Helix: Descent N Ascent

Det finns spel som förklarar varje ny mekanik med långa textrutor och tydliga instruktioner. Sedan finns Helix: Descent N Ascent – ett pusseläventyr som istället kastar in dig i en mystisk värld och förväntar sig att du lär dig genom att experimentera. Det kan kännas både frustrerande och befriande, men för den som uppskattar att lösa problem på egen hand väntar en resa fylld av nyfikenhet, upptäckarglädje och den där underbara känslan när alla pusselbitar plötsligt faller på plats.

Efter ett kort intro står det snabbt klart att Helix: Descent N Ascent inte tänker hålla spelaren i handen. Du vaknar ensam i en märklig svartvit värld utan någon förklaring till vem du är eller varför du är där. Under resans gång dyker en figur upp som verkar vara din raka motsats – en svart och en vit karaktär vars koppling aldrig förklaras fullt ut. Berättelsen lämnar fler frågor än svar och byggs istället upp genom miljöerna, de hemligheter du hittar och de egna slutsatser du drar längs vägen.

Fem krafter som lär ut sig själva

Det jag valt att kalla spelets första akt fungerar nästan som en lång introduktion, men utan att någonsin kännas som en traditionell tutorial. Allt börjar i en hubb där du får aktivera en av fem olika krafter. Varje kraft har sin egen symbol och leder till en specifik grotta på kartan. Eftersom endast en kraft kan vara aktiv åt gången gäller det att välja rätt innan färden fortsätter mot nästa utmaning. När grottan är avklarad återvänder du automatiskt till hubben för att aktivera nästa förmåga. Det är ett enkelt upplägg, men också väldigt genomtänkt.

De fem krafterna skiljer sig dessutom tydligt från varandra och förändrar hela tiden hur pusslen fungerar. En kraft låter dig skapa stenblock som bland annat används för att ta dig över fallgropar. En annan växlar världen mellan svart och vitt, vilket förändrar omgivningen och öppnar nya vägar. Du får även tillgång till ett flygande huvud som kan ta sig genom trånga passager och aktivera knappar på platser där huvudkaraktären inte kommer åt. Ett kastbart spjut gör det möjligt att byta plats med exempelvis stenblock, medan en gripklo används för att svinga dig över avgrunder som annars hade varit omöjliga att passera. Varje ny kraft öppnar därför upp helt nya sätt att tänka kring spelets utmaningar.

Varje grotta introducerar en ny mekanik och låter dig upptäcka dess möjligheter helt på egen hand. Inga instruktioner dyker upp på skärmen och ingen berättar hur krafterna fungerar. Istället uppmuntras du att experimentera tills lösningen visar sig. Det gör att varje framsteg känns förtjänat. När samtliga fem grottor är avklarade öppnar sig nästa område, vilket jag ser som spelets andra akt. Här förändras upplägget ordentligt. Istället för en enskild kraft aktiveras nu två krafter samtidigt, vilket skapar tio olika kombinationer och lika många nya grottor.

Vem f*n är du?

Här visar Helix verkligen hur smart pusseldesignen är. Nu räcker det inte längre att förstå varje kraft var för sig – de måste användas tillsammans. Ofta krävs det att effekten från en kraft används tillsammans med en annan för att öppna vägen framåt. Svårighetsgraden ökar tydligt, men utvecklingen känns naturlig eftersom varje nytt pussel bygger vidare på det du redan lärt dig. Variationen är dessutom större än jag först hade väntat mig. Visst återkommer samma grundmekaniker genom hela äventyret, men utvecklarna hittar ständigt nya sätt att kombinera dem. Ett pussel som till en början känns bekant kan plötsligt få en helt ny dimension när ytterligare en eller två krafter blandas in. Därför känns det sällan som att samma idé upprepas om och om igen, trots att verktygen i grunden är desamma.

När poletten äntligen faller ner

Det är framför allt pusslen som gör äventyret så underhållande. Grundidén bakom de flesta pusslen är egentligen ganska enkel – den verkliga utmaningen ligger i att förstå hur spelets olika krafter kan kombineras. Många lösningar bygger inte på att trycka på knappar i rätt ordning eller flytta lådor från punkt A till B. Istället handlar det om att förstå hur de olika förmågorna påverkar världen och hur de kan användas tillsammans för att skapa en väg framåt. Det gör att utmaningarna känns mer som logiska experiment än traditionella pussel. De flesta utmaningarna är egentligen inte särskilt komplicerade. Ändå lyckades flera av dem hålla mig sysselsatt betydligt längre än jag först trodde.

Det fina är att lösningarna nästan alltid känns självklara när de väl uppenbarar sig. Vid flera tillfällen satt jag länge och funderade, bara för att några minuter senare utbrista: ”Men varför tänkte jag inte på det tidigare?” Den känslan återkommer gång på gång och är en av spelets största styrkor. Hur svårt äventyret upplevs kommer däremot att skilja sig rejält mellan olika spelare. Vissa kommer sannolikt lösa flera pussel direkt, medan andra kan fastna betydligt längre. Mycket handlar om hur van du är vid den här typen av spel och hur snabbt du ser sambanden mellan de olika mekanikerna.

Detta ser verkligen ut som Donkey Kong.

När jag själv körde fast började jag experimentera. Jag testade olika kombinationer mellan krafterna, ibland nästan helt på måfå, och flera lösningar hittade jag genom ren nyfikenhet snarare än logiskt tänkande. Märkligt nog kändes de ändå helt självklara när de väl uppenbarade sig. Världen döljer dessutom flera hemliga gångar och gömda områden. Där finns föremål som långsamt bygger upp berättelsen och ger små ledtrådar om världen du befinner dig i. Jag ska däremot erkänna att jag aldrig riktigt lyckades förstå hela historien. Samtidigt känns det nästan som ett medvetet val från utvecklarna. Berättelsen vill väcka nyfikenhet snarare än ge tydliga svar, och det gjorde mig bara ännu mer motiverad att fortsätta leta efter nästa hemlighet.

Tyvärr dras upplevelsen ner av ett antal buggar. Flera gånger visste jag exakt vad som krävdes för att lösa ett pussel, men kunde ändå inte fortsätta eftersom något gått fel. Föremål kunde försvinna, ramla utanför spelområdet eller helt enkelt sluta fungera. Den typen av problem blir betydligt mer frustrerande än när ett pussel i sig är svårt. Det var också under jakten på hemligheter som jag stötte på några av de märkligaste buggarna. Vid flera tillfällen lyckades min figur ta sig genom väggar och hamna på platser som uppenbarligen aldrig var tänkta att nås. Ofta gick det att ta sig tillbaka, men ibland återstod inget annat än att starta om den aktuella grottan.

Här väljer du vilka krafter som ska vara aktiva.

Eftertexterna är bara början

Trots sina brister lyckades spelet hålla mitt intresse vid liv från början till slut. När berättelsen når sitt första avslut visar det sig nämligen att den verkliga utmaningen fortfarande väntar. För den som vill uppleva spelets riktiga slut krävs det att en tredje och betydligt svårare akt besegras. Här bygger varje grotta på kombinationer av tre olika krafter samtidigt. Plötsligt räcker det inte längre att förstå mekanikerna var för sig. Nu måste allt du lärt dig användas samtidigt, ofta på kreativa sätt som kräver att du tänker långt utanför boxen. Det är också här jag tycker att Helix visar sitt allra bästa jag. Jag får känslan av att utvecklarna varit fullt medvetna om att långt ifrån alla kommer ta sig hit. Därför fungerar det första slutet nästan som ett avslut för den breda publiken, medan den tredje akten blir en extra belöning för den som verkligen älskar avancerade pussel.

Spelets största svaghet är samtidigt en av dess största styrkor. Den totala avsaknaden av instruktioner kommer garanterat att avskräcka en del spelare, men det är också den kompromisslösa designfilosofin som gör varje upptäckt så belönande. Helix litar på att spelaren själv kan observera, experimentera och dra slutsatser, och när lösningen till slut visar sig känns framgången helt och hållet förtjänad. Den svartvita grafiken förstärker dessutom hela upplevelsen. Den är stilren, stämningsfull och ett tydligt bevis på att less is more. Trots den enkla presentationen känns världen levande och fylld av mysterier.

Jag var först lite orolig att den avskalade designen skulle göra pusslen svårare att läsa av, men den oron visade sig vara obefogad. Tvärtom lyckas miljöerna nästan alltid lyfta fram det som är viktigt för stunden. Vid enstaka tillfällen fick jag stanna upp och studera omgivningen lite extra, men aldrig på ett sätt som kändes orättvist eller gjorde att lösningen försvann i den svartvita estetiken. Den stillsamma och harmoniska musiken kompletterar det avskalade bildspråket på ett utmärkt sätt och skapar en lugn atmosfär där fokus hela tiden ligger på nästa pussel.

Min genomspelning tog omkring 13 timmar, men speltiden kommer sannolikt att variera kraftigt. Den som snabbt ser lösningarna kan ta sig igenom betydligt fortare, medan den som ofta kör fast har många extra timmar framför sig. Spelupplevelsen är långt ifrån perfekt. Buggarna stör mer än de borde och den kompromisslösa designen kommer inte att tilltala alla. Samtidigt är det svårt att inte imponeras av hur mycket utvecklarna lyckas göra med förhållandevis enkla verktyg. Genom att hela tiden bygga vidare på samma fem krafter skapas en stadig känsla av utveckling, där varje ny lösning känns förtjänad och varje nytt område uppmuntrar till fortsatt experimenterande. För den som uppskattar att klura, testa olika idéer och långsamt bemästra allt mer avancerade pussel väntar ett äventyr som belönar tålamod, nyfikenhet och envishet. Helix: Descent N Ascent är kanske inte ett spel för alla – men för rätt spelare kan det vara en upplevelse som stannar kvar långt efter att det sista pusslet är löst.

Men för den som uppskattar att experimentera, tänka kreativt och själv upptäcka lösningarna väntar ett pusseläventyr som belönar tålamod, nyfikenhet och envishet. Och när eftertexterna väl rullar finns det en god chans att den största utmaningen fortfarande återstår.

Testdator: Intel Core i9-11900K, 32GB DDR5, RTX 3090