Mat är bra för avslappning på fler än ett sätt.
Anledningen till att den här texten överhuvudtaget blev en grej var att jag satt och funderade på när jag senast såg en ny säsong av något av Gordon Ramsays klassiska program. Hans olika program har varit ett stående inslag på min tablå sedan Ramsay’s Kitchen Nightmares (2004 – 2009) skrek sig genom min kvadratiska tjock-tv:s monohögtalare i mitt tonårsrum. Sedan dess har jag sett det mesta han haft på gång vare sig det varit att leta upp en head chef till en ny restaurang i amerikanska versionen av Hell’s Kitchen (2005 – ????) eller när han försökt rädda restauranger med ägare så inkompetenta att man inte kunde tro sina ögon. Det enda jag inte tittade på egentligen var MasterChef (2010 – ????), men det korrigerades förra året och nu är jag nästan up to date på alla säsonger som hittills släppt. Men varför är denne man så tilltalande för mig (och många andra TV-tittare världen över)? Borde man inte reagera illa när någon skriker på någon annan som många gånger ser ut som att de ska falla sönder på plats? Ramsay har hittat något som funkar i sin ilska, den charmar och underhåller även om den ibland inte är det mest professionella sättet att hantera en konflikt på. Han har många gånger utanför köket visat sig vara en duktigt moderator under konfrontationer där han alltid lyckats hålla lugnet i behåll där andra (inklusive undertecknad) antagligen skulle börja gapa som en dåre själv; om inte ta till fysiskt våld till och med.
Jag tror att variationen av hans olika program är det som kanske utgör en fin balans i hur man uppfattar den charmige skottens humörsvängningar. I fem säsonger av TV-serien The F-Word (2005 – 2010) kan vi se honom med sin familj i olika matrelaterade sammanhang (såklart) där han med familj, till exempel, hade djuruppfödning på sin bakgård och fick samarbeta för att förstå hur maten går från jord till bord, som man så fint säger. Vi får där ofta se en man med humor som skrattar gott och busar med sina barn medan de hjälps åt för att se till att djuren de tar hand om under den säsongen har det så bra som möjligt innan Ramsay, ofta med sin fru Cayetana “Tana” Ramsay, leder djuren till sitt ultimata öde.
Familjen är en viktig punkt i serien precis som den är i hans liv; och att inkludera dem på det vis de har gjort här gör programmet mycket mer jordnära och relaterbart för den genomsnittlige tittaren som kanske inte är en stjärnkock, men som fortfarande är nyfiken på allt mellan himmel och jord när det kommer till den kulinariska delen som är ett måste i våra liv. Hur kan du göra matlagning kul, enkel eller kanske lite mer stylish? Det berörs här och har garanterat inspirerat mängder av människor världen över. The F-Word känns lite mer som ett typiskt Jamie Oliver-program än ett lett av Ramsay. Det är gemytligt och gjort för amatörkocken med ett brinnande intresse. Men även för de som är nyfikna på vad som egentligen finns i vår mat och halvfabrikat eller hur en viss typ av råvara utvinns eller tillagas. Det är inte alltid kul och vissa saker Ramsay kallar en nödvändighet för smakupplevelsen kallar jag arrogans och moraliskt fel. Men det är också det som gör programmet så intressant – det är inte svart eller vitt, det finns gråzoner man som konsument kanske inte tänker på när man står i matbutiken eller sitter på restaurangen, och Ramsay erkänner dem även om hans ståndpunkt på dem inte alltid är vad man som tittare håller med om. Det är nog en väldig tur att den här versionen av The F-Word är brittisk för det är mer återhållsamt och faktabaserat än vad en snabbklippt och reklamfylld amerikansk version garanterat hade varit. Den amerikanska versionen av serien kom drygt tio år senare efter att sista säsongen av originalserien hade avslutats och formatet var mer talk show och lättsmält underhållning designat för just en amerikansk publik. De båda serierna delar mycket av innehållet med kockar som tävlar i ett kök, gäster och inslag men hur de olika länderna hanterar det är otroligt intressant och olika från varandra. Det kunde egentligen varit två helt olika serier.
Tävlingsmomenten är ganska så intressanta faktiskt. Inför varje säsong ger sig Gordon ut (med två andra “bi-karaktärer”) på Storbritanniens gator för att hitta den bästa restaurangen inom ett visst typ av kök, bästa indiska, bästa asiatiska, bästa italienska, etc. De restauranger som sedan väljs ut för programmet får tävla mot varandra i The F-Words dubbelkök i ett typiskt tävlingsupplägg där en av restaurangerna i slutändan får lämna säsongen medan det andra går vidare för att tävla i semi-finalen och tillslut i finalen för en ansenlig vinstsumma, väldigt basic och just det behöver inte vara mycket mer avancerat än så.
Ett av avsnittens mer roliga segment är de då Ramsay utmanar den veckans gäst på någon form av bakning eller matlagning av en rätt som gästen fått välja som sedan ska smakas på och utvärderas av restauranggästerna; utan att de får veta vem som lagat vilken av rätterna. Flest röster vinner förstås, precis som i tävlingen mellan restaurangerna, och det är ibland förvånansvärt underhållande att försöka lista ut vems rätt de ovetande gästerna kommer rösta på.
Under själva tävlingssegmenten mellan restaurangerna skiner ibland den ilskne Ramsay igenom, kanske just för att han då är i sitt rätta element bland varma pannor och kastruller. Men det når aldrig nivåerna som vi sett i hans andra serier.
Om vi kikar lite snabbt på Kitchen Nightmares då.
De flesta tänker nog på den mer kända amerikanska versionen som heter just Kitchen Nightmares (2007 – 2014), medan det brittiska originalet heter Ramsay’s Kitchen Nightmares (2004 – 2007). Skillnaden mellan titlarna må vara liten och premissen mellan dem båda identisk, men innehållsmässigt är de precis som de olika The F-Word; natt och dag.
Den brittiska är min favorit (för det mesta) då den, återigen, är mer återhållsam och fokuserar på människorna i köken, baren och på golvet. Det känns som om att man är där, kameran är handhållen och följer med Ramsay när han gör sitt bästa för att förstå vad som behövs och, ännu viktigare, kan fixas – människor som utrustning. Musiken är lågmäld, dock med distinkta teman som tydligt delar in programmet i sina segment.
Den amerikanska är mycket mer reality-tv med dramatisk musik, snabba klipp och mycket mycket mer drama. Mycket är filmat från monterade kameror som påminner om säkerhetskameras smygande blick. Fokuset ligger definitivt mer på skrikandet och tårarna – det är sensationellt och folk sväljer det på samma sätt de skulle svälja en Ramsay-rätt. Inget fel i det, det är hjärndöd tv och det är ju därför vi sitter här, kära läsare.
Den amerikanska versionen fick sju säsonger medan den brittiska hade fem plus två korta specialare, Great British Nightmare (2009) och Costa del Nightmares (2014), och den amerikanska är den vi går till i första hand för att den erbjuder just den hjärndöda men ack så befriande underhållningen en trött hjärna suktar efter en lång dags arbete.
Är det lustigt? Trots att jag personligen föredrar den brittiska “mer ordentliga” så söker jag mig oavkortat till den lite dummare och förenklade versionen. Lättsmält är en dygd.
Sen har vi ju Kitchen Nightmares på anabola som är det senaste tillskottet av Ramsays “till räddnings”-program som är 24 Hours to Hell and Back (2018 – ????) där han gör hela Nightmares-grejen på 24 timmar, definitivt helt rätt steg i rätt riktning gällande underhållningsvärdet. En ny säsong är på gång efter två framgångsrika.
Självklart har vi Hell’s Kitchen också men jag tänker inte röra om i den grytan ens med den finaste av redskap. Det blir bara för mycket. Vad jag kan säga är att även här skiljer sig den brittiska och amerikanska på alla plan förutom namnet och själva tävlingsmomentet. Preferenser faller på tittaren själv. Men man kan icke förneka underhållningsvärdet i en skrikande Ramsay i sitt esse.
Är man sugen på att ta en virtuell kurs i Ramsays matlagning kan man ju alltid ge sig på Hell’s Kitchen: The Game (2008) eller Restaurant Dash: Gordon Ramsay (2016). Att virtuellt bli påskriken av Ramsay är det närmaste många av oss kommer önskedrömmen av ett lyxkök och den själaförödande upplevelsen av att vara otillräcklig för en världsmästare.
Men vem är Gordon Ramsay egentligen?
Är det intressant nog för er att läsa så får det nog bli en text för framtiden; vem vet, när ni har läst den här texten kanske ni bränt något på spisen eller översaltat ert protein så det är bäst att ni får återgå till det. Ni vill ju inte bli roastade på samma sätt som många frivilliga offer blev av mannen själv på Twitter.
Hans liv är ett intressant sådant med många berg och dalar som man kanske inte alls tänker sig att en stjärnkock som Ramsay ska ha; till exempel det att hans kulinariska karriär inleddes efter en idrottsskada under tiden då han var en professionell fotbollsspelare eller att hans bror har kämpat med missbruk under många många år.
Så – sök nu upp lite nya recept och prova era vingar, oavsett kunskapsnivå i köket.
Det är aldrig försent.
