Death end re;Quest 2

Ett år efter sin debut i Japan kommer det unika skräckrollspelet Death end re;Quest 2 hit till väst. Originalet Death end re;Quest möttes av hyfsat god kritik. Når uppföljaren upp till samma standard som originalet och kan tvåan locka en ny, bredare målgrupp till det mörka och tragiska universumet?

När spelet börjar introduceras vi till huvudkaraktären Mai Toyama som du får ta kontroll över. Din pappa har grava alkoholproblem vilket har lett till att din mamma och din syster Sanae har behövt flytta från er. I ett antal år har du levt isolerad på ditt rum för att skydda dig mot din pappa och hans problem, tills en dag då det går för långt och av självförsvar tvingas du att döda din far. När du inte längre har en vårdnadshavare blir du tvungen att flytta. Du beger dig till staden Le Choara där du senast hörde från din syster, som du för övrigt inte har haft kontakt med på över ett år. Väl på plats blir du intagen på Wordsworth Dormitory,  ett boende för flickor i staden där de ägnar sina liv åt religionen El Strain. Det dröjer inte länge innan du får höra att många flickor som bott där har försvunnit under mystiska omständigheter och din syster, som du kommit för att leta efter, är spårlöst försvunnen. Du bestämmer dig för att ta reda på vad det är som försiggår tillsammans med nya vänner Rottie och Liliana. Det du inte vet är hur tvistad och mörk sanningen är…

En glimt av mysteriet….

Mer än så tänker jag inte gå in på spelets story då den står i fokus, men det jag kan säga, utan att avslöja allt för mycket, är att berättelsen för det mesta är intressant med många oförutsägbara tvistar som fick mig att vilja spela vidare för att se hur spelet slutar. Till en början hade jag svårt att sympatisera med Mais vän Rottie, men när jag lärde känna henne mer förstod jag varför hon agerar som hon gör och kunde känna för henne. Det finns många liknande exempel i spelet och jag tycker att karaktärsbygge är något spelet lyckas särskilt bra med.

Death end re;Quest 2 är en blandning av två genrer, JRPG och visuell roman. Dagarna spenderar du genom att delta i olika event med dina kollegor på boendet. Genom att spendera tid med olika personer kan du påverka vilket slut du får, dock fick jag inte riktigt klart för mig vilka som påverkade mer än andra då jag kände att merparten av konversationerna du deltar i under den här delen av spelet inte har någon koppling till huvudberättelsen, utan är mest där för att ge mer bakgrund till de du bor med. Ibland kändes det som att jag tvingade mig genom onödigt långa konversationer för att få det sanna slutet. Om du är ett fan av visuella romaner har du säkert inte något emot detta, men om du är som jag som spelar spelet mest för RPG-aspekterna känns den delen av mig lite väl utdragen utan att bidra mer till den stora upplevelsen. 

Prata med dina rumskompisar för att lära känna dem bättre!

Det finns dock en aspekt av visuella roman-delen som jag tycker är intressant, nämligen alla falska slut du kan få om du gör fel dialogval, även kallade för Death Ends. Vid ett antal tillfällen i spelet står du mellan två val och om du väljer fel kommer dina karaktärer dö en smärtsam död och du får Game Over. Som tur är kan du ta dig tillbaka precis innan valet så att du kan ta dig snabbt vidare i berättelsen. På grund av detta valde jag ibland medvetet det val jag kände var mest troligt att leda till en Death End för att få en djupare förståelse för spelets olika karaktärer och deras ambitioner.

Den andra delen av spelet utspelar sig som ett relativt traditionellt JRPG där du får utforska staden på nattetid och slåss mot olika slags demoner som kallas för Shadow Matter. Det som skiljer detta spel och dess föregångare åt från andra spel i genren är stridssystemet. Det är i grund och botten traditionellt turbaserat, men istället för att dina karaktärer står still går du runt i ett cirkulärt slagfält. Alla attacker har olika vinklar du kan träffa dina fiender med och vissa attacker har en knockback effekt, vilket innebär att du skjuter iväg fienden och om den träffar andra fiender eller dina lagkamrater så studsar din fiende iväg i en kedjeeffekt där den själv och de fiender de fiender den träffar tar massiv skada. På slagfältet finns det även olika typer glitchpaneler som antingen stärker eller försvagar dina lagkamrater när de går på dem. Om en lagkamrat går på dessa byggs hennes korruptionsmätare upp. När mätaren når 80% hamnar du i vad som kallas för glitch mode där din lagkamrat ändrar form och kan avsluta sin runda genom att göra en specialattack som gör massiv skada på alla fiender på slagfältet. Stridssystemet är enligt mig spelets största styrka. Det finns mycket strategi och djup här och spelet uppmuntrar ofta till i kreativa lösningar i hur du tar dig an dina fiender. Trots det till synes komplicerade stridssystemet är kontrollerna lättanvända, vilket underlättar när du ska lära dig in i det 

Förutom att strida mot fiender på natten utforskar du olika miljöer i och i utkanten av Le Choara. För att ta dig runt krävs det ofta att du hackar datorer där du hittar hemliga gångar i omgivningen och nycklar för att ta dig förbi låsta dörrar. Spelets områden varierar inte mycket när det kommer till utseende, men rent spelmekaniskt blir de mer avancerade och du låser hela tiden upp nya förmågor för att ta dig runt. Något jag störde mig på mer längre fram i spelet var när en ond entitet kallad för Berserker dök upp. Om du kommer i kontakt med honom tas du tillbaka till där du senast sparade, vilket kan vara långt tillbaka om du inte stannar upp och sparar vid varje givet tillfälle. Denna entitet dyker upp redan i början av spelet, men ju längre in du kommer desto oftare stöter du på den. När den började dyka upp mer frekvent mot slutet av spelet skapade den en stress som tog bort från nöjet av att utforska.  Jag kände ett tvång att spara vid varje givet tillfälle bara för att undvika att förlora allt för mycket framsteg.

Genom att hacka en dator kan du hitta koder i omgivningen som hjälper dig låsa upp dörrar!

Något som spelet gör mindre bra är dessvärre den ljudtekniska aspekten. Det finns en engelsk dubbning i den här versionen av spelet, dock är inte all dialog röstskådespelad på engelska som med de japanska rösterna vilket fick mig att byta över efter ett tag. Det känns tydligt att den engelska dubben var lite av en efterkonstruktion, vilket är synd för att de engelska röstskådespelarna gör ett bra jobb när de väl talar. En annan ljudteknisk aspekt spelet faller kort om är ljudeffekterna. Ett exempel är när folk dör och det som hörs är det mest generiska “splatter”-ljudet du kan tänka dig. Många ljud känns påtvingade och återanvänds allt för ofta och övertydligt för att ge påverkan. Det mest positiva gällande det ljudtekniska är musiken, i synnerlighet några av stridslåtarna som står ut i mängden med sin egna stil som passar bra in i situationen

När det kommer till den grafiska aspekten tycker jag att spelet gör ett bra jobb i att lyfta sin egen identitet. På dagtid ser vi en mer tecknad stil som passar bra in i en visuell novell och på natten ser vi en animerad stil som passar bra in i ett JRPG. Grafiken passar alltså de genrer som spelet håller sig till på ett bra sätt och bidrar till en varierad upplevelse i dess utseende.

Nu för den viktiga frågan, vilka är Death end re;Quest 2 till för? Spelet är till relativt stor del en visuell roman och väldigt japanskt i sättet det utspelar sig, både till berättelsen och hur det spelas. Själv har jag en förkärlek till JRPGn med intressanta historier och därför faller spelet mig i smaken, men om  du inte redan denna genre är spelet troligen inte för dig. Är du redan ett fan av genren – kör!