Mina The Hollower

Skaparna Yacht Club Games, mest kända för succén Shovel Knight, startade 2022 en Kickstarter-kampanj för sitt nya projekt. Ja, jag vet vad du tänker, ännu ett Kickstarter-projekt. Men den här gången verkar allt ha gått rätt till. Väntan har varit lång sedan den första planerade releasen 2024, och nu är spelet äntligen här.

Yacht Club Games bad ursprungligen om 300 000 dollar, ett mål de nådde på bara några timmar. När kampanjen officiellt stängdes hade summan tickat upp till hisnande 1,2 miljoner dollar. Det vi har fått är ett actionäventyr i 8-bitarsstil, med vad utvecklarna kallar “inspiration hämtat från Castlevanias gotiska skräckatmosfär och kombinerat det med utforskande top-down-perspektivet från The Legend of Zelda: Link’s Awakening”.

Brevet som är startskottet för hela äventyret.

En gotisk tidsresa

Platsen är Tenebrous Isle, året är 18XX. För en tid sedan förvandlade den mystiska ”Spark”-teknologin ön från en avlägsen håla till en sjudande industriell knutpunkt. Under baron Lionels ledning installerades Spark-generatorer som förändrade invånarnas liv över en natt. Men nu är välståndet hotat. Vår protagonist Mina får ett brådskande brev från baronen: ”Din uppfinning, som skänkt oss Spark-kraft har gått sönder. Vi behöver din hjälp, du är den enda som kan laga den!”.

När Mina anländer upptäcker hon att generatorerna har saboterats, och härifrån börjar vi nysta upp en djupare konspiration. Berättelsen utforskar klassiska teman som framsteg till varje pris, isolering och vad som händer när människan tämjer krafter den inte förstår. Rent tematiskt ligger det väldigt nära den kosmiska skräcken i Bloodborne. Det vilar en obeskrivlig galenskap och mystik över ön. Vad Spark faktiskt är, vad den gör och varför alla monster har blivit rabiata är frågor som hålls dolda för mig som spelare tills jag är redo att få ta del av sanningen. Det här kittlar mig på helt rätt sätt; det är ett världsbygge där pixlarna lyckas förmedla en obehaglig och konstig atmosfär.

Mitt på ön ligger huvudstaden Ossex, som fungerar som spelets hubb. I stadens mitt finns en fontän med sex släckta lampor, direkt kopplade till de sex saboterade generatorerna runtom på ön. När en generator lagas tänds en lampa, ett smart och minimalistiskt sätt att visa spelarens progression. Staden sjuder av liv och Mina kan interagera med alla invånare, där vissa ger ledtrådar medan andra erbjuder sidouppdrag. Genom hela min speltid visade sig spelet vara intuitivt med hur det skickar mig framåt i världen. Resan tar mig genom bland annat dimmiga kyrkogårdar, övergivna laboratorier, djupa grottsystem och förfallna viktorianska herrgårdar utan att jag någonsin kände mig vilsen. Det är en bedrift då spelet saknar en kartfunktion. Jag kan läsa tidningen som berättar vad jag just gjort och vart det är mest behov av akut hjälp och med det lista ut åt vilket håll jag ska. Tidningen för även statistik över hur jag spelar.

Oj, jaha.. Jag backar väl långsamt undan.

Precision och piska

När Mina kliver i land får jag välja mellan tre startvapen: dubbla dolkar, en tung hammare eller hennes trotjänare till piska, Nightstar. Jag valde självklart piskan. Under spelets gång går det att låsa upp de vapen jag valde bort, samt hitta helt nya verktyg. Hon är även utrustad med ett sidovapen som kan bytas ut när som helst, allt från kastknivar till exploderande portaler och frammanade spöken.

Minas unika egenskap är dock att hon är en ”Hollower”, en specifik kår av forskare och äventyrare som kan manipulera jorden under sina fötter. Hon kan gräva tunnlar, vilket är spelets stora gimmick. Grävandet sker blixtsnabbt och blir en central del av striderna när jag behöver ducka undan en attack eller ta mig under en tung sten för att kasta den på en fiende. Tunnelfunktionen är också helt avgörande i utforskandet, då nästan alla pussel och labyrinter kräver lite tunnelgrävar-logik. Kontrollerna är extremt responsiva, oavsett om Mina promenerar på ytan, plattformshoppar eller gräver i tunnlarna. Denna responsivitet blir extra tydligt i spelets alla bossstrider. Totalt bjuds det på hela 28 olika bossar, där den ena varelsen är mer unik och underlig än den andra. Det handlar sällan om att jag måste lära mig någon superkomplicerad mekanik för att vinna, men spelet är överlag ganska svårt. Är jag inte på min vakt hela tiden så åker jag omedelbart på stryk.

Yacht Club Games har även vävt in RPG-element. När jag besegrar fiender eller hittar skatter samlar jag på mig skelettdelar, vilka fungerar som både valuta och erfarenhetspoäng. När jag går upp i nivå kan jag skräddarsy Mina genom att uppgradera attribut som attackstyrka, försvar eller energi. Dessutom kan jag utrusta henne med olika smycken som hittas i världen. Dessa ger passiva bonusar som kan förändra hur jag tar mig an världen, till exempel genom att ta mindre skada av spikar eller min tidiga favorit: att generera försvarsflugor från fallna fiender. Men när döden väl inträffar kastas jag tillbaka till den senaste sparpunkten. Precis som i Shovel Knight samt tidigare nämnda Bloodborne blir det en nervös promenad tillbaka till platsen där jag dog för att plocka upp mina förlorade skelettdelar, eftersom ett andra dödsfall innebär att de är borta för alltid.

Game Boy-nostalgi och chiptunes

Visuellt har studion valt en väldigt specifik och kompromisslös riktning. Spelet är designat för att efterlikna grafiken på en Game Boy Color, komplett med en autentisk färgpalett. Upplösningen har dock moderniserats en aning för att passa moderna skärmar. Game Boy original upplösning på 160×144 pixlar hade blivit väldigt kvadratisk idag, Minas värld har breddats till 256×144. Det gör att det passar på en widescreenskärm, samtidigt som den låga upplösningen ger de där stora, härliga pixlarna som förstärker nostalgikänslan. Det är mörkt, gotiskt och atmosfäriskt, men bär samtidigt på den charmiga pixel-estetik som studion förfinade i Shovel Knight.

Här kommer min enda riktiga nackdel med spelet och det har med det grafiska att göra. Ibland är det otroligt otydligt vad jag kan göra för att ta mig framåt. Kanter jag kan hoppa över, gräva under eller som inte går att ta sig förbi ser nästan identiska ut. Det finns till exempel en sektion i spelet där jag åker på plattformar och behöver fatta snabba beslut gällande just dessa hinder. Gör jag fel dör jag omedelbart. Det här inslaget av “trial and error” bromsar tyvärr upp det annars så fantastiska momentum som spelet bygger upp.

Ljudbilden är minst lika imponerande. Musiken är komponerad av Jake ”Virt” Kaufman, han ligger även bakom det hyllade soundtracket till Shovel Knight. Musiken är skapad som äkta chiptune för att låta som om den genereras av gamla, begränsade ljudchip. Ljudspåret blandar kusliga, gotiska melodier med drivande, actionfyllda spår som för tankarna till klassiska Castlevania-låtar, men här finns även poppiga slingor som påminner om Mega Man 2. Jag kommer garanterat att gå och nynna på Mina the Hollower-melodierna långt efter att jag har lagt ner handkontrollen.

Så otroligt charmig grafik.

Ett modernt retro-mästerverk

Efter drygt 20 timmar i Minas sällskap och med eftertexterna rullande på skärmen, kan jag lova en sak: Mina the Hollower är inte bara ännu ett Kickstarter-projekt i mängden, det är hittills det bästa spelet jag spelat i år. Yacht Club Games har lyckats fånga nostalgin från Game Boy Color-eran och slipat den med en modern precision som gör att stilen inte känns föråldrad alls. Det Bloodborne-inspirerade världsbygget på Tenebrous Isle lyckas med att fängsla, utmana och stundtals skapa ett obehag mitt i all pixelgrafik.

Testdator: Intel Core i7-12700f, 32GB DDR4, Geforce RTX 4070