Halo V: Guardians

Jag känner att jag behöver inleda den här recensionen med att säga att jag är ett stort Halo fan. Har älskat serien sen Halo: CE på original Xbox. Jag har läst en drös av Halo böcker, samt spenderat en hel del tid på Halopedia. Man kan utan att överdriva säga att jag är ett fan. Kanske inte lika stort som vissa, men ett fan nonetheless.

Jag gick in i Halo 5 med goda förväntningar, då jag hört innan från min kära bror – en mycket större Halo nörd än jag – att det vindicerade Halo 4 för honom. Min uppfattning av spelet när jag var klar var inte riktigt lika positiv.

På En Positiv Not

Något som kan döda ett spel som Halo direkt är hur kontrollen känns.
Kontrollschemat i Halo har alltid varit väldigt bra och Halo 5’s är utmärkt. Det är responsivt, och med de nya dead zone inställningarna – outer and inner – samt look acceleration och look sensitivity, så finns det mycket mer utrymme för customisering, och man kan verkligen få det så som man själv känner är bäst.

I gameplay är inte mycket nytt; du springer runt, skjuter aliens med färgglatt blod, och har en bil jakt eller två.

Som i de föregående Halo spelen, så kan man plocka upp olika vapen och ammo under banornas gång. Det finns även nya ’special’ vapen som man kan stöta på, något som nästan gränsar till collectibles, med lite olika perks. Dock när du har gjort slut på ammunitionen, så är det förbrukat. ’Power ups’ är tillbaka igen, med t.ex. active camo och overshield. Sedan har även Spartans fått permanenta uppgraderingar, som Sprint, Ground Pound, och Spartan Charge som kan användas närsomhelst under gameplay. Sedan har vi den nya Squad funktionen, där du kan peka ut ett ställe genom att trycka ner D-Padden; vilket gör att dina lagkamrater antingen förflyttar sig eller skjuter ett specifikt mål. De kan även plocka upp dig om du skulle falla i strid, vilket hjälper en hel del under vissa svåra strider.

Halo 5 är ett snyggt spel. Det kanske inte är on par med de grafiskt ledande spelen, men det är definitivt ett snyggt spel. Precis som i de tidigare spelen så är banorna tillräckligt varierande i terräng och atmosfär för att man inte ska bli uttråkad, och det finns en hel del väldigt vackra miljöer att stirra på om man är den sorten. Och om man går vidare till spelets cutscenes så kan de kännas styltiga ibland i sin uppbyggnad, fast skådespelarna själva individuellt gjort ett bra jobb.

Jag är inte den som lägger mycket på ljud, men jag tyckte det var väl agerat, och själva ljudet lät bra. Sedan har man ju den väldigt vackra Halo musiken för de stunder där tal helt enkelt inte passar. Som när man vadar djupt i lila blod och nästan allting överröstas av din Assault Rifle som spottar kulor på fienderna. Då passar den tempo baserade stridsmusiken in väldigt väl. Och även i de mer stillsamma stunderna, som på de baser man besöker mellan striderna, där återfinns de tysta och atmosfäriska låtarna, and it is good.

Över lag så är Halo 5 egentligen inte ett dåligt spel, då det finns mycket av det goda, och är man ett casual Halo fan, eller bara ett FPS fan, så skulle jag inte klandra någon för att tycka om det.

Den Negativa Poängen

För mig så har den mest tilltalande biten av Halo – utöver skjutandet av semi-komiska aliens – alltid varit storyn och Halo 5’s story är mer som extramaterial än ett av huvudspelen i serien.

Vi kan börja med Locke, den centrala karaktären. Han introducerades i serien Nightfall, men har man inte sett den så har man absolut ingen aning om vem han är. När Arbiter dök upp i Halo 2 så fick vi i alla fall en backstory och info om vem han var. Men inte Locke. Han dyker upp med sitt Fireteam Osiris direkt i början av Halo 5, utan minsta vetskap om vem han är, eller vilka de andra är. Förutom Buck, som var med i ODST och uppenbarligen bara är här för att på något sätt validera Locke med sin igenkännings faktor. Missförstå mig inte, jag älskar Nathan Fillion lika mycket som alla andra, men Buck är helt onödig här, och det hade varit bättre att bara göra ODST 2.

Låt oss nu prata om Master Chief. Han har slagit sig igenom horder av aliens i fyra spel helt själv. Eller ja, han hade ju Cortana, men hon assisterade inte direkt så mycket med fightandet. Men i Halo 5 så tyckte de att han behövde ett team. Blue Team är känt sedan länge i extramaterialet – ända från The Fall of Reach, den första Halo boken som släpptes med Halo: CE – men har aldrig varit med eller nämnts i huvudspelen. Det är trevligt att de är med, men… de gör i stort sett ingenting. Buck tillför mer än vad Blue Team gör, och det är nästintill kriminellt. Men vad som faktiskt är kriminellt, är att utav Halo 5’s 15 missions, så spelar man Master Chief i 3.

Inför Halo 4, så gick utvecklarna 343 ut och sa att den nya trilogin – The Reclaimer Saga – skulle vara Master Chief’s story. Halo 5 är Locke’s story, inte Master Chief’s. Ja, det finns Master Chief bitar som är väldigt viktiga för hans story, men de är nästintill inget mer än en fotnot i jämförelse med Locke’s. Halo 5 är här för att visa upp hur BADASS Jameson Locke är. Har man spelat de föregående spelen, och i alla fall läst Fall of Reach, så är en viss konfrontation i spelet nästintill skrattretande; på det sättet att det helt enkelt inte skulle hända.

Mycket av vad som pågår i Halo 5 är saker som påbörjats i extramaterial; vilket ger känslan av att det är en ofärdig story. Karaktärer som dyker upp som om man borde veta vilka de är, eller information som det pratas om, som man som spelare förväntas känna till. Det känns som att utvecklarna besitter så pass djup kunskap om spelets lore att det flyger många spelare över huvudet.

Innan vi går vidare, så tar jag och påpekar ett par saker utöver storyn som har en negativ ton.

Tre av femton missions är baserade i ’hubs’. En hel karta som är en bas där man kan gå runt och lyssna och prata med folk, hitta secrets, läsa terminaler, och få nästa uppdrag. Det hade nog fungerat bättre om detta var ett RPG; men i ett FPS så känns det bara som en ovälkommet bryt i flödet, och även om det för storyn framåt lite, så slår det i handbromsen för allting annat.

Svårighetsgraden Normal, vilket är vad jag körde på, var alldeles för enkel. Det kanske låter lite som en petitess, men de andra Halo spelen har haft en helt ok Normal, där det ändå var lite utmanande, men inte alltför svårt. I och med team funktionen, så blir Normal alldeles för enkelt. Det finns i stort sett ingen risk alls. Man dör i stort sett bara om man klantar sig.

Multiplayer

Jag kan erkänna att jag själv inte har spelat mer än ett par matcher multiplayer på Halo 5, men har från goda källor – min bror – att den är helt ok. Mycket bättre än vad kampanjen är. Den påminner mycket om Halo 3’s multiplayer, vilket är en bra sak. Trots att Reach hade den bästa multiplayern – in my not-so-humble opinion – så är Halo 3 en god tvåa, och att Halo 5 liknar den är ett stort plus.

De stora skillnaderna är att man nu har ett nytt armor- och weaponsystem. Där man kan välja mellan alla vapen i hela spelet, samt all armor – inklusive ’special’ vapnen som finns i kampanjen – förutsatt att man har låst upp dem genom den andra nya saken: Req Packs.

Req Packs innehåller vapen, armor, fordon, etc. Allt som man skulle tänka sig vilja ha för multiplayer. Man köper Req Packs med Req Points, som man får genom att spela multiplayer matches.

Halo 5 introducerar även nya gamemodes, som Warzone, vilket är i stort sett en MOBA i Halo.

De stora tråkiga bitarna med en annars bra multiplayer,  är att allting är online. Har du ingen internet anslutning, så kan du inte ens leka i Forge, eller spela custom maps. Hela multiplayer sektionen i Halo 5 är ej valbar om man inte är ansluten online.
I samma veva, så finns det ingen splitscreen eller local co-op, vilket jag personligen tycker är väldigt tråkigt, då jag har många trevliga minnen av att spöa skiten ur min bror i Halo 1, 2 och 3 på local; och att det inte finns längre, gör mig lite ledsen.