Wolfenstein: Cyberpilot är årets andra Wolfenstein spel som kommit ut, men istället för ett till co-op spel så får vi istället ett VR-spel. Hur kommer spelet stå mot de andra spelen i serien, kommer det att imponera eller göra mig besviken? Kommer det låta mig spela igenom utan att jag behöver ta av VR-headsetet av illamående? Koppla upp dig så ska vi ta reda på det.
Wolfenstein: Cyberpilot utspelar sig innan Wolfenstein: Youngblood, i vilket Cyberpilot nämns i förbifarten av systrarna Blazkowicz. Cyberpilot är ett VR-spel som släpptes samtidigt som Youngblood. Här får vi inta rollen som en Cyberpilot, som har i uppdrag att ta över några av nazisternas robotar.
Det första vi som spelare möts av är att man sitter fastspänd i en stol och blir introducerade till Maria och Jemma som har kontakt med oss under uppdragen via radio eller dataskärm. Vi kan enbart röra oss upp och ner mellan våningarna i byggnaden vi är i. På fjärde våningen är VR-rummet där vi utför våra uppdrag, på den tredje så kan vi bygga ihop en extra sak för en av våra robotar, den andra våningen är kommunikationsrummet där vi får se klipp på vart vi ska och den första våningen är där vi först får möta på och hacka de robotarna som vi kommer kunna spela med.
Under spelets gång så kommer vi få använda 3 typer av robotar som vi kan köra som. Den första är en Panzerhund, vilket vi har stött på i tidigare spel och den använder en eldkastare som primärt vapen. Den kan även ladda upp och stånga sig in i fienden, samt att den har en elchock som sista försvar.
Den andra roboten vi får styra är en Drönare, den är lite mindre så man kan lätt smita förbi fienderna. Vapen för denna är en elektrisk zapper som mer eller mindre löser upp mänskliga fiender, dock får man vara försiktig då man är så känslig mot skada. Som sista utväg så kan man bli osynlig för en kort stund. Drönaren är också den robot som vi kan hacka oss in i datorer med. Hacka gör du enkelt genom att trycka in din vänstra Move kontroll trigger knapp, så kommer en arm fram från drönaren och kopplar sig mot datorn. Efter att du kopplat dig mot datorn så vrider du vänstra handen åt höger eller åt vänster, på skärmen så visas en stapel upp på sidan av skärmen som lyser upp mer och mer om du vrider åt rätt håll.
Den sista roboten som vi får leka med är en Zitadelle, vilket är en av de största robotarna man kan stöta på i Wolfenstein spelen. Det här är en stor vandrande tank som mosar skiten ur alla de andra fienderna och man kan bara röra sig sakta men säkert fram. Vapnen på denna robot är följande; som höger arm har vi en Gatling gun som sprejar fienderna fulla med kulor, med vänster arm så skjuter vi raketer och fienderna flyger i luften till höger och vänster. Som sista utväg så kan man slå igång ett kraftfält som skyddar roboten en stund.
Om man blir skadad så ska man dra sig tillbaka och plugga in den högra kontrollen i en panel som gör att små reparationsrobotar flyger ut och reparerar våran robot. Väldigt smidigt och bra då man kan för det mesta backa upp och snabbt reparera.
Kontrollen i spelet är ganska simpel, genom att trycka på din vänstra PS knapp så rör du dig framåt och lika så om du trycker in den högra så rör du dig bakåt. På din högra trigger så skjuter du och på vänster gör din alternativa attack. I din cockpit så finns det en ”panikknapp” som ger dig sista utvägen alternativen som kraftfält, osynlighet eller elchocken, de måste laddas upp mellan varven för att kunna användas. Du styr genom att trycka på på X eller O som gradvis vrider runt ens karaktär höger eller vänster, man kan själv välja i inställningarna hur många grader den ska vrida. När man kör som drönaren så flyger man upp och ner genom att höja eller sänka höger kontroll.
När det kommer till gameplay så är det precis som vilket annat Wolfenstein, rör dig runt och mörda nazister. Ditt mål är mest att nå specifika platser, hacka en dator eller ha sönder något. Både Panzerhund och Zitadelle är egentligen bara tanks som man kan gå runt med och bara mosa saker och ting (Panzerhund lite ömtåligare dock). Medan när man kör drönaren så kan man flyga runt och undvika fienderna om man så vill. Visst är det kul att kliva omkring som en Zitadelle och bomba och mosa skiten ur allt som kommer i ens väg, men personligen tyckte jag mer om att köra som drönaren. Drönaren kunde man köra lite mer hemlighetsfullt, försöka att flyga förbi alla fiender utan att de märkte av en (eller mörda alla utan att bli sedd också). Har blivit lite illamående när man snabbt rör på sig och vinklar roboten, men inget som gjorde att man var nöd att ta av sig headsetet. Värre var det om man körde men handkontroll och tog bort den stegvisa vridningen och styrde helt och hållet med högra thumbsticken, kräk-varning . . !
Om vi kollar på musiken i spelet så kan jag bara säga att jag märkte av den om jag dött eller i laddningsscener, så inte mycket att säga om den. Det ambienta fungerar bara bra, som ljudet av roboten som rör sig, vapen, fienderna som skriker av skräck när jag attackerar eller allt annat i staden man rör sig över. Röstskådespelarna gör ett bra jobb och skulle önskat lite mer mellan alla karaktärer.
Grafiskt sett så är det hela riktigt bra gjort, klart mycket bättre än andra VR-spel jag har kört. Men så är det MachineGames som står bakom det och det ser precis ut som vilket annat Wolfenstein, förutom nu i VR. Finns inget att klaga på här.
Nu tänker jag hoppa in på det absolut tråkigaste med hela Cyberpilot, det är bara som en prolog/tutorial till ett större spel. Du kan spela klart det på bara någon timme, du får några banor med varje robot och när man kommer till crescendot på spelet så kändes det som ”nu kommer vi få en massa spännande uppdrag och hjälpa motståndsrörelsen ta tillbaka Paris” . . . . Och så börjar eftertexten rulla om man blir fundersam och undrar vad det är som händer. För jag hade riktigt kul att köra det och leka runt som de olika robotarna, med deras olika spelstilar och ville få ta del av en massa roliga uppdrag där man kunde få hitta nya saker för att förbättra robotarna eller få nya grejer till sin drönare. Men ack nej så kul skulle vi ej få ha det, vilket suger hårt!
Wolfenstein: Cyberpilot känns som sagt bara som en prolog/tutorial för ett större och bättre spel med en massa uppdrag för oss att utforska. Det tråkiga är att när det känns som att man väl kommer in i det och förväntar sig mer så är det redan slut, vilket är otroligt synd då jag tyckte om den tid jag spenderade i Cyberpilot, jag vill helt enkelt ha mer utav det! För just nu så kan jag ej rekommendera spelet (visst det är bra och kul att köra.), för det lilla som man får. Är du nyfiken på Wolfenstein i VR så kan du kolla in det, men just nu är det bara ett demo som kostar pengar.
Denna recension baseras på Playstation 4 versionen.
Spelet finns även på PC.
Wolfenstein: Cyberpilot. Lägsta pris 199 kronor enligt Prisjakt.nu 2019-08-09.
Recensionsex tillhandahållet av Bethesda.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
