Dragon Quest VII Reimagined

Det sjunde inslaget i Square Enix klassiska JRPG-serie kom originellt till Playstation 1 och sedan till Nintendo 3DS, men nu har en tredje version kommit, nämligen en fullskalig remake i form av Dragon Quest VII Reimagined, som jag har haft möjlighet att testa innan dess släpp. Det är dags att pussla ihop världen igen!

Familjärt, men ändå annorlunda

De som spelat Dragon Quest-spel innan vet säkert att spelen inte har särskilt djupa berättelser, och så är även fallet här. Dock skulle jag säga att narrativet höll mig mycket mer engagerad här än berättelserna i Dragon Quest 1&2 HD-2D Remake. Vi spelar som en pojke (som vi själva namnger) som bor i en liten fiskeby vid namn Pilchard Bay. Ön som byn befinner sig på, Estard, sägs vara den enda kontinenten på jorden. Tillsammans med din barndomsvän Maribel och prinsen Kiefer utforskar du några mystiska ruiner och hittar fragment av gamla stenplattor, och när ni sätter dem på ett altare skapar de en portal till en annan del av världen, som blivit bannlyst av Demonkungen.

Ni åker tillbaka till den försvunna ön, löser deras problem, och när du kommer tillbaka finner du att den försvunna ön kommit tillbaka till din egen tid! Detta är egentligen hela premissen för spelet, åk tillbaka i tiden till försvunna öar, lösa problem där, och ta dig tillbaka till din egen tid.

En skulle kunna dra en liknelse med litteratur här och säga att Dragon Quest 7 är som en novellsamling snarare än en lång roman. Några exempel på de mindre berättelserna är att hjälpa ett kungadöme lösa ett problem med att kungadömets soldatrobotar börjat gå emot sin huvudman, eller att lista ut varför invånare i en by har förstenats. Strukturen här är oftast ganska snarlik, du går till en by på kontinenten och pratar med invånare och blir informerad om ett problem, du går till ett annat ställe och får ytterligare information, för att sedan ta dig till en dungeon där du möter fiender och slutligen en boss.

Trots att strukturen är ganska repetitiv är problemen och uppdragen tillräckligt varierade för att du ska känna ett driv framåt. Dessutom gillar jag hur karaktärerna pratar med olika dialekter, vilket får världen att kännas levande. Något jag inte gillar är att de bytt namn på karaktärer till engelska från japanska. Lite störande om du, precis som jag, gillar att spela på originalspråk. 

En behaglig upplevelse

I tidigare utgåvor var du tvungen att ta dig till alla platser som du kan ta dig med stenplattor, men så är inte riktigt fallet här, utan vissa är valfria att ta sig an. Dessutom har de ändrat ordningen på vilka platser du åker till. Originalet är känt för att vara ett 70-timmarsspel, men denna version tog mig endast 40 timmar på normal svårighetsgrad och en del sidoaktiviteter gjorda. Jag uppskattar att de kortat ner spelet, då jag känner att den här typen av rollspel passar bättre som något kortare. Överlag är jag nöjd med berättelsen. Det är ingen “wow”-upplevelse, men tillräckligt för att hålla mig engagerad hela vägen igenom. Dessutom tyckte jag mycket om karaktärerna som utvecklades under spelets gång och jag gillade hur de knöt ihop säcken på slutet. Spelserien tillhör inte JRPG-eliten gällande narrativ, men jag uppskattar ändå vad de gjort här.

För er som spelat serien tidigare kommer striderna att kännas igen. De är klassiskt turordningsbaserade med magier och förmågor som karaktärerna kan använda när det är deras tur. Trots att systemet verkar relativt enkelt på ytan finns det ändå en del djup här. Varje karaktär har en klass, så kallad vocation, som den kan inta när du kommer en bit in i spelet. Varje karaktär kan byta mellan alla klasser, och dessutom ha en sekundär klass. Det kan vara allt från de klassiska rollerna som magiker, krigare och präst till några mer unika, som fåraherde och monsterkallare. Varje klass kan gå upp i nivå, och när du nått högsta nivån med vissa klasser kan du låsa upp nya, mer avancerade klasser.

Något att tänka på här är att om du byter ut en av dina karaktärers klasser kommer de förlora dess förmågor, vilket ökar vikten av att planera vilka klasser karaktärerna ska ha. Jag förstår varför de har valt att göra detta vis, då det skulle bli överväldigande med alla förmågor på en karaktär när varje partymedlem kan ha två klasser samtidigt. Karaktärerna kan även rusta sig med olika typer av vapen, som spjut, bumerang och svärd, alla med olika användningsområden, till exempel kan bumeranger träffa flera fiender samtidigt, medan vissa svärd kan träffa fienden två gånger på en runda. Dessa vapen är inte bundna till klasser, utan kan sättas de olika karaktärerna efter ett eget tycke. 

Alla klasser har dessutom “Let Loose”-förmågor, ultimata förmågor du bygger upp över tid som kan ge starka buffar eller ge fienden storstryk. Jag gillade verkligen detta system, då det fick mig att experimentera en del med alla karaktärers klasser. Dock blev spelet kanske lite väl enkelt på normal svårighetsgrad när jag låst upp de fetare klasserna, om du istället vill ha mer av en utmaning hade jag rekommenderat att välja en svårare svårighetsgrad.

Något jag uppskattar med denna remake är att du kan se alla fiender ute på kartan och kan göra en inledande attack för att få initiativet. Något som störde mig något oerhört i Dragon Quest 1&2 HD-2D Remake var att det var random encounters vart femte steg, vilket gjorde utforskandet till en pina. Här känner jag mig snarare belönad av utforskandet och att jag har mer kontroll över min närvaro. De har även lagt till en del pussel som inte fanns i originalet. Vissa av dessa är riktigt kluriga. Jag var fast ett bra tag på ett pussel där du skulle vända speglar för att reflektera ljus, men jag kände mig riktigt belönad när jag väl hade löst det.

Jag uppskattar dessa uppdateringar som gett spelet god variation och en mer engagerande upplevelse. Där finns också stor anpassningsförmåga gällande svårighetsgraden, som du själv kan skräddarsy genom att ställa in en del parametrar, som om fienden kan attackera dig på fältet eller hur mycket stryk du vill ta/ge. Jag uppskattar detta då det leder till en tillgänglig upplevelse, och gör att jag lätt kan rekommendera spelet som en nybörjares första JRPG.

Som en sagobok!

Presentationen är en aspekt som fått en rejäl uppgradering. Hela världen känns som en animerad film och Akira Toriyamas säregna tecknade stil lyser verkligen igenom. Det är verkligen en fröjd för ögonen att spela det. Spelet bär på en stark myskänsla och jag blir glad av att spela det. Musiken är nyorkestrerad, men låter fortfarande som ett klassiskt Dragon Quest, det vill säga att vissa stycken är riktigt fina och påminner en del om klassisk musik, medan vissa är riktigt repetitiva och kan bli störande i längden. Ljuddesignen är också bra och passar väl till animationerna. Du känner verkligen både ljud- och bildmässigt när du får in en kritisk träff.

Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med Dragon Quest VII Reimagined. Det är ett mysigt rollspel som moderniserats väl och kan vara en bra startpunkt för nya spelare. Det gör inget revolutionerande, men bjuder trots det på en mycket trevlig stund!

Testdator: Intel Core i7-12650H, 16GB DDR5, RTX 3060