Hem ArtiklarKrönika ”I regret nothing!” | Postal-serien & att springa med saxar | DEL I

”I regret nothing!” | Postal-serien & att springa med saxar | DEL I

av Emil Johansson

Att reda ut historien bakom en av världens mest hatade spelutvecklare är ingen lätt uppgift. Emil har gjort ett tappert försök i första delen om Running With Scissors och Postal-seriens kontroversiella historia.


En kort prolog:
Kognitiv dissonans – när två känslor/val, motpoler till varandra, möts och sliter en itu tills man väljer ett av alternativen och övertygar sig att det var det rätta valet för att uppnå vad som då kallas kognitiv balans; kan man väldigt förenklat säga. I PC Gamers recension av Postal 2 (2003) beskrev recensenten en bild han hade målat som fick namnet “Det empatiska gränslandet”, där en stridsvagn sköt mot ett blomstrande landskap (en bild jag själv försökte återskapa ett par år senare). Av någon anledning har det minnet stannat kvar hos mig sedan jag läste det i det numret av PC Gamer år 2003.


New York, sent 1970-tal. Vincent J. Desiderio Jr., efter ett flertal andra jobb som bl.a. högstadielärare, taxichaufför, musikproducent och festarrangör på nattklubbar, jobbar nu som headhunter på Wall Street, den plats där han fick smeknamnet “Desi” av sin dåvarande chef. Det smeknamn som de flesta känner till honom under idag. 1980 grundar han sin agentur och konsultfirma Desi Network Inc. och han kommer snart i kontakt med teknikjätten Atari som anställer honom för att hitta skickliga programmerare, en roll han själv beskriver som vad man idag skulle kalla för en producent. Under tiden på Atari blir Desi vän med en av sina rekryter; Michael J. Riedel. 1982 börjar Riedel jobba för Atari som speldesigner och programmerare efter att ha hoppat av sin universitetsutbildning på Rochester Institute of Technology, en plats där han redan hade experimenterat en hel del med kodning. Hans första jobb blev att porta arkadhitten Robotron: 2084 (1982) till Ataris 8-bitars hemdatorer, 5200 och 7800.

Vince Desi i en intervju med italienska Rolling Stone i september, 2019.

Men snart vänds teknikvärlden upp och ner i och med något vi kommit att kalla för “Video game crash of 1983”, i Japan talande nog känt som “Atari Shock”. Atari (och mängder av andra bolag) drabbas av enorma finansiella problem och spelmarknaden dör nästan ut mellan åren 1983 – 1985. Detta stoppade dock inte Riedel som med hjälp från Desi startade upp bolaget Riedel Software Productions (RSP) 1986; ett enmansteam för att kunna ta sig an diverse projekt under en tid då en spelutvecklare ofta var just det: ett enmansteam som ansvarade för alla områden av ett spel, från grundläggande kodning till grafisk design. Riedel ansvarade alltså för den kreativa och konstnärliga änden, medan Desi hanterade allt det affärsmässiga och byråkratiska.

RSP has always provided the highest quality work on schedule and on budget […] their work has been technically innovative and they are dedicated to getting it right.
Gloria Revelle från Children’s Television Workshop (idag känt som Sesame Workshop), en icke-vinstdrivande organisation som är kända för att producera barnprogrammet Sesame Street (1969 – ????).

RSP:s första projekt blev Spy vs. Spy (1984), utvecklat för och baserat på karaktärer från tidningen MAD (1952 – 2019), ett spel som möttes av stor internationell framgång och som öppnade upp nya möjligheter för det lilla bolaget. Snart utvecklade de barntillåtna- och så kallade “edutainment”-spel (lärorika spel för barn); en hel del baserade på kända licenser och franchises som Looney Toons, Disney, Sesame Street och till och med World Wrestling Federations (WWE) första spel – MicroLeague Wrestling (1989), även om det nog inte klassades som edutainment….

Bolaget växte och med det även teamet bakom spelen. Vid början av 90-talet var de fyra stycken: Riedel, Desi och (av vad jag kan luska ut) Arthur J. Aspromatis och Remington Emin; men snart skulle saker förändras igen, dock på eget bevåg denna gång. Desi var nyseparerad och nyligen fyllda 39 år, hans frustration kände inga gränser. New York kändes plötsligt kvävande, han behövde slita upp rötterna och röra sig vidare. Teamet bestämde sig, efter mycket om och men, att Tucson, Arizona skulle bli en bra plats att fortsätta sin företagsamhet på. I slutändan blev det så att endast Riedel och Desi flyttade till Tucson, men de välkomnades med öppna armar. De fortsatte att utveckla licensspel lämpliga för barn under ett par år innan de kände att de verkligen behövde förnya sig och sin repertoar. Licensspelen drog in tillräckligt med pengar för att hålla dem flytande men höll på att ta död på dem kreativt, så de formade ett ny bolag som skulle fokusera mer på spel designade för vuxna. Det nya bolaget fick ett namn baserat på något som Desis mor brukade skrika åt honom som barn; det gamla idiomatiska uttrycket (talesättet): Running With Scissors (RWS).

RWS logga. Ibland säljer de metalskyltar av loggan på deras hemsida, genomskjutna av medlemmar ur RWS själva.

Desi var trött på shooters med sci-fi- eller fantasytema, saker som saknade verklighetsförankring, han ville skapa ett actionspäckat spel som framförallt skulle vara kul att spela och var fullkomligt vansinnigt, något som var långt ifrån vad deras barntillåtna titlar representerade; och vansinnigt skulle det sannerligen bli så småningom. Idén var att man skulle axla rollen av en man som fullkomligt hade tappat fattningen och börjat skjuta ner folk på öppen gata, allt med en lite dos hälsosam mörk humor. Arbetsnamnet var “The Last Nail” men när Desi hörde om någon som hade flippat och begått våldsdåd beskrivas som att denne man hade “gone postal” så visste han vad RWS:s första spel skulle heta...

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar