Desert Race Adventures

I Desert Race Adventures kastas spelaren omedelbart in i hetluften i en rallytävling som påstås testa strategisk planering, resurshantering och förmågan att anpassa sig. Så beskriver i alla fall utvecklarna själva spelet.

Efter att ha tillbringat mer än tillräckligt med tid bakom ratten – eller snarare, bredvid den – kan jag inte låta bli att fråga mig om deras beskrivning verkligen stämmer överens med den faktiska spelupplevelsen.

Spelet lockar vid första anblick med nostalgisk retroinspirerad 2D-pixelkonst och försöker sälja in sig som ett strategiskt äventyr. Som inbiten nostalgivurmare var jag genast på kroken, men ganska snart infann sig en känsla av att ha blivit vilseledd. Pixelkonsten är i sig charmig och välgjord, men samtidigt förvånansvärt sparsmakad. Antalet animationer och bildrutor är så få att de nästan känns symboliska – jag kan räkna dem på mina två händer.

Men vad är detta egentligen för spel, och vad går det ut på? Kort sagt handlar det om ett racingspel där jag inte får styra bilen, ett rougelike som nästan helt saknar variation och ett resurshanteringsspel med fem grundläggande resurser att övervaka. Målet är självklart att ta sig i mål, men också att göra det på så få speldagar som möjligt och med en bil och besättning i så gott skick som möjligt. Detta kräver i sin tur att resurserna hanteras effektivt. Tre av dem rör bilen: drivmedel, reservdelar och mängden packade förnödenheter. De två återstående mätarna handlar om förarens hälsa och ork.

Karaktärer med fördelar och nackdelar slumpas fram.

Spelet inleds med att jag får välja förare och bisittare. Vilka för- och nackdelar de får är slumpmässigt genererade, vilket ger en illusion av variation. En förare kan exempelvis förbruka mat 25 % snabbare men ge bättre tur vid genvägar, medan en annan minskar förekomsten av vilda djur men tar extra skada vid krockar. Det är charmigt i teorin, men variationen visar sig snart vara mer teoretiska än spelpåverkande.

Därefter får jag packa bilen. Tre utrymmen finns, och sex olika tillbehör att välja bland. Dessa kan ge allt från extra bensin till mer mat eller fler reservdelar, men alla tillbehör påverkar bilens vikt och därmed däckslitage och bränsleförbrukning. Det är ett intressant system på pappret, men även här är djupet begränsat.

När utrustningen är vald startar loppet. Rutten går från Bryssel till Lomé och bilen ger sig iväg helt utan min direkta kontroll. Min enda möjlighet att påverka körningen är att justera hastigheten mellan långsam, normal och snabb. Under resans gång är det framför allt två moment som kräver min uppmärksamhet: reparationer och vila. När bilen behöver repareras trycker jag på en knapp och justerar en markör tills mätaren går från gul till grön. När förarna blir trötta kan jag låta dem vila, vilket kostar tid och resurser, men låter jag bli drabbas deras hälsa. Dessa två moment utgör merparten av spelets aktiva interaktion.

Trevligt med lite information om ställena en passerar.

Utöver detta dyker det upp olika händelser som kräver beslut. Jag kan exempelvis stöta på ett djur på vägen och måste välja mellan att köra över det, väja eller bromsa in. Valen ger olika konsekvenser – ibland positiva, ibland negativa – men jag får aldrig veta utfallen i förväg. Jag kan också råka på medtävlande som gett upp och då välja att uppmuntra eller ignorera dem. Andra händelser, som olyckor, punkteringar eller oväder, presenteras endast som ofrånkomliga bakslag utan eller väldigt få valmöjligheter.

Det kanske mest talande är spelets längd. Om du läst hela denna text har du troligtvis lagt mer tid på recensionen än det tar att köra ett helt varv i spelet. Mitt första lopp tog mellan fyra och sju minuter – och det räckte för att nästan knipa en plats på den globala topplistan. En andra runda gav samma resultat: runt fyra minuter, inga problem. Spelet är inte svårt, så länge du håller ett öga på mätarna och undviker irrationella val. Faktum är att det var betydligt svårare att förlora med avsikt än att vinna. Även när jag medvetet valde de mest destruktiva alternativen dröjde det flera minuter innan jag fick min första (och enda) Game Over skärm.

Snuvad på en topp 10 plats med ett par hundra poäng.

På drygt trettio minuter hade jag sett allt spelet hade att erbjuda. Efter sex eller sju rundor började händelser och scenarier upprepa sig, nästan ordagrant. Med andra ord finns ingen verklig roguelike-variation, ingen ökande svårighetsgrad, inga överraskningar att upptäcka.

Spelet är inte dåligt i sig – det är bara för tunt. För kort, för konsekvenslöst och för begränsat i sina valmöjligheter. Det saknar helt enkelt den typ av djup och överraskningsmoment som jag förväntar mig av ett äventyrsrougelike.

Desert Race Adventures är därför främst för dig som vill ha något att fördriva några minuter med på pendeln, utan att behöva lära dig system, mekaniker eller regler. Som en snabb tidsfördrivare fungerar det – men som spelupplevelse lämnar det betydligt mer att önska.