A Memoir Blue

Jag måste börja med att säga: jag är delad. Delad av den enkla anledning att jag inte vet vad jag ska recensera! Ska jag recensera spelets funktioner, vad man som spelare gör… Eller ska jag recensera spelets berättelse, vad spelet vill berätta? Jag tror jag går på en blandning, för att göra det enkelt för mig, eller något åt det hållet…

Vi träffar på en tjej, hon ser ut att vara någonstans mellan tjugofem och trettio år gammal. Hon står med en medalj i handen efter ett lopp. Mikrofonerna väntar på att höra hennes ord och kamerornas blixtar, smattrar och bländar. Trots medaljen och uppmärksamheten är hon inte glad. Hon ser mer irriterad ut. Jag får en känsla av att hon inte vill vara där. Man får sedan se berättelsen om hur hon och hennes mamma fick fly från pappan (anledning okänd, man får bara se honom skrika) och hur de sedan byggde upp ett liv tillsammans. Den unga kvinnan verkar hitta trygghet i vatten, oavsett om det är de stora fisktankarna på de lokala akvariet eller om det är när hon själv simmar i simhallen. Mamman stöttade flickan så gott hon kunde, då hon var där och läste sagor för flickan på kvällen och hon fanns där och fotade henne där hon stod på prispallen med guldet runt halsen. Men livet är svårt och pengarna måste in, så jobbet kallar. Tiden måste tyvärr tas någonstans ifrån, och flickan blir lidande. Hon sitter ensam i fåtöljen, ingen läser någon saga. Och när hon står där på prispallen finns ingen mamma där och fotar. Hon måste gå för att jobba. Hon måste jobba på kvällarna. Flickan blir förbannad, river lägenheten och ger sig av. 

Berättelsen fortsätter sedan i en form av delade känslor. Jag tänker inte berätta så detaljerat om vad man gör i spelet av den enkla anledning att jag inte känner att spelandets funktioner i sig har så mycket värde utan jag kommer fokusera på känslan jag upplever spelet vill föra vidare. 

Genom hela spelet ser vi tjejen i en form av “datoranimerad” (tänk Shrek, Monsters Inc och Ice Age) medan mamman och den lilla flickan i tillbakablickarna är handtecknade (Tänk Lejonkungen och Tom och Jerry). Så när man följer med på tjejens resa. En resa man inte får någon större förklaring på utan min gissning är att det var resan hon och hennes mamma gjorde när hon var liten, då man följer efter en större röd fisk samt en mindre gul. Gissningsvis representationen av mamma och flicka. Hon tar samma tåg och samma båt ut till samma ö och ser samma vatten. Hon dyker sedan ner och jag måste säga att det blir lite drogpåverkat… Ska jag åter gissa skulle jag tro att det är fler minnen hon ser då det till exempel är nu vi får se när mamman jobbar för mycket bl.a. Vi kommer till en del scener utan mamman. Vi får se akvariet hon tröstade sig vid. Vi får se en del karuseller. 

Men bakom karusellen sitter mamma på huk. Den lilla flickan ser mamma och springer glatt och slänger sig i mammas famn, medan tjejen ser på. Mamman kollar upp och verkar se tjejen, och hon ler… Hon säger något, som inte hörs under vattnet som mer än bubblor, men man kan läsa av läpparna där ett ”I´m sorry” följt av ett ”I love you”. Tjejen verkar uppfatta detta och blir glad, men tveksamhet stoppar henne. Hon känns nästan rädd. Men hennes hjärta trycker sig igenom och hon hoppar hon in i deras “värld” och blir handtecknad även hon. Hon slänger sig i mammas famn, skriker gråtandes ur sig ”I´m Sorry”, kramen tar sig igenom rutan och man får en varm känsla av ah, värme? Mitt i kramen, när allt är tyst och allt står stilla, försvinner mamman. POFF! Tjejen faller ner i någon form av fosterställning. Kameran zoomar ut och i sanden där tjejen ligger lyser upp i en bild där mamma håller om dottern där hon ligger. Tjejen lugnar efter en stund ner sig, och sätter sig och ser sig om. Hon tittar mot skyn, eller vattenytan, och börjar simma upp. 

Spelet kan inte vara något mer än en berättelse om en tjej med en inre ilska från sin barndoms brist på moderskapets stöd. När hon gick ut genom dörren den där dagen var antagligen sista dagen hon hade chansen att prata med sin mamma. Innan hon visste ordet av var mamman borta, och det var försent. Spelet tar oss med i hennes sorgearbete tills hon fann ro. Sorgen blev till ro när hon fick be om ursäkt.

Hon fick se hur trasig hon var och hur trasig och ledsen mamma var, så hon kände sig instängd. Att gå runt i vatten kan representera känslan av att drunkna. eller att inte komma någonstans. Det var hennes känsla då hon var kvar i det förgångna (förståeligt), så när hon väl fann mamman vid karusellen kunde hon krama om henne och få en förlåtelse. 

Spelet i sig är ganska medelmåttig när det kommer till vad man som spelare faktiskt får göra, man får sätta några plankor på bryggan som hade lossnat och man får lägga pengar i biljettautomaten, ta biljetten och stämpla den. Jag kände att man inte gjorde mer än som behövdes för att faktiskt få kallas spel; det kändes intryckt i den annars fina berättelsen. Men ljudet var mycket passande till spelets tempo och det gav verkligen en känsla av ”nu berättar vi en historia, häng med!”Ett lugnt piano hörs i bakgrunden, det tar inte över utan det är bara där. Som en trygg hand i ryggen. Ljudet av att man är under hav, det du hör när du dyker under ytan.. Det ska vara där, och det är där! Detta är studion Cloisters Interactive´s debuttitel, och med det jag nyss nämnt och spelets grafiska stil i åtanke, kommer spelstudion ha en spännande framtid framför sig. Det är inte riktigt Game of the year vi pratar om, men känslan är något större. Spel är ett medium där man kan berätta en historia, man kan förmedla en känsla och bara berätta den historien du vill. Jag kan inte säga att spelet var något att hänga i granen, men storyn… Ett sorgearbete är alltid lärorikt, och detta.. Detta var vackert.