Hem ArtiklarKrönika Ett decennium av spel – utan min mormor

Ett decennium av spel – utan min mormor

av Niclas Emanuelsson

Vilket årtionde, va? Tre generationer av konsoler har varit på tapeten varav två har passerat. Indiespel har blivit mainstream och en hel drös av gamla spel har blivit polerade. En hel del av dessa konsoler och spel har blivit omsorgsfullt inslagna, och med precision och eftertänksamhet, placerats under granar världen över – men inte för mig. Inte sedan min mormor gick bort. 


Julklappar är ett härligt hittepå – både att ge och få. Det må tyckas vara en klyscha, men ju äldre man blir desto mindre viktigt blir det med julklappar. När förra decenniet startade var jag 16; nu är jag 27. Intresset för julklappar har minst sagt avtagit. 

Under min uppväxt firades julen så här: den 23:e samlades hela familjen och käkade gemensamt julbord hemma hos föräldrarna i den lilla värmländska staden Säffle. När man vaknade på  julaftons morgon fick man en mindre julklapp som nästan varje år bestod av en Merci-ask samt något annat, exempelvis duschkräm eller något klädesplagg. Det bjöds på bröd med julskinka och gröt, givetvis, till frukost, julbordets rester till lunch och lättare fika till Kalle Anka. När det vankades middag bar vi iväg till min mormor och morfar för det riktiga julfirandet.

Säcken med klappar lastades in i bilen och familjen åkte till andra sidan stan för att fortsätta frossandet av julens alla godbitar; prinskorvar, köttbullar, Janssons och de obligatoriska godbitarna absolut ingen förutom min mormor satte i sig: grisfötterna. När maten var uppäten och matspjälkningprocessen visst en antydan till att ha effekt, gjorde vår allas homeboy Tomten entré. Att önska sig hårda, spelbara paket var en självklarhet för mig. Jag hade turen att växa upp med en familj som inte hade det knapert ekonomiskt (lägre medelklass om du så vill), vilket resulterade i att jag ofta fick det jag önskade mig, förutsatt att det var inom rimliga gränser. I mitt fall pratar vi runt 2500 kr. 

När tomten ho ho ho:at färdigt och klapparna var utdelade kunde jag, utifrån önskelistan och vem paketet var ifrån, räkna ut vad jag skulle få. Om paketet var från mina kusiner med familj var det ofta den saken utanför önskelistan mina föräldrar hittat på. Stod det ”mormor och morfar” först var det alltid årets spelkronjuvel. Mina kopior av Red Dead Redemption och Assassin’s Creed II är några av dessa glimrande plastdiamanter. 

Julen 2007 gick jag i nionde klass och jag önskade mig Guitar Hero III: Legends of Rock till PC då det inte fanns till XBOX (original-lådan). Jag fick några mindre julklappar först. När det väl kom ett avlångt, platt paket förstod jag med en gång vilka det var ifrån. Jag hade rätt – till viss del.

Vänta, va? Det är mycket riktigt ett Guitar Hero som ligger framför mig, men jag har inget XBOX 360. Dessutom är det World Tour (GH 4) och inte III:an. Hur kunde det gå så fel, mamma brukar alltid vara så tydlig när det gäller? 

Jag frågar snabbt min mormor om hon har kvar kvittot så jag kan byta till rätt version. Hon ser en aning förkrossad ut men svarar att hon nog ska ha det någonstans och går med en gång iväg för att leta reda på det. 

Tomtens värmländska klingade vidare…

Oj oj, nu ska vi se här. Till… R…R-o-, Robin står det här, önskar farmor. Varsågod, kom fram och hämta, Tomten har åkt långt och är trött förstår du. Nu så, åhej. Detta var mig att en tung en. God jul… Niclas Önskar Mormor och morfar; Mamma och Pappa; Sara och Sofia. Bara att komma fram och hämta Niclas.

Min lättare nedstämdhet över tidigare nämnda paketfiasko förvandlas till en mer fundersam inställning. Jag går grubblande fram till den värmländska Tomten. Vad nu, jag hade väl fått min julklapp från mormor och morfar? Varför är det en till, den jag redan fått med deras namn på kostade ändå en del. Jag borde ha maxat beloppet för julen vid det här laget.

Paketet jag fick var en symmetrisk kub á 30 x 30 cm, gissningsvis. Tungt var det också. Detta var inget som gjorde mig särskilt mycket klokare. När jag återtog min plats i soffan med kuben placerad i knät minns jag hur alla runt bordet stirrade på mig. Jag inser att det är bäst att ignorera dem och ägna mig åt paketet.

Att vara 14 år är en känslig tid där ens tillvaro är ett enda långt identitetssökande. Vem är jag? Vilka borde jag umgås med? Varför säger mina föräldrar att de förväntar sig att jag ska vara vuxnare än jag är när de i nästa sund kallar mig för ett omoget barn?  Att vara 14 år och uppleva de diametralt motsatta känslorna jag var på väg att känna, det var nog inte riktigt bra.

Jag ropar efter mormor och ber henne att sluta leta efter kvittot. Hon är i köket och rotar bland påsar med skräp. Mormor? Du behöver inte leta och byta paketet, det är okej. Ert andra paket löste det. Tack så jättemycket!

Min mormor hette Gunhild ”Gullan” Larsson. Förutom att hon var en riktigt omtänksam och allmänt bra mormor, var hon den jag alltid förknippade med presenter i form av spel.  Fyra år efter att jag fick mitt XBOX 360 av henne gick hon bort. I år blev det den tionde julen utan henne. Sedan hennes bortgång har jag inte önskat mig spel i julklapp. Det är inte av någon slags princip, det har bara blivit så; tiden då julen betydde nya spel är för min del över. En sak jag alltid kommer ha med mig från Mormor Gullan är en strategi som hon använde för att be oss barn att ta det försiktigt, och som jag använder i Souls-likes. Strategin består av ett ord som upprepas snabbt: vackert vackert! 

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar

WP Twitter Auto Publish Powered By : XYZScripts.com