The Prisoning: Fletcher’s Quest

Ena stunden är du hos en psykolog som inte bryr sig, nästa så manövrerar du en stor värld och försöker bara överleva och hitta vägen ut. Sådant är livet i finkan.

Svenska Elden Pixels är bäst känd för spelen Alwa’s Awakening och dess uppföljare Alwa’s Legacy, två så kallade Metroidvanias gjord med retroinspirerad pixelgrafik. Av dessa har jag bara spelat Alwa’s Awakening, men det var flera år sedan och jag spelade inte särskilt långt. Mina förväntningar var därför inte nödvändigtvis skyhöga när jag började spela The Prisoning: Fletcher’s Quest (eller ”Trubbel i Finkan: En Fängslande Resa” som Steam insisterar på att kalla det), men… mitt favoritspel genom tiderna är Super Metroid, så jag tycker om Metroidvanias – även om jag inte spelat jättemånga. Hur håller The Prisoning: Fletcher’s Quest i jämförelse med andra spel i denna sub-genre?

Spelet börjar med att spelutvecklaren Olof sitter hos en psykolog och pratar om sin ångest. Psykologen försätter Olof i hypnos, och han vaknar som äventyraren Fletcher. Vilse i en labyrint utan vapen, utan kläder och utan en aning om hur han kom dit försöker han att hitta sin väg ut, samtidigt som sjöjungfrumannen Herman försöker att lura invånarna i labyrinten att du är där för att förinta dem.

Hej på dig, kycklingman som representerar utgivaren.

The Prisoning: Fletcher’s quest är ett väldigt enkelt och grundläggande Metroidvania. Du rör dig i ett 2D-perspektiv i en stor labyrint där du plattformar och skjuter din väg fram, letar efter bossar att besegra som därefter ger dig förmågor. Dessa ska du sedan använda för att ta dig vidare i labyrinten, varpå du hittar nästa boss och så vidare.

I flera av de Metroidvanias jag spelat brukar nya förmågor innebära bättre vapen, eller andra förmågor som har flera användningsområden. Förmågor som får en att tänka ”jag kan inte ta mig förbi den där stenväggen nu” och när du senare får bomber så kommer du ihåg att ”men vänta, de här bomberna är inte bara effektiva mot fiender, utan jag kanske kan använda dem mot stenväggen jag sprang på tidigare också”. Så är inte riktigt fallet här. Du får tidigt en liten puffra som du kan använda för att skjuta sönder vissa stenblock, men de enda uppgraderingar du får till den är möjligheten att skjuta snabbare.

Jag skulle dock inte kalla det ett problem, för spelet har överlag mindre gemensamt med Super Metroid, och mer gemensamt med spel som Battle Kid eller klassiska Mega Man-spel. Varje gång du kommer till ett nytt rum är det en ny utmaning för både hur väl du manövrerar plattformarna och hur effektivt du kan skjuta fienderna innan de skjuter dig. Jag må gilla Metroidvanias, men jag älskar klassiska Mega Man-spel och andra utmanande plattformare likt dem, och jag tycker att de två olika spelstilarna gifter sig väldigt väl här. Med en stor värld, konstant hög utmaning och det faktum att du dör på enbart två träffar, är det bra att save points i form av ett ramen-hak med en varuautomat finns rikligt utspridda på kartan. Utöver att dessa helar dig (i form av att varuautomaten spottar ut den hatt du förlorar när du blir träffad) kan du också teleportera dig mellan dessa punkter. Det är en väldigt snäll form av fast-travel The Prisoning: Fletcher’s quest bjuder på.

Spel som är lika svåra som det här blir lätt frustrerande om kontrollen inte samarbetar. Lyckligtvis är detta inte ett problem här, för med undantag att jag önskar att jag kunde remap:a vissa knappar så var kontrollen utmärkt.

Det är en ganska stor värld att utforska ändå.

Grafiken i spelet är enkel. Inte dålig, men ingenting som sticker ut eller försöker imponera. Den fungerar (förutom att vissa fiender ibland smälter in i detaljerna i bakgrunden), men ingen lär säga ”ooh, vilket snyggt spel” när de kör det här. Detta i stark kontrast till musiken, som är helt kanon! Det är det jämtländska bitpop-bandet Dunderpatrullen som ligger bakom musiken. Jag har inte hört mycket av deras verk tidigare, men de gjorde ett fantastiskt jobb här. Satt ofta och diggade med musiken, och visslade även med i en av låtarna som hade visslande som element.

En sak som bör nämnas, som vissa kommer se som en nackdel med spelet, är dess längd. Som recensent uppskattar jag ett spel jag kan ta mig igenom på fyra timmar, men jag kan absolut föreställa mig folk som köper, och spelar till eftertexterna, tänker nog ”var det allt?”. Jag kan uppskatta kortare spel, men då behöver de också vara riktigt finpolerade. Ett spel som är ganska bra men väldigt kort kommer definitivt att störa vissa personer.

Ledsen, Fletcher, men dina kläder finns i ett annat slott.

The Prisonig: Fletcher’s Quests största brist i mina ögon är dock handlingen och humorn. Nog för att humor är subjektivt, men jag kände verkligen att praktiskt taget vartenda försök till komedi slutade med ett magplask. Hela delen med Olof och psykologen är bara med i början och i slutet, utöver några cyniska skämt om hur okänslig och oprofessionell psykologen är hade man kunnat ta bort de segmenten utan att förlora nånting. Den första bossen i spelet är en enorm robothäst vid namn ”Den Gyllene Pirogen” som ägs av en kraftig kvinna i baddräkt och badmössa. Det här känns som att det antingen är en referens som jag inte förstår, eller ”lolrandom”-humor man såg på internetforum runt 2008. Med andra ord, nischat eller daterat.

Sen har vi Herman, huvudskurken i spelet. Som spelare får man se när han lurar de andra invånarna i labyrinten att Fletcher vill dem illa. Hade spelet inte haft med det hade man inte trott att han var skurken, utan en lätt stöddig snubbe bara. Han gör liksom ingenting antagonistiskt mot Fletcher, om något hjälper han till längs vägen ända fram till slutet då vi tydligen behöver besegra honom. Karaktärisering är i allmänt något spelet hade behövt slipa lite mer på.

Men om du kan ignorera storyn och dåliga skämt, och istället uppskatta lite icke-linjärt plattformsskjutande så är det här en nöjsam tripp. Lite för många skavanker för att jag ska vilja ge det ett ”bra köp”-märke, men jag hade kul!

Testdator: Intel Core Ultra 7 265K, 16 GB DDR5 SDRAM, RTX 5060