Atelier Ayesha: The Alchemist of Dusk DX

Efter nästan åtta år tyckte någon att det var en bra idé att släppa Atelier Ayesha: The Alchemist of Dusk DX till den nuvarande konsolgenerationen samt PC. Men hur står det sig i dagens läge?

Storyn handlar om Ayesha, en ung tjej som livnär sig på att koka ihop olika sorteras mediciner och säljer dem till olika butiker i närheten. Hon har en syster som helt plötsligt försvinner när hon besöker en ruin som ligger i närheten av deras hem. Ayesha besöker sin systers grav i ruinen med jämna mellanrum och en dag ser hon sin syster vid graven, men hon är inte där på riktigt, utan det är som en illusion. Dock försvinner illusionen snabbt och Ayesha vet inte riktigt vad det är hon har sett eller vad hon ska göra för att kunna hitta sin syster på riktigt. En äldre herre såg vad som hände, han har forskat kring ruinerna och säger att det kan finnas ett sätt för systern att återvända, men Ayesha behöver bli en alkemist för att det ska fungera. Mannen försvinner snabbt därefter och lämnar vår protagonist åt sina tankar, men hon tänker inte särskilt länge innan hon bestämmer sig för att ge sig ut i världen och försöka bli en alkemist. Hon träffar snabbt på vänner och nya bekantskaper som är villiga att hjälpa henne, och hon kommer behöva hjälpen.

När det gäller gameplay så är vissa delar mer intressanta än andra. Stridssystemet är min favoritdel i spelet, det påminner mig mycket om striderna i Digimon Story: Cyber Sleuth då det inte är en bestämd ordning som attackerna sker i. Till exempel så kan ett monster attackera först i en runda, men är sedan sist i rundan därefter, så det gäller att hålla ett öga på turordningen så man inte klantar sig. Det finns även ett sorts supportsystem där karaktärerna jag styr över kan hjälpa varandra på lite olika sätt. Det finns en mätare under karaktärernas namn under striderna, och den fylls på när de använder items, förmågor eller pucklar på motståndarna. När mätaren är tillräckligt fylld kan karaktärerna samarbeta på ett annorlunda sätt som att attackera samtidigt som en annan och då placera sig bakom motståndaren eller blockera attacker för att hjälpa de med mindre hälsa. Efter varje strid får alla karaktärer som var med och slogs i striden erfarenhetspoäng och levlar upp med jämna mellanrum, och ibland så lär de sig nya förmågor som karaktärer i rollspel brukar göra, enkelt och bra.

När jag är inte är i strider så känns spelet för mig betydligt segare, det är prat efter prat hela tiden. Jag känner ju att storyn är rätt tydlig, bli en alkemist för att kunna rädda systern, och det är bråttom. Nu kan det vara jag som missuppfattade brådskan med det här, men jag känner ändå att någon brådska bör det vara att rädda sin syster som kan vara fast på något hemskt ställe. Men varken Ayesha eller de hon träffar på verkar ha bråttom med någonting, utan de fokuserar på andra bekymmer. Jag fattar att de behöver ha pengar för att kunna köpa och göra saker, och då behöver göra lite saker vid sidan av för att faktiskt kunna överleva. Men det känns som att spelet fokuserar lite mer på att jag som spelare ska köpa och sälja olika saker, istället för att försöka rädda systern, vilket inte går hem hos mig.

Under tiden man spelar samlar man på sig något som kallas Memory Points, man kan tjäna dessa genom att prata med med människor eller göra vissa saker. När man har ett visst antal kan man skriva ner vissa händelser i sin dagbok som kan ge olika bonusar. Jag är inte säker på att jag gillar den här mekaniken, för den kastar ut mig ur inlevelsen jag vill ha under tiden jag spelar. Man får visserligen rätt bra belöningar, men jag vill inte fokusera på att samla minnen. En annan mekanik intresserar mig mer, och det är synthesis, som går ut på att blanda olika ingredienser som man samlar på sig eller handlar för att sedan blanda skapa mediciner, bomber eller accessoarer. Det är ett kul system där man kan experimentera mycket, eftersom man själv kan välja i vilken ordning man lägger i de olika ingredienserna, och resultaten kan då variera mycket.

Grafiken ser bra ut, det är en mysig spelvärld jag har hamnat i med intressanta monster och fängslande områden. Jag skulle gärna ha gått runt i dem och förundrats över allting om inte områdena vore så förbaskat små. Jag hinner knappt in i ett område innan jag är klar med det, vilket känns väldigt tråkigt, för det känns som att den här världen har mycket att erbjuda. Karaktärerna är rätt stela, det är inte många känslor som visas när jag spelar utan de är ofta stenansikten, vilket inte alltid passar in med rösterna som ofta är betydligt mer engagerade än vad som syns. Jag är en sån som i nio fall av tio föredrar japansk dubbning över engelsk, och även i det här spelet föredrar jag det japanska, även om rösternas engagemang inte alltid passar in med karaktärernas stenansikten. Musiken är inget jag känner är minnesvärt, men den är trevlig att lyssna på under tiden jag spelar.

Jag har stundtals kul när jag spelar det här spelet, men för det mesta känner jag mig bara uttråkad. Jag uppskattar ibland spel som är lite lugnare, men jag behöver inte bli överöst med exposition så fort jag lämnar ett område för nästa. Det är så mycket information spelet vill ge mig, både spelmekaniskt så väl som story, och det blir för mycket när man precis sätter sig med det. Det lättar dock lite ju längre in i spelet man kommer, men det är fortfarande mycket text och prat, vilket jag dels förväntar mig från ett japanskt rollspel, men jag vill även kunna utforska lite och se mer av världen utan att bli avbruten. Det här är en stor spelserie, men jag känner att den är inte något för mig, men jag kan mycket väl tänka mig att fans av serien kommer bli glada över att spela det här på nytt.