Gamers är öppna och snälla individer som älskar ta sig an nya äventyr och gärna provar att bredda sina horisonter. Jämlikheten främjas och nya spelare tas emot med öppna armar. Det är i alla fall så vi hoppas att vårt community ska vara. Men verkligheten är dessvärre annorlunda många gånger.
Det är där vi kommer till de så kallade nostalgipoliserna. Människor vars favoritspel aldrig kan ifrågasättas eller ges dålig kritik. Som står gjutna likt cement i sin tro om att spelet X, är tidernas mest ultimata spel och att ingen eller inget kan komma emellan detta faktum.
Detta är något som är extra tydligt i min generation. Vi som minnsann var med när spel blev spel på ”riktigt”. Vi som högljutt gnisslar när Call of Duty spelare hyllar sitt spel och minsann inte vet var de ”riktiga” och mest viktiga förstapersonsspelen hör hemma. I början av nittiotalet var det ju såklart.
Hela tiden detta vi och dom tänk. Men framförallt denna ovilja att förstå att tiderna förändras. Att spelen faktiskt går igenom en evolution och att spelen idag på de flesta punkter slår våra gamla super klassiker.
Jag satt på ett forum för inte så länge sedan, där det diskuterades kring äldre J-RPG spel. Och blev varse om den nästan rabiata och inskränkta syn som människor hade.
Det hela började med att en kille lite nyfiket, hörde sig för vilket spel han skulle testa om han (en ung kille som enbart spelat Call of Duty och Dragon Age) skulle prova på en spelklassiker.
Han fick många förslag, men landade till sist på Final Fantasy VII. En kultklassiker om något.
Tiden gick sedan och när jag kom tillbaka för att kolla på forumet så var det rent av krig på tråden. Det var fula ord, nervärderande kommentarer och en väldigt hätsk ton.
Varför?
Jo, för att givetvis så hade killen återkommit och sagt att spelet var okej som bäst. Han hade haft svårt att få smak för stridssystemet, och fattade ärligt talat inte storyn och fann den flummig och högtravande.
Givetvis följde ett hav av åsikter och meningar om detta. Vissa sköt av honom helt som att han inte längre var ”värdig” att prata med. Vissa blev arga och försökte övertala honom om varför spelet var bra. Och endel gjorde långt fulare saker.
Detta fick mig att tänka. Hur är jag med mina gamla spelklassiker? Är jag så där nitisk i min tro om att Mitt gamla spel är bäst. Är även jag en ”nostalgipolis”?
Jag såg in i min gamla spelhylla och såg mig några riktiga klassiker. Spel som när de kom; kom att forma mig, ge mig en röst och framförallt var jävligt roliga att spela.
Spel som Baldur´s Gate, Planescape Torment, Deus Ex och Civilization II.
Men ändå, när jag begrundade deras inverkan på mig, så fann jag mig själv att faktiskt se även deras brister. Och framförallt förstod jag att de var spel av sin tid. Och självklart kommer ingen kunna ändra vad de betyder för mig. För det är ju en så personlig sak. Men självklart får man kritisera de. Och framförallt inse att de faktiskt är bortsprungna och rentav passé.
Detta fick mig att rycka till och ta mig i kragen. Jag hoppade ut på forumet och tog ton. Jag sa att vi måste förstå var han kommer ifrån och hur han ser på spelet idag. Jamenar, det är ju ändå det enda som han (hittills) kunna jämföra med.
Vad jag fick tillbaka var dock att jag inte förstod spelet heller. Inte heller hjälpte det att jag spelat Final Fantasy VII lite. Jag hade aldrig klarat av det ens.
Jag försökte få alla att förstå att det inte var det som var poängen. Att det handlade om perspektiv, där Final Fantasy helt enkelt inte är lika bra som Call of duty, enbart utifrån killens utgångspunkt. Och framförallt att jag försökte få människorna att inse att även om jag fann Final Fantasy högst underhållande, så bör man kunna se på dess beståndsdelar och inse att det inte var perfekt. Men mig satte de döva örat för, och fortsatte att ”ifrågasätta” killens smak och tycke.
Vissa gick igenom historien punkt till pricka. Förklarade och ville få grabben att inse att han hade fel och att storyn var bra. Men när det handlar om smak och tycke så kan inte sådant hjälpa. Så de föll bort snabbt.
Sedan kom gensvaret på killens egna svar. Det vill säga ord för ord genomgång av vad han inte tyckte var bra med spelet, och där de försökte ”motbevisa” genom att komma med motargument på varje punkt.
Något som kändes effektlöst då han faktiskt gett starka punkter på varför han inte fann spelet så värst bra. Dels på det tekniska, men även på det i berättelsen som han tyckte inte höll. Men iom att det handlade om att han inte fått någon bra inlevelse så föll dessa argument platta.
Men värst var de ”nostalgipoliser” som slog vakt och vidhöll utan rim och reson att denna kille absolut inte kan ha rätt. Utan bara vidhöll att han hade fel och de hade rätt.
Och förstå mig rätt, det är bra att vara principfast och kunna hålla på vad man tycker och tänker. Men när man är så pass färgad att man varken ser eller hör. Då blir det ohållbart.
Det var helt enkelt lönlöst och jag slutade följa tråden.
Var är vi nu…?
Man ska aldrig blunda för vad spelen gjorde när de kom. Men man kan inte längre jämföra 20-30 år gamla spel med nutida spel. För det är inte att vi gått tillbaka till någon speljämförlig stenålderstid. Där narrativ, gameplay och grafik är sämre än det var för 20 år sedan.
Nej, utvecklare drivs av att komma vidare. Utvecklare vill hitta nya vägar och få just sitt spel att ha en viktig plats i spelhistoriken. Och det betyder att alla spel som kommer idag, faktiskt på väldigt många punkter är överlägsna i story, gameplay och grafik/ljud.
Jag kan inte längre sitta bittert och vidhålla att Planescape Torment är tidernas bästa spel, när spel som Dragon Age: Inquisition och The Witcher 3 visar att spel kan vara så mycket mer än en torftig isometrisk vy och simplistiska dialogval.
Jag kan inte längre surt hävda att inget slår Super Mario Bros, när spel som ”Rayman: Legends” och ”Ori and the Blind forest” för vidare plattformanden och evolverar det tillräckligt för att de första super mario spelen helt enkelt ska kännas ålderstigna.
Och jag kan inte längre surt sitta och gnissla när någon säger att Final Fantasy VII är tråkigt, fult och dåligt skrivet. För idag så finns det berättelser i spel som mycket riktigt slår det, och som skapar äventyr i skallarna på ungar killar och tjejer. Unga killar och tjejer som faktiskt kan få ha Call of Duty som sitt mest betydelsefulla spel i deras uppväxt/liv.
Vi måste sluta vara nostalgipoliser och faktiskt se bristerna i de spel vi håller kära. Inte för att svartmåla våra upplevelser, utan för att hylla att spelandet faktiskt kommit långt på 20 år.
För hur ska annars de ”nya” spelarna kunna göra sig hörda om vi fortsätter bräka ut gamla titlar som slutat vara relevanta för över 15-20 år sedan? Måste vi dö ut helt eller kan vi faktiskt prata med varandra.
Jag hoppas på det senare alternativet.
