Saint Slayer: Spear of Sacrilege

Jag minns​ hur jag blåser i en plastkassett, försiktigt lirkar in den i min NES och hoppas på en titelskärm. En fladdermus flyger mot skärmen från ett avlägset slott och texten Castlevania syns i grönt. Bitpopmelodin pumpar i högtalarna, ett begränsat antal liv och känslan av den fyrkantiga handkontrollen som sakta börjar glida i mina svettiga handflator medan jag mentalt förbereder mig för att ta mig an mörkrets krafter.

Castlevania var ett kompromisslöst, stenhårt 2D-actionspel med krävande precisionshopp och svåra bossar. Det är precis den nerven som Lillymo Games vill lyckas pricka med sin senaste skapelse, Saint Slayer: Spear of Sacrilege.

​En ny hjälte i ett bekant mörker

Året är 1698. Vi axlar rollen som den före detta soldaten Rudiger. Berättelsen tar sin början i det tysk-romerska riket, en värld som står på randen till undergång när den korrupte katolske Fader Pacer släpper lös mörka krafter. Rudiger är en man av handling och med ett magiskt spjut i högsta hugg ger jag mig ut på en resa genom 21 noggrant designade nivåer för att sätta stopp för prästens onda planer, eller är planerna så onda? Det finns en berättelse med ett försök till ett djupare narrativ där tidsresor ska spela någon roll, men det utforskas aldrig. Rudigers blodiga framfart kantas av beslut, ska personen i galgen räddas eller ska alla få sätta livet till i jakten på sanningen. Det är en klassisk premiss med en modern tvist.

Tänker att slaktresterna utanför, ger svaret.

Ingen piska, men ett spjut

Rudiger har ingen piska eller svärd som vapen utan först börjar han med vad jag tror är en liten pinne innan jag får tillgång till spjutet på nivå tre. Spjutet påminner väldigt mycket om Vampire Killer-piskan från Castlevania men kan även kastas och uppgraderas med olika power-ups som kan få spjutet att explodera, penetrera flera fiender samtidigt eller kastas både framåt och bakåt på samma gång. Kastförmågan kostar däremot rosenkranspärlor, en resurs som är begränsad och ofta tvingar mig att spara på mina mest kraftfulla manövrar.

De vanliga attackerna är diagonalt eller med en nedåtstött, vilket påminner om hoppstylte-funktionen från Zelda 2 eller nu senast Hollow Knight-spelen. Kontrollerna i övrigt är precis så där stela som i gamla NES-spel, Rudiger rör sig i en helt fast hastighet och när jag väl har tryckt på hoppknappen är jag låst i en fast hoppbåge. Det går inte att styra honom i luften överhuvudtaget, precis som för Simon Belmont på 80-talet är det bara att gilla läget när han väl lämnat marken.​

Mellan råhet och nostalgi

​Visuellt är Saint Slayer en fröjd att se på för alla som älskar 8-bitarsestetik, med en krispig ”pixel-gore” och miljöer som dryper av förfall. Från de mörka skogarna till de ekande katakomberna och det storslagna, men trasiga slottet berättas en historia om ett rike i förfall. Det är inte lika mörkt och brutalt som till exempel Blasphemous, men nog blev jag överraskad när en räddad hund började smaska i sig köttbitar från liken av mina fiender.

​Trots att spelet håller sig strikt till NES-erans begränsningar har utvecklarna smugit in moderna tekniker som lyfter upplevelsen utan att bryta illusionen av att kunna vara ett spel från 1987. Användningen av flera bakgrundslager (parallax) skapar ett djup som original-hårdvaran bara kunde drömma om och den diskreta ljussättningen ger de gotiska miljöerna en tung atmosfär.

​Ljudet håller sig någorlunda troget vad jag tycker att en retrotitel ska ha. Men även i det chiptune-drivna soundtracket har det smugit sig in diskreta moderniseringar. Under tiden jag spelar spelet så uppskattar jag ljudbilden och musiken men tyvärr finns det inga minnesvärda melodier.

Hunden behöver ju inte gå hungrig.

Glöm souls-svårt, det här är NES-svårt

​Saint Slayer är inte bara svårt, det är NES-svårt. Det är ett banbaserat hack-and-slash som inte visar någon pardon. Här finns inga RPG-system eller erfarenhetspoäng som jag kan ”grinda” för att göra spelet lättare. Min enda väg framåt är genom ren skicklighet, muskelminne och en massa tur.

​En av de klassiska svårigheterna med denna sorts spel är ”knockback”-systemet (någon som minns medusahuvudena från Castlevania eller fåglarna från Ninja Gaiden?). En träff från en fladdermus i fel ögonblick skickar mig handlöst bakåt, ofta rakt ner i en spikfälla eller en bottenlös grop. Det är en design som bestraffar varje gång och känns precis så orättvist jag förväntar mig. Varje fiende är placerad så djävligt att flera av mina precisionsmanövrar känns som ren tur. 

​Spelet har en butiksfunktion på nästan varje bana där jag kan köpa ett extra liv, en tillfällig specialattack, fylla på livsmätaren eller rosenkranspärlor och köpa en skattkarta för en kommande bana. Skatten som skattkartan leder till har ingen direkt påverkan på mitt pågående spel och vid första anblick en generisk “collectible”. Men vid en närmare blick så gömmer sig något där som radikalt kan förändra hur jag spelar spelet vid nästa tillfälle. Till exempel när jag hittat skatten på nivå 5 kan jag starta ett nytt spel och använda koden “THROWER”. Detta gör att jag får börja med maxuppgraderade rosenkranspärlor så jag kan kasta spjutet sju gånger istället för tre.

Det finns en checkpoint per bana och det är till bossen. När liven tar slut är det ”Game Over”, såvida jag inte har samlat på mig tillräckligt av samma valuta jag använder för att handla i butiken med, för då kan jag använda mig av dem för att köpa en “Continue”. Som tur är har även Lillymo inkluderat ett klassiskt lösenordssystem utöver skattlösenorden. Det är en underbar nostalgisk touch som gör att jag kan pausa och återuppta spelandet från den nivå där jag senast föll.

​Det finns även ett co-op-läge jag inte kunnat testa men det som är grejen med detta läge är att om man inte avaktiverar det så är ”friendly fire” på från början, vilket betyder att vi som spelare kan råka slå varandra.

Kartan som visar progression.

Boomer-spelet

​Saint Slayer: Spear of Sacrilege är en hommage till varför jag en gång förälskade mig i actionspel och är ett tydligt tidsdokument som visar på hur det en gång var. Det är en titel som prioriterar ren nostalgi. Jag som Boomer kan säga att ”så här var spelen när jag var ung” till den yngre generationen, och det känns som det har varit målet från Lillymo Games hela tiden. Saint Slayer: Spear of Sacrilege är inte för alla. Det är brutalt, oförlåtande och ibland direkt orättvist men det är också exakt vad det vill vara. För dig som saknar NES-erans skoningslösa design är det här en träff rakt i hjärtat. För alla andra? Ett test av tålamod.