Hem JulkalenderJulkalender 2018 Nördliv Julkalender | Lucka 14: Jönssonligan – Den perfekta stöten

Nördliv Julkalender | Lucka 14: Jönssonligan – Den perfekta stöten

av Emil Johansson

Nördlivs väldigt speciella julkalender är tillbaka – skriven av vår egne Emil Johansson. Denna gång gömmer sig en nutida klassiker – en actionfilm i trånga miljöer som gör många rätt är vad vi hittar under lucka sexton!

Att göra remakes på saker brukar väcka starka reaktioner;
Dawn of the Dead (2004), True Grit (2010) och årets Suspiria (2018) är bara några exempel (dessa tre ganska så lyckade dessutom). Vissa av er kanske har läst en del om hur skeptiska ellet motsträviga folk var till Luca Guadagninos remake av Dario Argentos klassiska häxskräck från 1977. Hittills har mottagandet varit väldigt blandat, remaken av Suspiria har blivit lite av en “älska eller hata”-film, men den verkar ändå ha träffat rätt för de flesta. Den står på samma grund som originalet men gör det som jag anser att en bra remake bör göra – nämligen göra något eget och stå på sina egna ben.


För vissa kan det dock gå lite för långt ibland…

Bakom dagens lucka har vi rebooten av Jönssonligan – filmserien som byggde på en dansk förlaga, Olsen Banden. Så i grund och botten är inte Jönssonligan svenskt egentligen.

Visst är filmbranschen full av originalitet?

I alla fall!
År 2015 släpptes Jönssonligan – Den Perfekta Stöten till den svenska publiken där den bemöttes av ett generellt ganska dåligt mottagande. Den var inte alls vad folk hade förväntat sig av nåt med just monikern Jönssonligan. Det var inte längre den baskerbärande och cigarrökande Charles-Ingvar “Sickan”Jönsson (Gösta Ekman (1939-2017)), den käcka och Borsalinobärande Ragnar Vanheden (Ulf Brunnberg), och sist men inte minst (utöver finländaren Rocky) den ständigt ölsugne Dynamit-Harry (Björn Gustafson). Eller ja, det var deras namn i alla fall, men resten hade ändrats. Nu var de bittrare, mer deprimerade, sorgsna. På sätt och vis mer mänskliga i sina känslor än de tidigare klämkäcka figurerna, dock inte utan nästan schablon-onda skurkar såsom Anna-Lena Wallentin (Andrea Edwards), underligt nog har de förändrat namnet från Wall-Enberg i originalen (då spelad av operasångaren Per Grundén (1922 – 2011)). Man kan undra varför och jag har faktiskt ingen bra förklaring på det. Kanske för att försöka distansera sig från just sina komiska rötter, något de istället borde anammat kanske för att få publiken på sin sida, även om det är just denna nytolkning jag personligen uppskattar.


De försöker vara lite roliga med att försvenska det typiskt amerikanska uttrycket “Blow it out your ass” genom att ge det till Harry (här spelad av Torkel Petersson) och översätta det till “Spräng det ur arslet”, funkar inte riktigt men de försöker inte heller göra det till en grej.
Dessutom har de gjort något intressant med Harrys klassiska alkoholism istället för att bara skämta bort det. Helt plötsligt får karaktären lite mer djup än vad han någonsin tidigare haft. Alla karaktärer får faktiskt riktigt fina scener med karaktärsutveckling som verkligen stärker dem som individer.
Vissa saker har förändrats såklart. T.ex är Rocky nu en kvinna (spelad av Susanne Thorson) som här faktiskt fått en funktion jämfört med vad tidigare då Rocky knappt kunde definieras på grund av brist av karaktärisering utöver att han var en finländare, nu är hon nämligen kassaskåpsknäckaren (med fantastiska “fokusscener” som får det att rysa i kroppen på mig), något som kanske kan anses vara hädelse då det var en av Charles-Ingvars (denna gång spelad av Simon J. Berger) karaktärsdrag i tidigare inkarnationer. Men skiftet av den kunskapen fungerar förvånansvärt väl och Rocky blir faktiskt nödvändig i historien. Sickan är här “endast” idékläckaren med alla planer och det räcker absolut gott och väl för att fylla hans funktion.

På sina ställen kan man tycka att Charles-Ingvar är lite väl våghalsig, på gränsen till att sabba sina egna planer, men det är något som betalar av sig mot slutet och jag måste applådera filmskaparna för att faktiskt ha skrivit ett rätt smart manus där de planterat snygga ledtrådar genom hela filmen som vi får ett montage av framåt slutet och som då validerar de våghalsiga handlingarna.


Storyn i sig är väl helt okej och gör sitt jobb bra. Den skiljer sig lite från originalen, precis som allt annat i den här rebooten, och är definitivt inte lite skojfrisk som t.ex Jönssonligan på Mallorca (1989). Det hela är mer av en mörk hämndhistoria som fungerar förvånansvärt bra ändå baserat på källmaterialet. De kommer farligt nära till ett triangeldrama med replikleveranser från en film gjord av högstadieelever med en handbok i klyschor och som skrivit och filmat sitt första utkast. Det blir som tur är inget av det och inget är mer tacksam för det än jag.
Dock finns det andra scener med repliker som hade behövts jobbas om en eller flera gånger för de är endast där för att fylla funktionen att leverera information på ett högst klumpigt sätt. För er som sett den pratar jag om “Starcraft”-repliken som nästan känns om att manusförfattarna suttit och tänkt “Hm… Vad är coolt och inne?” för att sedan missa målet med flera mil. Lyckligtvis är den scenen och pinsamma smärtan över snabbt.
Sen finns riktigt smarta och kul grejer såsom lite “jabbar” mot Putin och ryssars rasism och homofobi som är tillräckligt subtila för att verkligen kunna uppskattas som skämt och inte bara bli övertydliga ståndpunkter och ställningstaganden från filmskaparna själva.
Även ett enkelt men roligt “running gag” med Treo som fick mig att skratta till vid flera tillfällen. Enkel, simpel humor uppskattas även den.

Trots lite småskavanker här och där är Jönssonligan – Den Perfekta Stöten en underhållande film som hade klarat sig mycket bättre om den inte hade förknippats med Jönssonligan eller dess redan etablerade karaktärer.


0 kommentera

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar