Redout: Space Assault

Ute bland asteroider gömmer sig ett hot mot koloniseringen av Mars. Tack och lov finns Leon Barret redo att styra sitt rymdskepp i direkt attack mot alla som hotar freden i galaxen. Frågan är dock: kan han även rädda spelet från medelmåttighet? (Svaret är nej!)

Med arv från den gamla skolans shoot’em up-spel vill Redout få med nya spelare då det istället spelas i tredjeperson. Ditt rymdskepp kan precis som i spel från förr få en förbättrad arsenal av vapen vilka låses upp allt eftersom du spelar. Dessutom kan du uppgradera dessa vapen till att bli starkare genom poäng som även de ges ju mer du spelar – förutsatt att du klarar av banorna. Spelets kampanj består av nio överliggande delar, med ett gäng banor under varje. Varje bana har ett huvudmål, och två delmål som alla potentiellt kan ge dig dessa värdefulla valutapoäng. När du väl klarar av en bana, får du tillfälle att uppgradera ditt rymdskepp, och vips är du på väg att bli den mest hårdkokte stridspiloten i galaxen.

Själva definitionen av medelmåttigt…

Redouts banor, där all denna ’action’ ska ske, är oerhört rättframma, så till den grad att de blir repetitiva om du mot förmodan inte klarar av de på första försöket. Spelet ”mixas” nämligen upp på tre sätt: halv-öppen rymdbana där du själv kan åka runt och utforska/strida (även om osynliga väggar gör sig påminda om du åker för långt), ’railshooter’-upplägg där ditt rymdskepp åker på en fördefinerad bana och du behöver skjuta fiender eller samla objekt och slutligen rena och skära racingsekvenser där du åker genom ringar för att komma först till en specifik plats. Tre spelsätt som i sig är habila, men som på det stora hela får det att kännas ålderstiget.

Vad kan man säga om det visuella och ljudmässiga i spelet… Det duger, men det är också allt. Spelet ser ut som ett spel från övergångsperioden mellan Xbox 360 och Xbox One snarare än ett spel av idag och även om ljudbilden är duglig och röstskådespelare snällt infunnit sig i studion, lyfter det aldrig på något sätt. Det är tråkigt att säga det, men när allt är som bäst ’okej’, då finns det helt enkelt inte så mycket att säga.

Berättelsen i spelet osar lite Star Wars, men är på det stora hela svepskäl till att komma vidare till nästa bana, skjuta fler fiendeskepp och leta lite poäng på banorna för att uppgradera ditt rymdskepp. Leon, en stjärnpilot för Poseidon Corp. är lika identitetslös som karaktär som berättelsen är menlös, även om det ändå skänker ett välkommet driv framåt genom det korta spelet. Du tas genom rymdområden som i sig är någorlunda välgjorda rent designmässigt, men som tyvärr skänker den allt för välbekanta känslan av repetition, likt ett brev på den intergalaktiska posten. Att Leon samtidigt försöker skydda människor mot ett hot (läs generisk skurk som vill förgöra allt och Poseidon Corp.) som är så generiskt att man storknar, gör att spelets berättelse lätt hamnar i min mentala papperskorg, då du ändå snabbt tas vidare till nästa nivå, bestående av oerhört snarlika fiendeskepp och gravitationsfri ”terräng”.

I mitt fall spelade jag spelet på Xbox Series X, vilket ligger till dess fördel. Det flyter på riktigt bra, och kontrollerna är solida, även om kameran på de snitslade ’railshooter’-banorna kan vara lite ojämn. Det är i dessa grundläggande shoot’em up-moment Redout räddas upp. För även om spelet i sig är relativt kort ger det ändå ett gäng tillfällen av halvroligt rymdflygande på klassiskt arkadmanér. Allt eftersom man spelar får man som sagt ett mer höglevlat rymdskepp, vilket gör idén om att köra om gamla banor till både ett sätt att äntligen få vara lite överjävligt stark, men samtidigt plocka de eventuella delmål man ännu inte hunnit tagit. Men återigen kommer vi till frågan: är det roligt att spela om? Kanske nån gång då och då. Särskilt då man förr eller senare fastnar i kampanjen då det senaste uppdraget är för svårt (läs att ditt skepp är för svagt, inte att du som spelare är dålig), men när de tidigare uppdragen varierar mellan racing, halv-öppet letande bland himlakroppar och ’railshooter’-flygande, då tär det än en gång på drivkraften att spela vidare…

Redout: Space Assault är affischpojken för slätstrukenhet – men någon måste vara det, antar jag. Visst kan du ge det de fyra-fem timmar det tar att spela igenom det, särskilt om du vill ha relativt enkla achievements/trophies, men det är inte, och är troligen inte tänkt att vara, ett spel som vill göra något mer än att bara existera i din digitala närvaro under en kort stund. Det saknar multiplayer och co-op och verkar inte heller ha någon ambition att leverera något annat än en ordinär men tjänlig spelstund. För en hundring kan jag tycka att det ändå är helt okej, men det är också allt…