Quartet

Det finns en specifik genre av spel med fans som törstar efter hur det var förr. Fans som gång på gång blir svikna av remakes och remasters. Fans som inte har hundratals timmar att lägga på ett och samma spel. Jag är en av dessa, och genren jag talar om är 16-bitars JRPG.

Pixelperfektion och berättelser som får liv genom ett fåtal rutor på skärmen, fyllda med färgsprakande känslor. En genre som först såg dagens ljus och hade en starkt brinnande låga under Super Nintendo, Sega Mega Drive och en bit in på PS1-eran. Titlar som Final Fantasy IV–VI, Chrono Trigger och Secret of Mana har fostrat en hel generation av fans, och när dessa personer blir spelskapare i dag syns ambitionen och längtan att få uppleva storhetstidens RPG/JRPG igen. Driven av just denna dröm om att skapa turordningsbaserade rollspel i 16-bitars grafik och med mottot att skapa spelupplevelser “designed for people with jobs”, har Josh, Tim, Tyler D., Tyler M. och Luke genom studion Something Classic Games gett oss spelet QUARTET.

När jag startar spelet får jag välja mellan fyra separata berättelser, som jag kan spela i den ordning jag vill. Dessa fyra berättelser fungerar som bakgrundshistorier till våra protagonister och ger mig en förståelse för hur världen är uppbyggd. När jag gått igenom dem samlas alla karaktärerna på ett och samma ställe i berättelsen, och jag får ta kontroll över allihop samtidigt.

Våra hjältar är:

• Ben Balani, en kock som efter många olyckliga händelser upptäcker att han besitter en förmåga att använda vindmagi.
• Alexandra Hin, dotter till en butiksägare som på mystiskt vis hamnat i koma. När Alexandra ska hjälpa sin stökiga bror med ett inbrott som går fel kommer hon över en kortlek med magiska egenskaper.
• Cordelia Helmont, en magiker från en prestigefylld skola som får axla konsekvenserna av vad hennes far gjort många år tidigare och blir bannlyst till utkanten av världen.
• Nikolai Proch, specialist och soldat för imperiet. Under ett uppdrag beordras han att utföra tvivelaktiga handlingar som leder till en kamrats död, och han tar ett beslut som gör att han stämplas som förrädare.

Våra hjältar.

Dessa fyra karaktärer är våra huvudpersoner i spelet, men de har även varsin sidokaraktär som följer med under spelets gång. Detta betyder att jag efter en stunds spelning har åtta karaktärer att hålla reda på. Alla ska utrustas, alla har olika förmågor och fungerar olika bra i olika situationer – så det gäller att hålla koll.

Världen är underbar i sin pixelgrafik, där utvecklarna lagt en otrolig mängd energi på att kunna förmedla känslor genom små gester, mjuka karaktärsrörelser, ansiktsuttryck och stämning. De har fyllt städer och omgivningar med så mycket detaljer och liv att världen känns levande trots de grafiska begränsningarna.

Aaaaaaaahhhh…

Världen som Quartet utspelar sig i är en ogästvänlig plats. Som det ofta är i spel av den här sorten så är utvecklarna inte rädda för att närma sig ämnen som rasism, politiskt rävspel och elände. Spelet kommer inte med en varningstext, men jag kan känna att det skulle behövas då det sker ganska ohyggliga dåd där vi som spelare får ta stort ansvar. Varelser och underliga väsen attackerar från ingenstans, magi som tidigare varit bortglömd materialiseras i världen och onda personer med makt är ute efter att starta inbördeskrig. Det är just i brinken till detta inbördeskrig som våra hjältar påbörjar sitt samarbete och huvudberättelsen tar sin början. Vem är skyldig till vad och varför sker dessa händelser, är några av frågorna spelet vill att vi ställer oss.

Krig är inte bra.

Musiken i Quartet är stämningsfull och passar perfekt in i rätt situation. Vid ett tillfälle hamnar våra hjältar i en vilda västern-tematisk miljö och musiken som spelas förde tankarna rakt in i spaghettiwestern-filmernas gyllene era. Det slutar inte där – alla städer, grottor och övervärldskartan har fantastiska melodier som känns helt rätt. Det är Tyler Mire som ansvarat för musiken och utöver att vara en av grundarna till studion är han även en framstående kompositör som spelar trumpet i ett orkestrerat jazzband. En annan kuriosa om honom är att han gjort jazzversionen av låten “Feel” från spelet Lies of P, som finns med på det spelets officiella soundtrack.

Däremot är ljuddesignen i striderna och i olika magier jag kastar utan tyngd. Gör jag en explosionsmagi med en animation som täcker hela skärmen förväntar jag mig ett mullrande i mina hörlurar – men det uteblir. Spelet har inget röstskådespel och få interaktiva ljud i världen. Flyttar jag en låda eller släcker en eld låter det nästan ingenting och karaktärernas påverkan på omgivningen gör inga ljud, varken fotsteg eller annat. Är karaktären i ett träsk eller går på golvplankor förväntar jag mig plaskande eller knarrande och med dagens mått mätt tycker jag inte att det är för mycket begärt.

Fulla cowboys.

Striderna är turordningsbaserade och vi kan ha fyra karaktärer i frontlinjen åt gången, med de resterande fyra väntandes bakom kulisserna. När som helst under striden kan jag byta karaktärer och det är viktigt att hålla reda på vilken som är bra på vad. Till exempel kan ett ödlemonster endast skadas av vattenattacker, men den karaktären med vattenmagi står inte i frontlinjen utan sitter på avbytarbänken. Är jag inte tillräckligt uppmärksam eller snabb nog får sagda ödlemonster in en gratissmäll innan jag upptäcker att mina attacker är verkningslösa. Spelmekaniskt saknas det variation och utmaning, vilket kan ursäktas med att Quartet från början var ett Kickstarter-projekt och att detta är studion Something Classic Games andra egenproducerade spel.

Det finns inga pluppar eller riktmärken på skärmen, inte ens en kartfunktion, utan det är upp till spelaren att läsa uppdragsbeskrivningen och därigenom få riktningen till nästa mål. Till exempel: “Gå nordväst, över ån och förbi träsket. Där finner du en grotta.” Glömmer jag bort vart målet är behöver jag inte hålla allt i minnet, för det finns en flik i menyn som heter “Story” där jag kan läsa om allt jag gjort och vad jag ska göra härnäst. I vanlig ”JRPG-ordning” så innehåller spelet en jättestor tvist i berättelsen som jag inte såg komma.

Överlag är Quartet ett kanonspel med tydliga referenser till 16-bitars-eran. Jag blev inte besviken på Quartet då berättelsen är gripande, karaktärerna minnesvärda och farhågan att med så många olika personligheter som tävlar om uppmärksamheten skulle göra det rörigt – den farhågan visade sig vara obefogad.

Testdator: Intel Core i7-12700f, 32GB DDR4, Geforce RTX 4070