John Carpenter’s Toxic Commando

Världen gick inte under med en smäll. Den ruttnade långsamt. Ett experiment spårade ur, de döda reste sig och mänskligheten fick betala priset. Nu återstår bara spillrorna – och fyra tungt beväpnade galningar med mer eldvilja än självbevarelsedrift. John Carpenter’s Toxic Commando är en blodig kärleksförklaring till överdriven action, där varje uppdrag känns som sista chansen innan mörkret slukar allt.

Nattlig leverans till undergången

I John Carpenter’s Toxic Commando börjar allt med ett uppdrag som luktar katastrof redan innan motorn hunnit bli varm. En behållare med okänt innehåll ska levereras till vetenskapsmannen Leo. Porten öppnas, och över radion hörs hans nervösa röst: stanna inte för någonting och kliv absolut inte ur bilen. Sekunder senare fylls vägen av Homo Mortus – spelets brutala version av zombier – och kulorna börjar vina. Redan här visar spelet sitt rätta ansikte: ett köttigt, högljutt och kompromisslöst förstapersonsskjutande där blodet stänker generöst.

Bakgrunden till kaoset är mörk: i en nära framtid har ett experiment gått fullständigt fel och släppt lös Sludge God, en fasansfull entitet som förvandlar människor till zombieliknande varelser. Det är denna katastrof som nu hotar världen, och våra fyra antihjältar kastas rakt in i infernot med livet som insats.

Träningsuppdraget kulminerar i mötet med ett groteskt jättemonster som lyfter våra fyra antihjältar som trasdockor. Den enda vägen ut? Att kasta behållaren rakt på besten. Explosionen som följer lämnar gruppen döende – men Leo räddar situationen i sista sekund. Inte bara med livräddande insatser, utan med en dos mystisk kraft som förändrar allt. Ironin är lika tjock som dimman: innehållet som sprängdes behövdes för att ta fram botemedlet mot zombieapokalypsen. En apokalyps som Leo själv råkat släppa lös. Klassisk galen vetenskapsman-energi, helt i rätt ton för titeln.

Fyra fördömda själar och deras leksaker

Från start går det att välja mellan fyra karaktärer och därefter fyra klasser. Karaktärsvalet handlar främst om stil, medan klassen styr spelstilen på riktigt. Supportklassen The Medic håller laget vid liv. The Striker kastar eldbollar som exploderar i stora eldhav. The Operator skickar ut en drönare som assisterar i strid och hanterar teknik och fordon mer effektivt. The Defender kliver fram som lagets mur, med en massiv sköldbarriär som stoppar projektiler och straffar fiender som kliver in i den.

Varje klass har ett eget färdighetsträd som går att forma efter önskad spelstil. Poäng kan när som helst fördelas om, vilket uppmuntrar experimenterande utan att straffa nyfikenhet. Det är ett smart system som gör att laget kan anpassa sig inför högre svårighetsgrader – eller bara testa galna kombinationer för att se vad som händer när fyra Strikers springer runt och förvandlar kartan till ett eldhav.

Vem har släppt ut Sludge God utan att mata den igen?

Bly, blod och brutala uppgraderingar

Vapenutbudet är generöst redan från början. Automatkarbiner, prickskyttegevär, hagelgevär, kulsprutor, pistoler och närstridsvapen som basebollträn, yxor och svärd – allt finns där. Ju mer ett vapen används, desto mer erfarenhet samlas, vilket höjer vapnets nivå och ökar dess effektivitet. Därtill finns en uppsjö av vapendelar som förbättrar skada och andra stats. Möjligheterna att finjustera arsenalen är många, och var femte nivå krävs en större uppgradering som ger ett rejält lyft. Att prioritera dessa är nästan ett måste på högre svårighetsgrader.

Själva skjutandet är spelets starkaste kort. Träffkänslan är brutalt tillfredsställande. Ett välplacerat skott i pannan på en Homo Mortus som exploderar i ett moln av blod och kroppsdelar levererar den där råa, primitiva spelglädjen som titeln utlovar. Färdigheterna känns kraftfulla och välbalanserade, och striderna är snabba, intensiva och kaotiska på rätt sätt.

Kaos på fyra hjul

Uppdragen är uppbyggda kring att ta sig mellan olika platser, samla resurser och slutligen försvara eller förstöra något under massiva fiendevågor. Fordon spelar en central roll, ofta utrustade med en vinschliknande dragkrok som både hjälper framkomlighet och avslöjar hemligheter. Problemet uppstår i solospel. AI-styrda kompanjoner tar få egna initiativ, vilket leder till en ryckig rytm: köra några meter, kliva ur, rensa fiender, tillbaka in i bilen – om och om igen. Flödet lider rejält.

Varför fokuserar jag på dem i bakgrunden istället för han närmast?

Spelet är tydligt designat för fyra spelare. Med två fungerar det, men med tre vänner som kompletterar varandra börjar magin hända. Ensamspel blir snabbt frustrerande, särskilt eftersom AI-kompanjoner inte levlar upp tillsammans med spelaren. På högre svårighetsgrader förvandlas det till en kamp som känns mer orättvis än utmanande. Tillsammans däremot, med kommunikation och rätt klasskombinationer, uppstår ett intensivt och underhållande samarbete som håller i cirka femton timmar – och gärna mer om svårighetsgraderna pressas upp.

Blodröd gryning och missade möjligheter

Fiendevariationen är något begränsad. Homo Mortus attackerar oftast i stora massor, ackompanjerade av tyngre varianter som springer snabbare, slår hårdare eller använder projektiler. Maskliknande fiender som bryter sig upp ur marken orsakar enorm skada och bör prioriteras direkt. Hotbilden blir snabbt tydlig, och taktiken sätter sig fort. Samtidigt hade fler fiendetyper och större variation i bandesign gett upplevelsen mer livslängd.

Grafiken är tilltalande, animationerna är stabila och världen känns levande nog för sitt syfte. Ljudbilden fungerar bra tillsammans med det visuella, även om mer variation hade lyft helheten ytterligare. Berättelsen kunde också ha fått större utrymme, särskilt med tanke på namnet i titeln. Lite mer grotesk frossa, lite mer Carpenter-känsla i narrativet, hade inte skadat.

Trots sina brister lyckas spelet leverera där det räknas som mest: ren, ofiltrerad spelglädje. När fyra vänner – eller tre främlingar från matchmaking – samlas för att meja ner horder av monster och skratta åt kaoset är det svårt att inte sitta där med ett galet leende. För runt 400 kronor per person är det här en blodig åktur som absolut kan vara värd biljetten, särskilt för den som älskar intensiv co-op och explosionsfylld action i sann B-filmsanda.

Testdator: Intel Core i9-11900K, 32GB DDR5, RTX 3090