Drop Duchy

Isometriska pusselspel där rogue-lite och Tetris kombineras – det låter som ett hjärnbarn mellan en strateg och en stressad byggarbetare. Drop Duchy lyckas med konststycket att få mig att klia mig i huvudet och undra varför detta inte gjorts tidigare… ja det och frågan ”gillar jag detta?”.

Som det putslustiga rogue-lite det är, handlar allt om block och åter block. Men även lite piffiga spelkort. Upplägget är enkelt, du placeras på en karta i ett medeltida hertigdöme där du väljer din väg framåt. Målet är dels att optimera vilka resurser du tjänar under resans gång, men även stärka ditt försvar och rekrytera trupper. Det hela är som att någon slängt pussel, arkad och realtidsstrategi i en mixer, kört på högsta hastighet – och resultatet sedan blivit oväntat välsmakande.

Först börjar du som fraktionen ”The Duchy”, vilket mest fokuserar på ökad matinkomst. Senare fraktioner du kan låsa upp är ”The Republic” och ”The Order” som båda har olika fördelar – men även svagheter. Nåväl, när du startar upp en omgång spatserar du fram över en karta där du då och då hamnar i en tetrisliknande fas. Det är här du placerar block vilket representerar olika terrängtyper. Det kan vara skogar, slätter, floder eller byggnader (gårdar, vakttorn, borgar) – allt i jakten på att tjäna fler resurser (initialt är det trä, mat och pengar). Här kommer strategin in; inte nog med att du spelar som Tetris där varje komplett rad ger någon eller några av dessa resurser, om du matchar byggnader med rätt terrängtyper ökar chansen att få ännu mer saftiga resurser.

I början lever du loppan – som en glad liten stadsarkitekt på sockerchock. Men sedan kommer fiendebyggnaderna som grannen med för mycket fritid och för många åsikter – ofrånkomlig, med andra ord!

Du kan givetvis placera egna fort eller andra byggnader (vilket fler kan låsas upp ute i ”over-world”-kartan) för att kontra dessa. Men attacker och försvar sker först efter du placerat ut alla block i en spelomgång, därefter behöver du bestämma vilka enheter som attackerar var.

I regel finns tre soldattyper; svärd- (närstrid), pilbågs- (avstånd) och halbardssoldater. Fienden har även dessa typer och du får snabbt reda på att det är sten-sax-påse-modellen som används här. Vardera av dessa funkar extra väl på en viss fiendetyp, även om mängden soldater också spelar roll. Men om du har få soldater när omgången är klar och du behöver attackera, kan du fortfarande klara dig om du väljer vem som attackerar vem.

Det är här ditt försvar kommer in i bilden. Du har en viss mängd försvarspoäng, och om alla dina soldater går åt och fem fiendesoldater står kvar – ja, då tappar ditt försvar fem poäng. Totalt har du i början 50 sådana poäng, så du skulle överleva och kan gå vidare på kartan.

En genuint välgenomtänkt spelmekanik, som trots sin enkelhet ändå borgar för strategi. Sedan bör det sägas att ju längre du spelar, desto mer kort och förmågor låser du upp. Det är här världen kommer in i bilden. Som det rogue-lite det är handlar det om ”runs”, mer än att du har extremt många spelvärldar att utforska. Det finns egentligen bara tre, men då spelet är slumpgenererat och det handlar om att köra om och om igen för att låsa upp nya förmågor räcker detta gott och väl för en svulten rogue-lite-älskare.

Denna rogue-lite i all sin prakt.

Kort på kort!

Den andra stora aspekten är de redan nämnda spelkorten. Det finns över 110 unika kort som representerar byggnader och teknologier, Dessa kort används för att förbättra din resurshantering, trupprekryteringar eller andra aspekter i ditt rike. Det är dessa som dikterar vilka typer av fort, borgar och terrängblock som kan släppas under spelomgångarna, och genom att dels uppgradera de du gillar mest – eller skaffa nya, kan du variera upp spelet avsevärt.

Hela det här upplägget kan kännas torftigt kan jag tänka mig utifrån min text – men det är inspirerande känner jag. Spelgenrer idag mixas samman gång på gång med olika resultat men i Drop Duchy lyckas utvecklarna Sleepy Mill Studio verkligen hitta sin egen röst.

Att komma på idén är kreativt, och de har lyckats. Det enda frågetecknet för mig är kring dess nisch och den mest fundamentala frågeställningen; är det roligt i många timmar? I mitt fall skulle jag säga att jag är tudelad. De Tetris-liknande momenten blir roliga ju mer du spelar, men de lyckas aldrig riktigt lyfta spelet till en ny nivå för arkadspel. Mycket för att… ja det är inget arkadspel. Jag som gammal arkadräv känner att hastighet och precision är älskvärt i den typen av spel, och här där strategi istället är ledordet kan jag tänka mig att det kanske skär sig lite hos vissa.

För min del kan jag i slutänden bara lyfta på hatten till utvecklarna som verkar ha haft en tydlig vision och gått för den. Spelet är i sin lekfulla grafik och trallvänliga – om än hissmusiksliknande – musik gjort för att sittas med i både långa och korta spelomgångar. Som gjort för att ha en trevlig podcast eller musik på i bakgrunden. Inte för att dess ljudbild är dålig, den är alldeles utmärkt, men som spelupplevelse är det en långsam introvert sådan – där du befinner dig väldigt mycket i ditt eget huvud, klurandes på de bästa lösningarna. Där och då kan din favoritmusik säkert hjälpa till i situationen bättre än spelets är allt jag säger.

Drop Duchy är sannerligen ett mysigt spel – som en kopp kamomillte för strategihjärnan. Inte för alla, men oj vad det värmer om man är rätt målgrupp. För dig som gillar strategi, Tetris och att stirra grubblande på färgglada block tills du glömmer att middagen står i ugnen, ja där kan Drop Duchy vara en fullträff.