Mai: Child Of Ages

Mai: Child of Ages är ett nytt indiespel från den italienska studion Chubby Pixel. Vi får följa Mai, både som liten flicka och vuxen kvinna, när hon reser fram och tillbaka i tiden för att rädda världen och sin älskade farfar.

Handlingen rör sig kring flickan Mai som lever på en stillsam ö med en vacker havsidyll som bakgrund. Här får vi följa Mai på hennes dagliga äventyr där hon försöker hjälpa sin gamla farfar med olika vardagsbestyr. Den stillsamma miljön är dock bara en illusion och mycket snart drabbas ön av mullrande jordbävningar som viskar om en mörk framtid. Mais farfar pratar också kryptiskt om det sista stora kriget som ägde rum för mycket länge sedan. Ute på ett av hennes äventyr stöter hon plötsligt på en stor och mystisk växt som öppnar upp när hon visslar åt den. Inuti växten finns en mystisk sten som kallas Uroboro. Hon kliver in i dess innandöme och ser sig omkring när bladen utan förvarning stänger in henne i växten.

När plantan väl öppnar upp sig igen och Mai kliver ut i friheten är hon plötsligt en vuxen kvinna och tusen år har passerat. Hon skyndar tillbaka till sitt hem och märker till sin fasa hur bara ruiner återstår. Ön är dessutom full av svarta monster i mystiska, oljeliknande former som alla försöker döda henne. Nu måste hon med hjälp av Uroboro-stenen och tidsväxten resa fram och tillbaka i tiden för att försöka ta reda på vad som har hänt med världen, vem hon är i allt det här och var alla de hotfulla monstren kommer ifrån. Detta är upplägget till handlingen som utgör Mai: Child of Ages.

Spelet börjar med att vi vandrar omkring i en stillsam spelvärld i härliga pastellfärger, vilket ger ett positivt intryck. Mai: Child of Ages är ett open world-äventyrsspel i tredje person och Chubby Pixel är inte blygsamma med att skylta var de fått inspirationen ifrån. Mai: Child of Ages är en Zelda-like klon rätt av!

Du spelar antingen Mai som liten flicka eller som vuxen kvinna och man kan byta mellan dessa två lägen när man vill i en tidsväxt och det finns flera stycken av dem runt omkring i spelvärlden. Båda har för- och nackdelar när det kommer till deras färdigheter. Flickan Mai kan bland annat hoppa vilket den vuxna versionen inte kan. Mai som vuxen har, å andra sidan, ett vapenarsenal som bland annat består av olika svärd, en pilbåge, en sköld och en bumerang. Vid ett par tillfällen i Mai: Child of Ages får spelaren även anta rollen som en manlig forskare, men dessa händelser är relativt få och är endast till för exposition som för handlingen framåt. Det finns ett par NPC-karaktärer i världen men det enda de gör är att förse Mai med mystiska ledtrådar, inget annat. På grund av detta är spelet väldigt sparsmakat på monotona fetch quests, vilket är bra.

Grafiken i spelet är färgglad och fin, men definitivt inget att skriva hem om. Detsamma gäller för huvudrollskaraktären. Designen på Mai, både som vuxen och som liten flicka är duglig men allt hamnar på en lagom nivå och ingenting sticker ut som gör henne intressant. Designen på monstren är betydligt bättre och deras oljiga och geleaktiga utseende med glada ansiktsmasker känns originella och rätt så creepy. Mekaniken i spelet är precis som i Zelda: Breath of the Wild men saknar den knivskarpa spelkänslan som Nintendo är så kända för.

Spelaren utforskar världen och samlar på sig material som sedan kan användas för att skapa nya artefakter eller uppgraderar sina vapen. Det kan röra sig om allt ifrån att samla på nyckelpigor och fjärilar till koraller eller träpinnar. Runt omkring ön finns det mörka grottor och när vi besöker dessa möts vi av mystiska omgivningar, vars atmosfär känns som en korsning mellan Tomb Raider och ovannämnda Zelda-spel.

Grottsystemen är uppdelade i flera rum där spelaren måste lösa ett logiskt pussel av något slag för att komma vidare. Det kan exempelvis röra sig om att hitta tre tunga artefakter någonstans i grottan som sedan skall placeras på var sin tryckkänsliga platta framför en stenentré för att den skall öppnas. När alla logiska utmaningar har genomförts kommer spelaren till grottans huvudrum. Där belönas spelaren med en glödande sfär som ger en nya färdigheter, exempelvis nya vapen som kan slå sönder sten och rustningar eller förmågan att kunna simma under vattenytan. Striderna i sin tur är enkla och man behöver inte lära sig några speciella tekniker för att besegra sina fiender. Allt är ren och skär button mashing vilket fungerar väldigt bra.

Under spelets gång stöter Mai hela tiden på områden hon inte kan komma till än, så den bekanta 3D-Metroidvania känslan är ständigt närvarande i spelet. Det finns flera öar i spelvärlden och ganska tidigt får hon tillgång till en segelbåt för att lättare kunna utforska dem. Till detta erbjuder spelet en rätt så primitiv karta över världen som hade kunnat vara lite mer detaljerad och användarvänlig. Musiken i spelet är stundtals riktigt bra och påminner av filmkompositören Vangelis, mannen bakom filmmusiken till Blade Runner och 1492: Conquest of Paradise, bättre stunder och det skapar verkligen en atmosfär full av mystik och allvar.

Känns inte så lite Waterworld om man säger så.

Från en teknisk ståndpunkt är det tydligt att det rör sig om ett budget Zelda i realådan men med tanke på att spelet är skapat av bara sex personer under fem års tid måste jag ändå säga att det är rätt så imponerande av vad de har åstadkommit. Speciellt med tanke på deras ogenerade önskan att spela i samma liga som som sin betydligt större Zelda-bror från Nintendo. För att vara en indieproduktion är spelet mycket stort men det är här som sprickorna börjar visa sig i fasaden. Spelets första timmar blir en rätt så rörig soppa och med de konstanta tidsresorna fram och tillbaka får spelaren svårt att hänga med i handlingen.

Prestandamässigt får spelet underkänt med flygande färger. Bildfrekvensen är endast 30 FPS och spelet genomsyras konstant av en horribel pop-up-effekt som jag sällan skådat innan. Spelkontrollen är lös och inexakt. Flera gånger måste spelaren klara utmaningar som rent av är sadistiska i sin utformning när det kommer till tillåten felmarginal. Lägg då till den flötiga kontrollen och en brinnande frustration tagen från de djupaste delarna av helvetet är att vänta. Om Mai dör i spelet återuppstår hon oftast i närheten men ibland så återuppstår hon någon annanstans och spelaren tappar då snabbt orienteringen.

En intressant händelse kopplat till ovanstående problem var när jag skulle förbi ett stort buskage som blockerade min väg framåt. Det var tydligt att spelet ville att jag skulle lösa ett pussel för att komma vidare, men jag visste inte vad jag skulle göra. Kort därefter dog min karaktär och döm då till min förvåning hur jag återuppstod på andra sidan buskaget och kunde på så sätt ta mig vidare i spelet fastän jag inte hade klarat av pusslet.

Spelet hade verkligen mått bra av ett par quality of life-saker som lyser med sin frånvaro. UI-delen är bristfällig och spelet hade behövt ha mer tydlig information om ens nästa direktiv. Det enda spelet erbjuder är ett kryptiskt meddelande att utforska ön närmare och när spelaren inte vet vad som skall göras härnäst för att kunna ta sig vidare återkommer frustrationen igen. När vi spelar som flickan hittar vi ibland växtliknande vapen som vi kan försvara oss med eller använda som komponenter i ett pussel men de är legendariskt klumpiga och orsakar mer frustration än nytta.

Spelet känns verkligen inte färdigt i sin nuvarande form och under den trettio timmar långa kampanjen kraschade spelet 14 gånger och kastade oförlåtligt ut mig i Switchmenyn. När allt fungerar som det ska är Mai: Child of Ages faktiskt rätt så roligt att spela och storyn har några intressanta blinkningar åt allt ifrån Waterworld till Horizon: Zero Dawn. Det finns ett bra spel där någonstans under högen av tekniska problem. Som det är nu blir det inget högt betyg för Mai: Child of Ages och det är uppenbart att spelet hade behövt betydligt fler timmar i ugnen innan det presenterades för världen.