Förhandstitt: Resonance: A Plague Tale Legacy

Femton år innan Amicia och Hugos kamp mot råttor, sjukdom och mörka krafter tar sin början får vi nu följa en av seriens mest omtyckta bifigurer. Resonance: A Plague Tale Legacy berättar historien om Sophia och hennes resa från pirat till den karaktär fansen senare lär känna.

Vi har även spelat in ett specialavsnitt av “Vi har spelat!” där vi pratar mer ingående om våra första timmar med Resonance: A Plague Tale Legacy, spelets nya actionfokus, Sophias resa genom Minotaurens ö och varför Asobo Studios nya riktning överraskade oss. Finns i er podcast-app och Spotify – eller direkt i nedan webbspelare.

🎧 Lyssna på podcastavsnittet ovan

📝 Läs våra fulla intryck nedan

Efter några timmar med en tidig version står det klart att utvecklarna tar serien i en ny riktning. Resultatet är ett spel som blandar intensiv action med utforskning, pussel och en berättelse fylld av mystik.

En ny kurs genom stormen

För egen del var utannonseringen under Xbox Games Showcase en av årets största överraskningar. Sophia är enligt mig en av de bästa sidokaraktärerna vi fått i spelvärlden på senare år och som ett stort fan av A Plague Tale-serien var det svårt att inte bli entusiastisk när hennes namn dök upp på skärmen. Det gjorde också att mina förväntningar gick i en ganska tydlig riktning, jag trodde att Resonance skulle följa samma upplägg som Innocence och Requiem, men efter att ha spelat den här tidiga versionen står det klart att utvecklarna valt en annan väg. Den största förändringen märks i striderna. Sophia är mycket mer erfaren och kapabel i närstrid än Amicia någonsin varit, vilket gör att spelet lutar avsevärt mycket mer åt actionhållet. Vi inleder med en träningssektion där spelet introducerar sina grundläggande mekaniker, fiendernas attacker markeras med olika färger där gula attacker kan pareras medan röda attacker är oblockbara och måste undvikas till varje pris.

Bergodalbana! Jippi!

Systemet är redan nu både responsivt och tillfredsställande. Lyckade pareringar skapar öppningar för motattacker samtidigt som de ger striderna ett härligt flyt. Det finns en rytm här som för tankarna till Sekiro, även om Resonance är betydligt mer förlåtande. Samtidigt är det långt ifrån ett spel där du bara kan rusa fram, Sophia verkar bara tåla några få träffar innan det är över, vilket gör att varje strid fortfarande kräver fokus. Änterhaken blir snabbt ett av mina favoritverktyg. Att dra ner bågskyttar från avstånd och göra dem till enkla måltavlor känns både effektivt och snyggt.

Tyngre fiender med stora sköldar kräver mer tålamod, men det finns flera sätt att hantera dem. Sophia kan sparka undan deras försvar och skapa öppningar för egna attacker. Det som kanske imponerade mest var dock hur brutala vissa avslutningsattacker kan vara. Striderna är råare än i tidigare A Plague Tale-spel och flera av animationerna lämnar ett starkt intryck. Samtidigt passar det den värld och den karaktär utvecklarna försöker skildra. Sophia är ingen oerfaren tonåring som tvingas slåss för sin överlevnad – hon är en pirat som levt ett mycket hårdare liv.

Skatter bland ruinerna

Trots det större fokuset på action har Resonance inte glömt seriens äventyrliga sida. Utforskning spelar fortfarande en viktig roll och världen uppmuntrar spelaren att leta efter hemligheter. Under min speltid hittade jag allt från uppgraderingspoäng och samlarföremål till nya vapen. Uppgraderingssystemet såg redan lovande ut trots att jag bara fick tillgång till en mindre del av färdighetsträdet. En av förmågorna som direkt fångade mitt intresse lät Sophia använda fiendernas momentum mot dem och samtidigt skapa en skyddande barriär. I ett spel där min karaktär inte tål särskilt många träffar blir den typen av förmågor potentiellt väldigt kraftfulla.

Sophia ska nog inte bli Kirurg

Utöver färdighetsträdet finns också ett omfattande system med charms och utrustning. Armband, amuletter, mynt och andra föremål ger olika bonusar som blir starkare ju fler exemplar som hittas. Ett armband kunde exempelvis öka den kritiska skadan och effekten växte i takt med att fler exemplar samlades in. Systemet känns som något som kan ge spelare stora möjligheter att anpassa sin spelstil i den färdiga versionen. På vägen hittar Sophia även olika artefakter som verkar fungera som samlarföremål. Deras största värde ligger dock i berättandet. När dessa plockas upp får vi ofta ta del av små historier och detaljer om världen, vilket gör att de blir mer meningsfulla än vanliga samlarobjekt. För den som vill fördjupa sig i berättelsen lär det finnas gott om detaljer att upptäcka. Jag fick även tag på flera olika svärd under äventyret. Dessa verkar inte bara skilja sig visuellt utan erbjuder även unika förmågor, något som ytterligare stärker känslan av att Sophia kan utvecklas på flera olika sätt beroende på hur vi väljer att spela henne.

Ett ljus genom mörkret

Även om action fått större utrymme är Resonance fortfarande väldigt mycket som ett A Plague Tale-spel när det kommer till berättelsen och stämning. Sophia reser tillsammans med Leni, vars relation till huvudpersonen snabbt blir en av spelets mest intressanta komponenter. Dialogerna mellan dem känns naturliga och ger karaktärerna liv, även under lugnare sektioner. Genom deras samtal får vi bland annat veta att de tidigare tillhörde samma piratgäng, ett gäng som ligger dem tätt i hälarna med ledaren Faro och generalen Irene i spetsen. De jagar oss eftersom de hävdar att vi stulit från dem, vilket vi faktiskt också har. Samtidigt får jag känslan av att Sophia och Leni står på den moraliskt rätta sidan av konflikten. Faro verkar dessutom hysa ett djupt hat mot både Sophia och hennes far. Under en lugnare stund berättar Leni också hur hon som yngre nästan blev bränd på bål eftersom hennes röda hår fick människor att tro att hon var en häxa. Det är små berättelser som dessa som gör att världen blir mer levande och som förvandlar transportsträckor till något mer än bara vägen mellan två uppdrag.

LOOT!!!

Pusslen verkar också spela en viktig roll i äventyret. Sophia bär med sig ett märkligt klot som tycks kunna manipulera ljus och öppna vägen framåt. Flera av pusslen jag fick prova kretsade kring ljus och dess egenskaper, vilket inte bara skapade variation utan också knöt an snyggt till spelets visuella identitet. Det är den typen av pusseldesign som känns naturligt integrerad i världen snarare än något som placerats där enbart för att bryta tempot.

Det visuella intrycket förstärker dessutom allt detta. Vatteneffekterna hör till de mest imponerande jag sett i år och ljussättningen används inte bara för att skapa stämning, utan också som en aktiv del av spelmekaniken. Jag noterade vid några tillfällen mindre tekniska egenheter i vissa avslutningsanimationer där Sophia nästan verkade teleportera sig fram till fienden, men det inträffade sällan och känns som den typ av detalj som sannolikt kommer att vara åtgärdad innan lansering.

En annan spännande aspekt är Sophias förmåga att återuppleva minnen från den grekiske hjälten Theseus. Under dessa sekvenser får vi spela som den grekiske hjälten, något som verkar ha stor betydelse för berättelsen. Statyer, symbolik och referenser till Minotauren antyder att utvecklarna bygger upp något betydligt större än bara ett piratäventyr. Om vi faktiskt kommer att ställas öga mot öga med den mytomspunna besten återstår att se, men ledtrådarna finns definitivt där.

För den som spelat A Plague Tale: Requiem finns det dock en annan anledning att se fram emot Resonance. Här får vi inte bara följa ett nytt äventyr, utan även se hur Sophia formas till den person vi senare lär känna. Under min speltid började jag redan ana spåren av den karaktär som en dag kommer att säga åt Amicia att lugna ner sig när känslorna tar över och påminna henne om att Hugo ser upp till henne. Om utvecklarna lyckas knyta ihop den resan på ett trovärdigt sätt kan Sophias berättelse bli betydligt mer än bara ett sidospår i A Plague Tales universum – den kan bli den pusselbit som visar hur en av seriens mest minnesvärda karaktärer blev den person vi senare möter.

Testdator: Intel Core i9-11900K, 32GB DDR5, RTX 3090