Hem RecensionerFilm/TV Recensioner Retrorecension: Bring Me the Head of Alfredo Garcia (1974)

Retrorecension: Bring Me the Head of Alfredo Garcia (1974)

av Emil Johansson

I den första retrorecensionen, så leds vi in i ett av action- och västerngenrens legendarer; Sam Peckinpahs film Bring Me the Head of Alfredo Garcia. 

Sam Peckinpah (1925 – 1984) är känd för sina orgier i välregisserat våld med pretentiösa tendenser som ändå aldrig slår över till något illa. Bring Me the Head of Alfredo Garcia (1974) skiljer sig från den mer kända av Peckinpahs västernfilmer, The Wild Bunch (1969) i och med sin smått makabra handling om ett pris på en mans huvud, något som faktiskt är bokstavligt
talat här.

Alfredo, en man med många ambitioner, varav en var att efterträda sin chef som enkelt nog endast kallas för ”El Jefe” (som kort och gott översätts till ”Chefen”). ”El Jefe” förespråkar honom som en god man framtill det ödesdigra misstag som Alfredo begår. Han gör ”El Jefes” dotter gravid och flyr illa kvickt. Man börjar fundera då om det inte hade varit bäst för alla inblandade, inte minst för Al själv, att faktiskt stanna kvar och visa sig vara en stor man, bra svärson och god far till sitt kommande barn. Men icke! Han tar till flykten och här kommer vi in i bilden, lite innan den person som kommer föra oss igenom detta spektakel visar sig. Efter ett ganska obekväm t förhör med sin dotter så beordrar fadern, lite milt med en underton av hat, att de närvarande ska ge sig ut efter den man som förlagt sin säd i hans dotter och de ska bli rikligt belönade om de för med sig Alfredos huvud tillbaka till honom. En miljon dollar står på spel och det är väl här någonstans själva historien egentligen tar sin början.

Två av de män som söker herr Garcia kommer i kontakt med bartendern och pianomusikern, Bennie (spelad exceptionellt av Warren Oats (1928 – 1982)) som säger sig veta vart Alfredo ska befinna sig och efter att de kommit överens om ett tilltalande avtal där Bennie får 10. 000 av kakan (ovetandes om den stora prissumman på en miljon) om han lyckas finna den förlorade fadern och föra honom tillbaka till hans prisjägare. Självklart blir det hela mycket mer komplicerat när det visar sig att Alfredo varit Bennies flickväns tidigare älskare (och inte så mycket tidigare heller!) och att hon faktiskt vet vart han befinner sig! Men det är något här som ”ställer” till det hela ännu mer. Jag tänker inte avslöja det, även om det hela uppdagas tidigt i historien så är det just det som gör filmen så mycket mer intressant och unik än sina likar. Det är inget jättestort men det gör just historien om Alfredo så speciell.

”Bring Me the Head of Alfredo Garcia” är en otroligt skitig film. Det hela utspelar sig i ett Mexico som inte riktigt lyckats släppa det som man kallar för ”den vilda västern”. Det erbjuds verkligen en känsla av en modern västern under 1970-talet (om jag fattat det hela rätt) där den tar sina sista döende suckar och jag är inte förvånad om västern dör tillsammans med alla de desperados och ”gunslingers” som alla faller döda till marken på klassiskt Peckinpahmanér (ofta två dödar som utspelar sig i slowmotion tillsammans med varandra).

Det är inte många som skonas i en historia som den om Alfredo Garcia. Varför skulle de? Karaktärerna tillhör en utdöende typ av antihjältar som tar vad de behöver, när de behöver och hur de kommer över det är ofta inte mest fredsamma sätt. Ändå kan man inte låta bli att förundras över att man faktiskt hejar på en karaktär som Bennie. Vid vissa tillfällen är han den mest hemska och ibland den ende som verkar vettig. Det pågår absolut en inre konflikt i Bennie. En kvarleva från en gången tid innan han ens föddes. Han skulle platsa i en saloon i slutet av 1880-talet, eller som en desperado på en hästrygg med en rykande het revolver mot höften, ridandes rakt in i solnedgången. Samtidigt vill han ha allt en god man ska ha.

Han vill gifta sig, ha barn och leva lyckligt. Dessa viljor bestrider varandra konstant under filmens gång och blir ytterst påtaglig vid ett par känslofyllda tillfällen. Särskilt vid slutet på historien då Bennie konstaterar att det pris som han har fått betala varit alldeles för högt för belöningen i sig. Slutscenerna ekar av de starka krafter som The Wild Bunchs slutscener krävde och känns som ett fint slut på både Peckinpahs karriär som västernregissör och som ett fint avslut (vågar jag påstå) på den klassiska västerngenren. Filmen i sig skulle kunna betraktas rent symboliskt som västerngenrens ”last stand” i en ny värld där den inte riktigt passar in. Bennie representerar filmen och jakten den tidens filmmarknad och tillslut så har vi alla de lik som lämnas kvar och dessa skulle absolut kunna föreställa genren i sig som faller död bakom den sista av dess sort, det hela får ett vackert om än något sorgligt slut om man följer min symboliska tro.

Peckinpah dog tio år senare, detta blev hans sista västern och om man vill så passar symboliken utmärkt. Han föll till marken med flaggan i topp. (Inom västerngenren i alla fall. Han gjorde ett par filmer till efter ”Alfredo Garcia” men ingen som man talar lika högt om som hans stora milstolpar som faktiskt var hans klassiska västernhistorier.) Visst har vi sett bra västernfilmer sedan dess men ingen har toppat vare sig spagettivästerns gud, Sergio Leone (Dollartrilogin, Once Upon a Time in America (1984)) eller Sam Peckinpah.

De kom från en tid som inte kan dupliceras och inte heller deras stilar eller filmer. Deras (ibland sjukligt) långa tagningar och vackert komponerade bilder tillsammans med karaktärers relationer och sätt att vara på skapande något otroligt vackert. Filmerna var inte före sin tid, dagens filmer har bara struntat i varför dessa filmer blev de milstolpar som de faktiskt blev.

Vad kan jag avslutningsvis skriva om just ”Alfredo Garcia”? 

Filmen har klarat av tidens tand på det vis man tänker sig att en film från 70-talet gör. Dagens publik kan tycka att dem är något långsam i sina mest fantastiska scener där berättandet sätter tittaren på vassare nålar än vad de välregisserade stridsscenerna gör, handlingen för fram med bravur i dessa scener. Särskilt de då vår antihjälte har samtal med sig själv och en särskild röst som hemsöker honom under filmens gång. En röst vars utomkroppsliga status han ansvarar för. Det plågar honom. Peckinpahs filmer är unika och få. Jag rekommenderar verkligen att ni tar er en titt på hans filmografi om ni är överhuvudtaget filmintresserade. Peckinpah är en skatt som bör delas med alla.

[styled_box title=”SPECIFIKATION” footer=”” icon=”icon-home” class=”panel-danger”]

Bring Me the Head of Alfredo Garcia1974 | 112 min | Rated R |

[/styled_box]

Du kanske också gillar