The Darkest Files

Tänk dig att du befinner dig i efterkrigstiden i Tyskland och jobbar på en detektivbyrå där du ska utforska verkliga, olösta fall från krigstiden. Med nyfikenhet och noggranhet tar vi oss an fall och pusslar ihop sanningen.  Välkommen till The Darkest Files.

Sant, men ändå inte.

Det är viktigt att nämna att även om fallen är verkliga i The Darkest Files är karaktärerna fiktiva, förutom juristen Fritz Bauer, som jobbar på din byrå. Du tar dig an rollen som Esther Katz, en nyanställd detektiv som får i uppdrag att reda ut två fall som båda berör mord. Det är ditt uppdrag att hålla i samtal med vittnen och med hjälp av olika vittnesmål pussla ihop vad som har skett för att sedan ta det till domstolen. 

Vakna, jobba, sova, repeat.

Spelet är upplagt på sättet att du spelar olika arbetsdagar. Dagarna börjar med att du går upp till ditt kontor, tittar på din “att göra lista” med vad som ska göras. Det är oftast att du ska prata med ett vittnesmål och sedan använda dessa för att klistra ihop ett tänkbart händelseförlopp på vad som har hänt. Efter det kontaktar du Paula, din advokat, om vem du vill ska vittna härnäst – eller Fritz Bauer om du har pratat med alla vittnesmål. Detta är i princip allt du gör under hela spelet, om du inte är i domstolen. Ibland går du in i arkiven för att leta dokument du kan använda i dina utredningar. Jag hade gärna sett lite mer variation, till exempel mer vändningar i berättelsen eller mer komplexa fall, för i min mening kändes det mesta förutsägbart och inget av fallen var särskilt intressant. 

Något jag gillade var dock utredningarna med vittnesmålen. Dessa går ut på att du rekonstruerar brottsplatsen samtidigt som du pratar med dem. Här kan du även gå runt och leta ledtrådar i miljön för att få ytterligare information om saker vittnena annars inte nämner. I det första fallet tyckte jag verkligen om dessa rekonstruktioner, men i andra fallet blev det repetitivt på grund av mängden vittnesmål du pratar med och hur många moment du måste gå igenom per rekonstruktion. I detta fall blev det dock fler motsägelser bland dem, vilket ledde till mer osäkerhet om vem som var gärningspersonen. 

Till en början är spelet engagerande, men efter ett tag börjar det kännas stelt och repetitivt. En del av spelet handlar om att du får tillbakablickar till barndom genom att ha samtal med dina föräldrar via telefon. Tyvärr känns detta lite påklistrat och underutvecklat, vilket jag tycker är synd. Ytterligare ett minus är att spelet slutade för abrupt. När eftertexterna börjar rulla känns det som att halva spelet återstår.

Objection, my ho-noir!

Det allra bästa med spelet är dock helt klart när du är i domstol. Du jobbar nämligen inte bara som detektiv, utan även som åklagare.  Här fungerar spelet lite som Ace Attourney, där du lägger fram dina teorier och måste ha bevis för att ha rätt om någon säger emot dig. Här använder du dina rekonstruktioner av händelseförloppen och genom vittnesmålens förklaringar bestämmer var alla inblandade var under en viss händelse och vem som gjorde vad. Till exempel vem som ringde polisen och vem som utförde själva brottet. Här måste du pussla ihop en slutsats med bevis från olika dokument om domaren säger emot dig. Åklagarsegmenten utspelar sig alltså i rundor där du först behöver lägga fram bevis som stödjer dina slutsatser för att försvara olika personer.  Om du misslyckas tillräckligt många gånger med bevisföringen är det game over (om du inte spelar på enkel svårighetsgrad). Vid slutet av en domstolssession blir personen dömd och ni går vidare till nästa fall där du jobbar som detektiv igen. Åklagarsegmenten spelas därmed separat från detektivarbetet efter att du ansett att du haft tillräckligt mycket information från vittnen och dokument.  Det intressanta här är att du kan döma fel gärningsperson och gå vidare om det inte finns motbevis. Spelet ger dig då svaret genom ett dokument som berättar vem det egentligen var i den verkliga händelsen. Jag gillar detta system för det får spelet att kännas trovärdigt. Alla domare tar inte rätt beslut varenda gång. 

Vad hjälper dig att nå sanningen?

Vad som stod ut för mig direkt var spelets grafik. Det tar sig an en stil som påminner om Noir-serietidningar och jag tycker att det ser riktigt snyggt ut. Ibland får du även kollage vid olika händelseförlopp som ger känslan av att du läser en serietidning. Musiken har också en Noir-aktig känsla, vilket bidrar till en lite kuslig stämning. Det förekommer många segment med lågmälda saxofoner och dovt pianoklingande.  Något jag inte var särskilt förtjust i var röstskådespelet. Det är tyskar som försöker prata engelska med en tysk dialekt. Jag hade gärna sett att de pratade sitt modersmål för en mer autentisk upplevelse, vilket inte jag hittade som ett alternativ bland inställningarna. 

Sammanfattningsvis är The Darkest Files inte direkt ett spel jag rekommenderar. Premissen är intressant, men jag tycker inte att det når hela vägen. Om du inte känner till  de verkliga fallen sedan innan och vill få en speltolkning på dem finns det mängder av spel med liknande tematik, till exempel This War of Mine och Valiant Hearts där du får mer för pengarna.