The Legend of Heroes: Trails beyond the Horizon

Tiden är kommen. Efter 22 år är vi i västvärlden äntligen ifatt Japan med The Legend of Heroes: Trails beyond the Horizon. Det är dags att inleda Project Startaker och ta oss förbi horisonten i en av seriens starkaste inslag hittills!

Början på slutet

Inledningsvis i denna recension måste jag poängtera att The Legend of Heroes: Trails beyond the Horizon är trettonde delen i eposet Trails, en serie storyfokuserade rollspel där världsbygge, politiska intriger och karaktärsutveckling är a och o. Serien är uppdelad i olika arcs som utspelar sig på olika kontinenter. Trails beyond the Horizon är tekniskt sett det tredje spelet i Calvard–arcen, som inleds med Trails through Daybreak och Trails through Daybreak 2, men det som gör detta inslag unikt är att det samtidigt påbörjar vad som till synes är seriens sluttamp där många lösa trådar från serien knyts ihop, mycket tack vare att vi får återbekanta oss med Rean Schwarzer och Kevin Graham från tidigare arcs. 

Spelet inleds med att presidenten av Calvard-republiken, Roy Gramheart, utannonserar Project Startaker – ett initiativ att skicka astronauten Emilia Harling på vad som är planeten Zemurias första rymdresa. För att presentera detta initiativ bjuder presidenten in Arkride Solutions (huvudpersonerna i Calvard-arcen), samt Rean Schwarzer, Kevin Graham och några av dess kompanjoner till ett tekniskt test (spelets tutorial) anordnat av tech-bolaget Marduk. Efter detta skiljs de åt, men på olika sätt försöker de reda ut vad detta projekt innebär. Kanske finns det en underliggande anledning till varför presidenten valt just denna tidpunkt att utföra detta projekt?

Det är svårt att prata om Trails beyond the Horizons berättelse utan att spoila något ur den, men kort sagt utspelar den sig under fyra dagar, där den fjärde dagen är då Project Startaker drar igång. Vi får ta del av berättelsen genom tre olika perspektiv, Vans (huvudpersonen i Daybreak-spelen), Reans och Kevins. Jag tyckte om denna berättelsestruktur, de fick det att kännas som att världen var i ständig rörelse och berättelsen gav även utrymme för en stor dos karaktärsutveckling. Spelet erbjuder några av seriens största och mest betydande vändningar och avslöjanden, vilket fick mig att sitta fastklistrad bakom kontrollen från början till slut. Hur det slutar gör mig nyfiken på hur de ska gå vidare härnäst. För oss som spelat vartenda del i serien är berättelsen oerhört belönande, men det gör även att dess publik blir än mer nischad än tidigare. Många bitar i serien kräver att du har spelat några för att förstå helheten, men detta kräver att du kört nästan allt för att få ut belöningen, vilket är ett enorm åtagande att kräva från Nihon Falcom. 

Mer perspektiv, mer action!

Utöver att vi spelar kapitlen med olika perspektiv så är mycket sig likt från tidigare spel i Calvard-arcen. Varje kapitel inleds med att vi tar en vända runt staden för att lösa uppdrag (4SPGs som de kallas här). Vissa av dessa (röd symbol) är obligatoriska, medan andra (grön symbol) är frivilliga. Jag rekommenderar dock att ta sin tid och göra så många som möjligt. Jag gjorde de flesta jag kunde hitta under min genomspelning (förutom en, som krävde att jag maxat fiskeminispelet) och fann de flesta givande. Det kunde vara allt från att hitta ett försvunnet barn, hjälpa en person att hitta en svunnen familjemedlem till att ta reda på gärningsmannen bakom en ransomware-attack. Något som är nytt för serien är att de flesta av dessa uppdrag ger dig “nyckelord” som du kan prata om med folk (som har en gul symbol på kartan) för att reda ut och få ledtrådar som hjälper dig lösa många av sidouppdragen. Detta system fanns i tidigare spel i Calvard-arcen, men har aldrig använts lika mycket som här. Jag uppskattade detta, då det fick mig att se flera perspektiv i olika situationer. Något jag alltid uppskattat i serien är att prata med NPCer, då de ofta uppdateras med ny dialog och du som spelare får ta del av deras liv.

När det kommer till striderna har de fått en hel del uppdateringar från Daybreak 2. Precis som resterande spel i Calvard–arcen tar sig Trails beyond the Horizon an en hybrid av realtids- och turordningsbaserade strider. Ute i världen kan du sömlöst skifta mellan turordningsbaserat och realtid, medan bossar uteslutande utspelar sig i det turordningsbaserade läget. Realtidsdelen av striderna är det som sett störst utveckling med nya funktioner, bland annat ZOC som saktar ner tiden och låter oss attackera fiender lättare och Awakenings där vi under en kort tid kan bli starkare och tåligare. Det är dock bara vissa karaktärer som kan använda sig av dessa, bland annat våra protagonister, Rean, Kevin och Van. Några karaktärer som kan transformeras får dessa former vid Awakenings, bland annat Vans Grendel-form.

De turordningsbaserade striderna fungerar som de gör i de flesta andra delar, vi har förmågor (Crafts) och magier (Arts), som vi utrustar våra karaktärer med i ett system som liknar materia i Final Fantasy VII. Vad som är nytt är dock Shard Commands, där vi kan använda Shard-poäng (samma resurs som krävs för Awakenings), som vi kan använda för att ge partyt temporära buffar, som mer tålighet eller att göra mer skada. Detta är något som även vissa bossar kan använda sig av, vilket leder till en extra nivå av strategi i att planera denna resurs smart. Jag gillade ändringarna i stridssystemet, även om det kanske gjorde spelet lite väl lätt och att det oftast inte krävdes att gå in i turordningsbaserade strider om det inte var någon riktigt tuff fiende. Något jag störde mig på var dock att bossar oftast hade lite väl mycket liv och ofta förmågan att regenerera detta, vilket drog ut på strider lite väl mycket ibland. Det finns även några ytterst få tillfällen där vi får spela i Assault Frames (mechs). Dessa strider ungefär likadant som vanliga turordningsbaserade strider. Jag tyckte det var trevliga inslag för storyns skull, men medförde inte mycket mer än så. 

Välj vems perspektiv du följer först!

Mer än vad som syns på ytan

Precis som i Trails through Daybreak 2 finner vi här ett sidoläge med procedurellt genererade grottor. Märchen Garten från Daybreak 2 har infiltrerats av skurkarna Ouroboros och kallas nu Grim Garten. Denna sidoaktivitet består av nio nivåer där vi tar oss an olika rum med olika kriterier, som att döda ett visst antal fiender i turordningsbaserade- eller realtidtidsstrider, eller att förstöra ett visst antal objekt. Efter att du gått igenom ett antal rum möts du av en boss du måste besegra för att klara domänen. Till en början är detta läge obligatoriskt, men de senare nivåerna är frivilliga. Dock rekommenderar jag verkligen att ta sig an detta läge, då det ger ytterligare till världsbygget och mer information kring denna onda organisation. Här kan du även vässa dina färdigheter med olika karaktärer och få nya kosmetiska föremål. Jag gillade detta spel mer än Märchen Garten, eftersom det gav mer berättelsemässigt och krävde inte att jag grindade ett antal nivåer efter spelets eftertexter för att få spelets sanna slut. 

Grafiskt ser spelet ganska likt ut sina föregångare, men med något vassare animationer, särskilt i cutscenes. Dock ser det fortfarande ut som ett spel från PS3-eran, även om karaktärsmodellerna ser hyfsade ut. Det var något jag tänkte extra på i detta spel då Falcoms senaste spel, remaken av Trails in the Sky First Chapter såg mycket mer utvecklat ut. Det fanns inte heller lika många minnesvärda musikstycken som i många av de tidigare spelen här. Det är dock vad man kan förvänta sig av Falcom-spel med mycket elektroniskt och jazz. 

Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med Trails Beyond the Horizon. På ett personligt plan träffade det rätt på många punkter, men om jag ser på spelet ur ett vidare perspektiv är det absolut inte felfritt. Entusiaster som jag själv kommer dock inte att bli besvikna och jag ser mycket fram emot vad framtiden kommer att bjuda på från denna serie.