Voice of Cards: The Isle Dragon Roars

Yoko Taro, mannen bakom den prisbelönta NieR-serien, är nu tillbaka med ett nytt spel – Voice of Cards: The Isle Dragon Roars, ett spel som spelas med kort och en spelledare som narrator. Dags att gå på drakjakt!

Voice of Cards: The Isle Dragon Roars handlar om Ash (eller vad du själv väljer att döpa honom till) och hans monsterkompanjon Mar. De tar på sig uppdraget från drottningen att dräpa en drake som befinner sig någonstans på ön. Deras motiv uppenbaras inte förrän i slutet då allt börjar falla på plats. 

När Ash och Mar ska lämna staden för att ge sig iväg på sitt äventyr stöter de på häxan Melanie som vill hjälpa till och en mystisk grupp som kallar sig för The Ivory Order. Denna grupp försöker hindra våra hjältar att fullfölja sitt uppdrag. Berättelsen är relativt enkel, men ju längre in i spelet vi kommer desto mer komplext och filosofiskt blir det. Vilka är egentligen Ash och Mar och gör de verkligen rätt i att försöka dräpa draken? Det är några av frågorna vi ställs inför. Jag gillar den här berättelsen och tycker att den fungerar bra till spelets unika natur.

Det som gör spelet unikt är att hela spelvärlden porträtteras med spelkort på ett bord. Du går framåt med en spelpjäs över korten medan en spelledare berättar storyn för dig, som i en sagobok. Det finns tre huvudsakliga områden i spelet, stora öppna fält, städer och dungeons. Spelets struktur består mångt och mycket av att du går från en stad till en annan genom stora öppna fält för att sedan få ett uppdrag att ta dig till en dungeon i närområdet, där du möter kapitlets boss. Både i dungeons och i de stora öppna ytorna vänds kort fram allt eftersom du närmar dig dem och du får veta vad som ligger framför dig. Detta med att avslöja en bit i taget är ett intressant koncept i sig, men när det samtidigt är extremt hög encounter rate av fiender känns det som att jag slösar bort tid om jag råkar ta fel väg. I städerna är alla rutor synliga för dig redan när du går in i dem, dock är vissa karaktärer bara silhuetter tills du pratar med dem. I städerna kan du köpa nya redskap och vila upp dig mellan allt stridande samt delta i ett minispel.. Det är oftast här som berättelsen förs framåt. När du pratat tillräckligt med en person låser du upp deras flipside stories, vilket ger mer djup till karaktärerna.

En karaktär som kan hjälpa dig…

Om vi kollar bortom spelets tematik med korten är detta egentligen ett traditionellt turordningsbaserat JRPG. Du kan använda tre partymedlemmar i en strid, alla med unika förmågor. Varje karaktär har tillgång till ett antal förmågokort som hen kan använda. Vissa av dessa kräver att du har ett visst antal kristaller innan du använder dem. Dessa fylls på efter varje karaktärs tur. Senare i spelet innehåller striderna ibland happenstances, särskilda förutsättningar från runda till runda. Det kan vara allt från att ett visst element är starkare eller svagare till att du får ett statuselement över dig, till exempel en besvärjelse som straffar dig genom att du tar skada om du försöker hela.

Detta kanske låter som ett relativt komplext system som kräver strategi för att övervinna, men det är det inte. Spelet är snarare busenkelt. Det känns som att jag spelar på “baby mode” när alla fiender, till och med bossar inte gör mer än skråmor på mitt lag medan jag använder allsmäktiga attacker som kan ta ner fienden på bara ett fåtal rundor. Enda undantaget från detta är slutbossen som kräver lite mer, men fram tills slutbosstriden är det bara att kötta på med attacker. Detta leder till att striderna blir relativt repetitiva efter ett tag, särskilt när det dyker upp random encounters runt varje hörn. Dessutom finns det ingen funktion som låter dig snabba på uppspelningshastigheten som i moderna JRPG:n, vilket leder till att du måste ta dig genom dessa strider i spelets normala takt, och det kan kännas som tidsslöseri. Du kan rymma från striderna om du rullar över ett visst värde med tärningar, men ofta är detta värde ganska högt och det är smartare att döda fienderna. Det är inte ofta jag säger det, men jag hade gärna velat se ett “hard mode” implementeras i spelet för att göra striderna mer engagerande.

Utforskandet…

Precis som i klassiska bordsrollspel kan du stöta på vissa event när du går runt i världen. Det kan till exempel vara ett en stenbumling är på väg mot dig och att du måste rulla över ett visst värde för att undvika att ta skada eller att du får se en bild på något i en sekund och sedan får avgöra om det är en fiende eller en skatt. Om du gissar fel och det är en fiende hamnar du då till exempel i strid. Jag gillar denna aspekt då det bidrar till känslan att våra karaktärer är spelare i en Dungeons & Dragons-kampanj.

Precis som alla andra spel Yoko Taro har producerat på senare år har han anlitat kompositören Keiichi Okabe att skapa musiken och även här han skapat ett riktigt bra soundtrack, från strids- och utforskningsmusiken som passar bra in i den medeltida fantasysetting spelet tar sig an, till huvudtemat som påminner mycket om NieR:s musik med en röst som sjunger ett påhittat språk. Även om jag föredrar musiken i NieR-spelen är musiken, enligt mig, det bästa med det här spelet. Om du vill kan du även köpa NieR Replicant’s soundtrack och använda det i spelandet för 30 kr, vilket är ett plus i kanten. På det grafiska planet märks det tydligt att det är ett Yoko Taro-spel med snygga animeinfluerade karaktärs- och fiendemodeller, som även dessa passar bra in i spelets medeltidstema.

Sammanfattningsvis lämnar spelet mig kluven. Det har en intressant, om än lite enkel, berättelse som ackompanjeras av ett fantastiskt soundtrack och, tyvärr, alltför lätta strider. Med spelets korta längd på bara 10 timmar har jag tyvärr svårt att rekommendera det till fullpris.