Turnip Mountain

Vem tittade på en kålrot och tänkte: ”Den där borde bestiga ett berg”? Någon gjorde det tydligen, och resultatet är Turnip Mountain – ett spel där du tar kontroll över en liten kålrot med två armar som försöker klättra mot toppen. Det låter som starten på ett väldigt märkligt skämt, men bakom den absurda premissen döljer sig ett fysikbaserat klättringsäventyr som är lika charmigt som frustrerande.

Till en början känns kontrollen oerhört onaturlig i denna lilla 2D-pusselplattformare. Med handkontroll styr du respektive arm med varsin analog spak, medan axelknapparna används för att greppa underlaget. På PC går det dessutom att använda två möss, en för varje hand. Det låter märkligt, och det är det också, men efter en stund börjar hjärnan förstå rytmen i systemet. Ena handen greppar tag, kroppen dras uppåt och den andra armen sträcks mot nästa fäste. När allt faller på plats uppstår ett härligt flyt där varje rörelse känns som något du själv har bemästrat. Att du samtidigt ser fullständigt absurd ut där du sitter med två datormöss är däremot något du får stå ut med.

Det är samtidigt fysiken som gör Turnip Mountain både charmigt och frustrerande. Ett felplacerat grepp eller en dåligt tajmad rörelse kan få hela klättringen att falla samman. Samtidigt går det att använda momentum för att svinga sig, kasta sig över avsatser och ta sig fram på alternativa sätt. Spelet handlar därför minst lika mycket om att förstå hur kroppen och armarna fungerar som om att faktiskt hitta rätt väg upp.

Det finns alternativa vägar – och givetvis färgpaletter att hitta. Färgpaletter som du kan ändra för att sätta färg till världen.

Banorna är nämligen designade kring just dessa möjligheter. På vägen mot toppen stöter du på olika hinder, avsatser och situationer som kräver att du experimenterar med rörelserna. Det finns flera möjliga vägar genom vissa områden, vilket gör att du ibland kan välja mellan en säkrare men långsammare väg eller försöka dig på en mer riskfylld genväg. När du dessutom börjar jaga samlarobjekt och kosmetiska föremål blir det tydligt att spelet vill få dig att återvända och finslipa dina färdigheter.

Svårighetsgraden är dock inte förlåtande. Turnip Mountain är ett sådant spel där du kan känna dig fullständigt briljant ena sekunden och fullständigt inkompetent nästa. Det tar tid att lära sig kontrollera båda händerna effektivt, och vissa sektioner kräver både precision och tålamod. Frustrationen blir därför en naturlig del av upplevelsen, men den balanseras av den där tillfredsställande känslan när du till slut klarar något som tidigare verkade omöjligt.

En av de trevligaste överraskningarna är det lokala samarbetsläget. Här styr två spelare varsin arm och måste tillsammans försöka få den stackars kålroten uppför berget. Det blir snabbt betydligt mer kaotiskt än i enspelarläget, men också väldigt underhållande. Att försöka koordinera två spelare som båda har kontroll över varsin arm skapar en helt annan typ av utmaning och passar särskilt bra när du vill spela tillsammans med någon på samma plats. I mitt fall var det tillfällen av glädje och extrem frustration medan jag och min dotter åtog oss uppdraget att bestiga berget. Något som ärligt talat inte riktigt höll vägen igenom, även om det stundtals var lika underhållande som irriterande, när styrningen gång på gång satte käppar i hjulet. Det må finnas möjlighet att lära sig dessa märkliga kontroller, men det fastnade aldrig riktigt hos någon av oss – och resulterade i att vi som spelare kände oss tvungna att ta pauser. Frustrationen över styrningen dödade helt enkelt spelets momentum. Något som kändes tråkigt då det ändå finns något gott här under kålrotens yta…

Visuellt satsar spelet på en enkel, färgstark retroestetik med tydliga pixelgrafiksinspirerade miljöer. Det är inte tekniskt imponerande, men stilen passar den lekfulla premissen väldigt bra. Även musiken bidrar till den lättsamma atmosfären och kompletterar klättringen utan att ta över. Musiken är ärligt talat både sprudlande och poppig, samt fångar den lättsamma glädje som spelet åtminstone verkar vilja förmedla.

Nycklar är viktiga att plocka upp, då vissa banor är låsta, och du kan inte komma vidare förrän du forslat nycklar till en grind som behövs låsas upp.

Det finns däremot en viss risk att upplevelsen börjar kännas repetitiv efter ett tag – om du ser bortom spelkontrollen. Hela spelet bygger trots allt på samma grundidé, och även om nya situationer och hinder introduceras är det fortfarande klättringen som står i centrum. Spelupplevelsen är också relativt kort, vilket kan vara både en styrka och en svaghet beroende på vad du söker.

Turnip Mountain är i slutändan ett spel som lyckas med det viktigaste: att ta en väldigt enkel idé och göra något oväntat engagerande av den. Det speciella kontrollsystemet tar tid att bemästra, men när den väl sitter blir klättringen både engagerande och belönande. Lägg till charmig grafik, flera vägar genom banorna och ett kaotiskt lokalt co-op-läge, så får du ett litet plattformsspel som vågar göra något annorlunda.

Gillar du precision, fysikbaserat plattformande och spel som kan få dig att både skratta och svära är Turnip Mountain väl värt en titt. Det kanske inte är det största eller mest innehållsrika spelet på marknaden, men det behöver det inte heller vara – ibland räcker det med en envis liten kålrot, två armar och ett berg att bestiga.

Testdator: AMD Ryzen 9 9950X3D, 32GB DDR5, RTX 4090 24GB