Doraemon Story of Seasons

Rofyllt är bara förnamnet när den unge pojken Noby plötsligt dras upp i en storm och kommer till ett fjärran land. Lyckligtvis så råkar hans vänner följa med, däribland hans kattrobot Doraemon och det enda som kan lösa denna märkliga situation… är att gro grödor?

Så fort det lilla kamratgänget sätter fot i det rogivande och lummiga landet så förstår de att de är helt bortkomna. Hur kom de egentligen hit, och hur tusan tar de sig hem igen? Frågorna hopar sig, tills plötsligt en främmande pojke möter gänget, och leder det muntra kompisgänget till den by av människor som bor i närheten. Inte nog med att flygtrippen i sig var märklig, det bor ju en hel mängd människor här uppe – alla redo att bekanta sig med dig. Att det sedan väntar även ett småputtrigt farmarliv, när borgmästaren i den lilla byn proklamerar att de måste arbeta för att komma hem igen… ja inte är det märkligare än att sugas upp i en storm. Eller?

Den enkla berättelsen används egentligen som svepskäl för att få dig till att börja rå om din fina farm som du får tilldelad. Ja, här är det Animal Crossing vibbar, parat med Stardew Valley. Tempot är makligt, grödor gror långsamt, och energi går åt hos den lilla pojken Noby konstant (läs stamina). Men till skillnad från tidigare nämnda spel, så är det framförallt en vänlig aura över spelet, som inte riktigt känns igen från de andra spelen. Du belönas nämligen av att vara snäll. Om det så är att ge en present till en ny person du träffar, säga ett par rara ord till dina får eller bara umgås i allmänhet. Ja, nog tusan är det hela en sorglös vänskapssimulator. Vilket faktiskt är ett av spelets största styrkor…

Men kärnan i spelet är dock farmandet och effektivisering, och det konstanta målet med att uppgradera huset, köpa- och sälja färdiggrodda grödor, eller addera nya typer av sidohus (Silos för lagring av säd, Kycklinghus, Bikupor m.m.). Ja, det är här du verkligen känner av spelets mer tydligare spelmoment, när du sår rovor, potatis, jordgubbar och gud vet vad. Sedan  att du även kan utrusta huset med härliga nya möbler, föda upp djur på gården och utforska både skog och mark, ja det lägger bara till ännu mer arbete och tid till spelets redan omfattande ”spelschema”.

Its a start!

Kruxet är dock att den lille Noby, ja han har bara en viss mängd ”stamina” – d.v.s. han klarar bara av att göra så mycket, innan han måste vila, så på det sättet blir det snabbt nära nog ett manageringsspel. Du behöver tänka på hur bäst den lille grabben att gro sina grödor, hämta vatten, eller bara hugga ner träd. Allt är resurser och allt kan användas vid bygge, köp av nya prylar eller rena uppgraderingar av dina verktyg, så det gäller att tänka ut vad man vill göra och när. Men varje handling, drar ner din ”stamina” – och även om det går att ta små vilopauser, så får du inte tillbaka allt för mycket energi.

Det är också här vi stöter på flera hinder i jakten på en rofylld spelstund. Du lyckas inledningsvis sällan få saker och ting att hinnas med, och står till slut redo att packa in för dagen. Ja, den redan nämna effektiviteten som spelet strävar åt, är även den biten som spelet själv nära nog förstör. Visst kan du lägga dig och automatiskt sova till klockan sex på morgonen, men har du missat något, jag då får du snällt börja om, eller rentav kasta grödor om det gått vidare till nästa säsong. Lägg därtill att affärer i byn bara är öppna på vissa tider, och du får stunder då du tänker ”Jahapp, bara att vänta då…!”. Visst kan du roa dig med att sköta om ditt hem eller springa iväg, för att leta trä, sten eller malm exempelvis, men det får spelet snabbt att kännas ofokuserat och tråkigt.

Styrningen är för övrigt även den lite ofokuserad, eller otymplig snarare – då du måste stå helt rätt över rutan du ska påverka, om det så är att så grödor, att hugga sten eller träd. Nog kunde detta slipats till bättre, och får det nästan att kännas slentrianmässigt från utvecklarnas sida att inte göra detta mer exakt. Men denna slentrianmässiga ”approach”, känns dessvärre igen för hela spelet är jag rädd…

Man får döpa sina djur. Så när det kom till ett näpet och sött får. Ja då fick det bli min vän Norskas! 🙂

Vänskapsmätare… se hur mycket alla tycker om dig! (Finns utrymme för förbättring här)

Visst, är det är ett fantastiskt vackert spel, med handmålade bakgrunder, som likt vattenmålningar verkligen får det hela att kännas mer unikt. Men makligheten är ibland så katastrofalt haltande och ineffektiv att det kan få även den mest avspända spelaren att tröttna.

Inte nog med att berättelsen inledningsvis är lika intressant som en påse nötter, den segar sig likt sirap framåt, och får dig att nära nog vilja begå seppuku. Visst är detta ändå den väg utvecklarna valt, men jag kan inte undgå frågan ”- Vem är spelet egentligen riktat mot?”

Barn är i regel mer rastlösa, så det otroligt sega tempot – där till och med Animal Crossing mer raskt kommer igång, gör att jag har svårt att se någon yngre falla för greppet som utvecklarna valt. Påtvingade cutscenes och tutorials som kan sträckas ut i evigheter, för att inte tala om en berättelse som inte bara är tom, den är rentav irriterande. Nåväl, nu ska jag inte vara alltför hårda – det finns givetvis en poäng med upplägget, men i mina ögon så kommer många yngre backa för dess torftiga inledning, och äldre å andra sidan för att allt är så överdimensionerat överförklarande. Här skulle ett mer modernt angrepp på inledningen behövts – där effektiviteten som spelet önskar ska uppnås, även matchas i hur spelet spelas.

Det är vackert och nog får du sakta men säkert tillgång till nya verktyg och saker att samla. Men där inledningen snarare  agerar korvstoppning till den grad att man undrar om Ragnarök är på ingång, så är spelet (när man väl kommer dit i alla fall) så planlöst sett till berättelse och spelmoment att man undrar varför man ens spelar. Visst är målet tydligt egentligen, pojken och hans vänner ska hitta en väg tillbaka till sin värld. Men allt försvinner i ett hav av sävliga måsten, och att man snarare dränker spelaren i denna metaforiska sirap.

En värld värd att upptäcka…?

För inte nog med att du tar hand om din gård i ur och skur – du gör det över säsongerna. Allt medan kalendern visar vad för knasigt evenemang som ska ske, och kartan berättar var alla är… bara så du enklare kan gå och ge någon lycklig kille eller tjej en blomma. Problemet är väl mest att spelet hamnar någonstans mitt emellan barndom och vuxenliv. De enorma mängder uppgraderingar och inköp av verktyg/grödor är bra morötter för oss äldre som gillar att sakta men säkert bygga vårt hem. Dessvärre är spelet sådär planlöst och skapat med ett märkligt tempo… vilket med all säkerhet kommer få många att tappa sugen. Att spelets lekfulla yttre och altruistiska tillvägagångssätt kan locka barn, det tror jag absolut. Men många barn kommer säkerligen tappa intresset, när du ska sälja trä, mjölka kossor, samla in resurser för att bygga nytt hus och tiotusen andra saker. Allt medan butiker i byn bara är öppna på vissa tider och dagar?! Ja, det är en mixad kompott – men för de som diggar spel som Stardew Valley, så kan sirapens sötma (d.v.s. spelets makliga tempo); om än seg och sladdrig ändå mätta länge och väl.

Nåväl…

Men är det då skräp? Nej, verkligen inte. Den vackert renderade världen, fokuset på de osjälviska handlingarna, och vänskapen mellan människorna. Allt detta är önskvärda egenskaper att få ta del av – och framförallt se ske framför sig. Spelet skänker alltså värme även i stunder av ilska. För trots att jag (ärligt talat) röt till i början, när jag på ett dödsföraktande metodiskt sätt togs till varje individuell person i hela staden, bara för att lära känna de – så gick det åtminstone inte neka den hjärtlighet och snällhet som spelet genererar.