man kan förvänta sig.

Vad har Bennett Foddy hittat på nu?!

Det roliga med hans spel är att berättelsen nästan alltid är sekundär. Allt vi egentligen vet om huvudkaraktären Nate är att han har suttit i soffan hela sitt liv, tills han en dag upptäcker förmågan att GÅ. Resten av spelet är dina desperata försök att få denna klumpiga karl, iklädd ljusblå pyjamasoverall, att röra på sig. Helst framåt – men oftast åt sidan.

Lyft knät. Flytta foten. Sätt ner foten. Sänk knät. Upprepa med andra benet. Att kunna gå är något vi tar för givet, men Baby Steps påminner snabbt om hur absurt svårt det faktiskt är. Första minuten låg jag på marken och sprattlade, fullständigt oförmögen att koordinera rörelserna. Efter ett tag gick det bättre… någorlunda. Man känner sig bokstavligen som en bebis: försiktig, klumpig och ständigt nära att falla. Namnet Baby Steps är minst sagt träffande.

Redo för äventyr.

Och det är just här som spelet briljerar. Känslan när man faktiskt lyckas klara en passage som nyss kändes omöjlig är oväntat stark. Där föregångaren Getting Over It, som gick ut på att med hjälp av en slägga långsamt klättra uppför ett berg och där varje misstag kunde resultera i att man föll långt ner och fick börja om, ofta skapade ren frustration, är Baby Steps betydligt mer komiskt till sin ton. Man ramlar, man skrattar, och sen försöker man igen – utan att riktigt tröttna. På något sätt blir man oerhört motiverad att få denna mulliga medelåldersman att röra på sig. 

Hur fungerar kontrollerna då?

Oavsett om du spelar med handkontroll eller tangentbord och mus (båda fungerar! Även Steam Deck!) sätts din koordination snabbt på prov. Att röra sig framåt kräver att du lutar Nate framåt (W på tangentbordet) och sedan växlar mellan höger och vänster fot. Med mus innebär det att alternera mellan högerklick och vänsterklick. Och om du råkar trycka båda samtidigt? Då faller Nate pladask på marken. Och om du råkar hålla inne ena knappen lite väl länge? Då sträcker han ut foten, går i split och – återigen – slår trynet i backen. 

Det låter enkelt, men testa att göra det i trappor, längs smala pinnar eller över fallna träd som ligger över vattendrag. Det är där spelet blir som mest utmanande. Banorna är designade för att tvinga dig in i obekväma situationer där ett litet misstag betyder ett rejält fall. Då är det bara att resa sig, gå tillbaka och försöka igen. I mitt fall: många, många gånger.

Och vet du vad? Jag tycker kontrollerna är lysande. QWOP:s styrning var nästintill omöjlig att bemästra, men här finns en balans: det tar en stund att vänja sig, men när du väl gör det blir det både intuitivt och genuint roligt. Efter en timme kunde jag gå någorlunda stabilt, och efter ytterligare tid kunde jag till och med ta mig uppför trappor utan att behöva pausa på varje steg. Det låter löjligt, men känslan av progression – att faktiskt lära sig gå – är förvånansvärt tillfredsställande. 

Flera vägar, samma mål

Spelet utmanar dig främst genom sina hinder, och kartan är ett stort klättringsäventyr i sig. Du börjar vid foten av ett berg och ska förstås ta dig hela vägen upp. Men vägen är långt ifrån självklar och det finns gott om alternativa stigar. Många gånger struntade jag helt i huvudmålet och vandrade istället mot en avlägsen lägereld eller byggnad. Väl där insåg jag att det gick lika bra att fortsätta uppför berget därifrån – friheten är stor! Det händer inte sällan att jag stötte på karaktärer längst vägen som i stort babblade om ting som gjorde stackars Nate förvirrad, men som också gav oss som spelare en riktning eller ett mål: ”Gå dit”, ”gör det”. Aldrig som ett utsagt uppdrag – utan snarare som en hjälpsam hänvisning.

Här vill man inte ramla!

Nedåt går det däremot betydligt lättare… särskilt när man ramlar. Forsande vatten längs berget kan snabbt dra ner Nate, och skarpa kanter väntar på varje misstag. Men överraskande nog straffas man sällan särskilt hårt. Ofta tappade jag bara 10–20 meter när jag föll, vilket kanske motsvarar en minut av speltid. Det gör spelet mer förlåtande än många andra Foddy-titlar, som brukar kännetecknas av brutala konsekvenser för minsta misstag. På gott och ont.

I övrigt vill jag verkligen hylla kartans många små egenheter – och de är många. Mystiska tempel, lägereldar, toaletter, djupa skogar… det finns nästan lite av allt. Det bästa är att dessa platser sällan ligger särskilt långt ifrån varandra, vilket gör att du kan uppleva mycket på kort tid. Vissa särskilda områden bjuder dessutom på små komiska mellansekvenser som spelas upp automatiskt när du når dem, vilket ger ett välkommet avbrott i den långsamma vandringen. Vid ett tillfälle stötte jag på en naken människa-varg-varelse som vägledde mig framåt. Kul! Om något underligt.

Unik musik, tråkig grafik

Man kan tycka att det är dumt att klaga på brist på story i ett Foddy-spel, och det är det, men för mig är grafik och musik ändå viktiga delar av helhetsupplevelsen. Och musiken är faktiskt – precis som resten av spelet – ganska speciell. Här finns inga traditionella soundtracks som rullar på loop, utan istället skapas ljudlandskap genom att diverse ljudklipp kombineras efter vad du gör eller hur miljön ser ut. Om du marscherar börjar typisk marscheringsmusik med trummor spelas. Regnar det blir låtarna mer melankoliska och ”vattniga” – hur skum den beskrivningen än låter. Det är kanske inte den mest inspirerande eller minnesvärda musiken jag hört i ett spel, men den känns alltid fräsch, aldrig repetitiv och passar stämningen perfekt. Jag är nöjd. Att humorn dessutom är lika träffsäker som alltid? Bara ett plus. 

Grafiken däremot… den är inte lika imponerande. Är jag helt ärlig känns det nästan som en samling gratis-objekt från Unreal Engine 4 som slumpmässigt placerats ut. Och jag skulle inte bli chockad om det faktiskt var så. Men trots det lyckas Baby Steps skapa miljöer som känns unika och levande, mycket tack vare ljussättningen och dimman. Ser man till helheten får spelet godkänt, även om texturerna är av ganska låg kvalitet. Med tanke på det hade jag dock gärna sett bättre optimering och jämnare prestanda – 100 FPS i snitt på en RTX 4060+i7-14700F-dator, när grafiken är så pass enkel, är nästan pinsamt. För de med långsammare datorer eller laptops hoppas jag innerligt att spelet optimiseras lite bättre.

Obekväm situation.

Slutsats

Vad mer kan man säga än att Bennett Foddy har gjort det igen? Hans mål har aldrig varit att skapa perfekta spel med gripande berättelser och vackra grafiker, utan snarare upplevelser som är roliga i sig – helst tillsammans med andra. Och där lyckas Baby Steps på alla punkter. Det är roligt, lättsamt och perfekt för både solospelare, vänner och streamers som vill bjuda på skratt. När jag skärmdelade spelet med mina vänner och fastnade på ett särskilt hinder ville de genast komma över för att stolt visa mig ”hur man ska göra”. Det säger egentligen allt om hur lockande spelet är.

Visst, jag hade önskat att spelet var lite mer utmanande. Kanske till och med mycket mer. Men samtidigt märks det att Baby Steps är tänkt att vara tillgängligt även för de som inte vuxit upp med en handkontroll i handen. Och ändå – när jag balanserade på smala stockar eller kämpade mig uppför bergsväggar höll jag andan. För även om konsekvenserna för ett fall inte är särskilt stora, vill man ändå inte ramla. Och det är kanske det bästa betyget spelet kan få. Och på tal om betyg… är detta ett självklart ”Bra köp”!

Testdator: Intel Core i9-14700F, 16GB DDR4, RTX 4060