Hem ArtiklarKrönika PUPPET MASTER-serien firar sitt 30-årsjubileum

PUPPET MASTER-serien firar sitt 30-årsjubileum

av Emil Johansson

Har ni dockor eller marionetter på hyllan därhemma? Håll då ett extra öga på dem nu…


Onda dockor har de senaste åren gjort en återkomst på biodukarna (or streamingtjänsterna). Remaken av Child’s Play (2019), uppföljare till originalserien med Curse of Chucky (2013) och Cult of Chucky (2017) med en kommande TV-serie på ingång. Vi har fått stifta bekantskap med dockan Annabelle som vi först såg i The Conjuring (2013) i filmen med samma namn från 2014, dess uppföljare Annabelle: Creation (2017) och Annabelle Comes Home (2019). Vi får inte heller glömma den underskattade skräckfilmen Dead Silence (2007) gjord av skaparna bakom Saw (2004) som dessvärre inte möttes av någon vidare framgång tyvärr. Mitt bland dessa större filmer som berikat biodukarna så har Charles Band, som i princip ledde sub-genren för mordiska dockor med filmer såsom Dolls (1987) och Demonic Toys (1992), fortsatt göra filmer i vad som antagligen är hans bolags, Full Moon Features, och karriärs mest framgångsrika franchise – Puppet Master.

Planschen som pryder första filmen i serien – “Puppetmaster” (1989).

Vad som egentligen skulle vara en biofilm, producerad av Bands tidigare bolag Empire Pictures innan det gick i konkurs, blev ett direkt till video-släpp under det nygrundade bolaget Full Moon Productions (som sedan dess gått igenom en rad namnförändringar). Puppetmaster (1989) blev en stor succé på den då mycket populära hemvideo-marknaden och drog in tillräckligt för att säkra Full Moon ett bra tag framöver. Med framgång kommer uppföljare och dessa är av varierande kvalité – minst sagt.

Generellt verkar det vara så att den tredje filmen i serien, Puppet Master III: Toulon’s Revenge (1991) är den givna favoriten bland majoriteten av fans. Regisserad av David DeCoteau som även regisserade Curse of the Puppet Master (1998) (en film jag skämtsamt säger inte regisserades, utan “stregisserades” på grund av den otroligt korta inspelningstiden som endast varade i åtta dagar), Retro Puppet Master (1999) och den mycket senare Puppet Master: Axis of Evil (2010). DeCoteau är lite av ett wild card då han gjort vad som anses vara fan-favoriten och även ett par som brukar räknas till seriens bottennapp. Kikar man på hans filmografi så kan man dra slutsatsen att han för det mesta haft tur eller varit omgiven av kunnigt folk när han gjort en “hit”: merparten av hans filmer verkar nämligen ha slängts ihop på en helg hemma hos någon med lite villigt folk utan något direkt manus medan DaCoteau ringt upp lite b-skådisar (Eric Roberts t.ex.) och bett dem göra röst-cameos så att han kan sätta deras namn längst upp på planschen så folk faktiskt kan överväga att betala för att se vad han nu än har kokat ihop.

I några av filmerna introduceras vi för nya marionetter. I Toulon’s Revenge möter vi till exempel Six Shooter med sex armar och sex revolvrar; och tydligen, som vi kan se här, en förmåga att klättra upp för väggar!

Att försöka förklara vad filmerna handlar om känns som ett dumt åtagande då kontinuiteten mellan dem och handlingarna i sig ständigt skiftar åt ett eller annat håll. Men kärnan i det hela är André Toulon, the puppet master himself, en dockmakare som kommit över en hemlighet för att väcka sina skapelser till liv. Det är väl egentligen det enda man kan säga är genomgående för alla filmerna.

Vad som gör dessa filmer så tilltalande är förstås marionetterna i sig, vare sig de är ondskefulla nazister eller godhjärtade hjältar; något som skiftar mellan filmerna så att ens försöka sätta en logisk tidslinje är så gott som förgjort redan från början.
De alla har sina distinkta egenheter och starka personligheter som, utan att de yttrar direkta ord, verkligen förmedlar vilka de är. Och som om inte deras olika personligheter räckte så ser de väldigt olika ut vilket gör det lätt att peka ut sin favorit (min är den underanvända Torch). David W. Allen (1944 – 1999) var en av de främsta inom stop motion animation och gav verkligen marionetterna liv på ett sätt som så lätt hade kunnat se billigt ut (det räcker med att titta på några av uppföljarna som gjordes efter hans död) om det inte hade hanterats rätt.

Torch med sin “upphottade” design i “Puppet Master: The Littlest Reich” (2018).

Allen regisserade bara en film i serien som även råkar vara min favorit, Puppet Master II (1991), men han var med från seriens början till, vad som blev en av hans sista filmer, Puppet Master 5: The Final Chapter (1994) (som sedan följdes upp av Curse of the Puppet Master, den som kanske ser värst ut av alla filmerna) innan han avled år 1999. Hans hantverk kan ses i många filmer, en majoritet för Full Moon, och förhoppningsvis har vi inte sett det sista av honom än. Band håller nämligen på att försöka få ihop vad som skulle kunna bli Allens magnum opus, ett projekt de båda hade jobbat på i många år med namnet The Primevals (????). Mycket material finns klart och behöver bara sättas ihop, andra scener behöver återskapas helt på något vis, men enligt Band jobbar han med det och satte till och med ihop en Indiegogo-kampanj för att kunna färdigställa filmen snabbare. Dessvärre drog kampanjen inte in särskilt mycket men med lite tur, tålamod och effektivt arbete kommer vi nog förhoppningsvis kunna se Allens sista film inom ett par år.

Låt inte dessa charmiga filurer lura dig! Beroende på vilken film och vilken sida de står på kan de få för sig att skära hälsenorna på dig.

Sedan 2010 har Band producerat tre (varav han regisserat de två senare) nya filmer i Puppet Master-serien: den tidigare nämnda Axis of Evil, Puppet Master: Axis Rising (2012) och Puppet Master: Axis Termination (2017). Med en kommande stand-alone film om seriens mest ikoniska marionett: Blade: The Iron Cross (2020) känns det inte som att Band kommer sluta ge oss dockvåld inom de närmaste åren i alla fall. Dessutom fick vi förra året Fangorias reboot av serien med Puppet Master: The Littlest Reich (2018) som verkar ha delat fansen i lite olika läger. Trots det kan man inte förneka att det absolut är den snyggaste filmen i franchisen på många många år med ett fräscht lager färg som definitivt behövdes. Seriens universum har dessutom fått prova sina “snören” (ni vet…) i serietidningsformat med flera storylines, vissa som utforskar bakgrundshistorien mer ingående än någon av filmerna gör, och ett spel, välsignat av Band själv, har varit under utveckling till och från av fans genom åren; och verkar nyligen ha fått lite fart igen. Det finns även fantastiskt “söta” actionfigurer av ett par av seriens kära marionetter.

Se så lycklig Blade blir när man grattar honom!

Serien fyller 30 år idag och jag hoppas vi får fira fler jubileum även framtiden; för charmen är svårslagen när fokuset ligger på filmernas små stjärnor som självklart är marionetterna själva. Så länge de behandlas väl av Band och company tror jag vi har mycket att se framemot. Vågar vi även hoppas på en uppföljare till Littlest Reich? Jag vet att jag gör det i alla fall.

0 kommentera

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar