Tamagotchi Plaza

Jag älskar gulliga, avslappnande spel. Uppvuxen med macho-snubbar som skjuter allt utan att reflektera över hur man skulle må om man faktiskt dödade en människa så är det en fröjd att plocka upp något pastellfärgat med gulliga ljud. 

När jag fick koden till spelet hade jag verkligen ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Tamagotchi kastar mig tillbaka till 90-talet och en liten liten sak som skulle hållas vid liv. Aldrig något jag själv hade, det var ju på tok för tjejigt. Men vad är det då egentligen? Det börjar med att vi anländer till en by med en massa olika karaktärer. Gulliga karaktärer med ett riktigt charmigt språk som ger mig ett leende från öra till öra.

Spelets handling är ganska kort. Vi landar på Planet Tamagotchi och där är det är en tävling om vilken stad som ska få den stora festivalen och vi måste jobba för att få vår stad bättre än de andra.

Hej på er också

I vår roll som borgmästare (vi blev utsedda på lite halvt oklara manér) är det dags med hjälp av vår assistent/avatar att jobba framåt. Vårt huvuduppdrag är att utveckla stadens butiker för att få pengar att investera i torget så att staden blir attraktivare. Varje butik som vi ska hjälpa är ett minispel som vi ska utföra gång på gång på gång på gång igen för att komma framåt. Hos tandläkaren ska vi borsta tänder, borra fram tandtroll och placera dem i burar. Detta gör vi genom att klicka på olika ikoner i en menyer för att välja rätt verktyg och sedan i olika mönster röra dessa över aktuell tand tills problemet är löst. För vissa åkommor krävs kombinationer av åtgärder för att komma i mål. I cykelaffären kommer det in kunder med önskemål om sina cyklar som det är upp till oss att lösa. Det kan vara ett klistermärke, nytt styre eller varför inte en punktering.

Som cykelnörd och gammal mekaniker känns det på tok för bekant.

I den hemliga ninja-restaurangen ska vi göra sushi genom att plocka ihop ingredienser i rätt ordning och forma dom, låter lätt men ska det vara wasabi under laxen eller ej? Det finns många fler butiker men det skulle bli en för lång lista att skriva här. Vissa är gjorda för en spelare och vissa kan vi ta av kontrollerna och spela två som när vi råkar hamna i ett rap battle och det är ett rytm-minispel. När vi spelat en butiks minispel tillräckligt många gånger så får vi möjligheten att uppgradera vår butik. Detta gör att det finns mer alternativ så att minispelen utvecklas och blir lite svårare utmed spelets gång.

Låt mig beskriva ett minispel mer i detalj. I detta fall väljer jag att vara optiker. Vi börjar med en synundersökning där vi ska försöka gissa hur vilket synfel besökaren har. Detta gör vi utifrån en tavla där vi kan välja symboler. I början rör det sig om att välja storlek på former och klicka igenom när karaktären ser klart och blir glad. Nästa steg blir att välja vilken typ av bågar som besökaren visar. Denna gången är det runda. Nästa steg är att välja glas. Vanliga eller solglasögon till exempel. I alla dessa moment så är det bara att välja objekt på skärmen och tycka på A. Nästa steg är att slipa glaset och det innebär att glaset dyker upp på skärmen med ett streck runt men oturligt nog är lite av glaset utanför strecket och måste avlägsnas. Detta gör vi genom att vrida på glaset med våra knappar på toppen av kontrollen och sedan flyttar vi ett stämjärn utmed kanterna. När vi är nöjda så trycker vi på X för att leverera glasögon till kunden. Vi får ett betyg på vår arbetsinsats, butiksägaren ber om ursäkt för att det tog tid och kunden betalar och går. Nu kommer nästa kund och vi börjar om. Och i princip ser varje minispel ut med lite variationer. 

Ser du dåligt? Vi kan fixa!

Det finns också en lista med alla karaktärer vi har träffat på likväl som någon form av sociala medier-funktion där invånare i staden skriver saker. Huvudsakligen om butikerna. Listan kan vara skoj att kika i och läsa på, de sociala medierna känns som att jag väljer att skrolla förbi för att få bort notifieringen. Sakta men säkert blir min stad finare och mer framgångsrik. Jag upplever det som att listan med karaktärer är tämligen statisk. Det står en enkel mening och utmed tiden så kommer det att läggas på några bilder som de själva tagit lite slumpmässigt. Dock saknas relationsbyggnad.

Grafiken är tämligen enkel vilket passar spelets syfte väldigt bra (och alla älskar pastellfärger innerst inne). När vi rör oss runt i staden har vi ett tredjepersonsperspektiv men när vi kommer in i en butik blir det 2D. Självklart har det en tecknad gullig stil som ni ser i bilderna. Något som är lite märkligt är att ljudet borde börja irritera mig efter en stund, det är repetitivt och gällt när karaktärerna ”pratar”, vilket bara är ljud, men jag blir glad varje gång och sitter och myser. Det bästa är att de gifter sig oerhört fint (inget fan av uttrycket gifter sig, men det passar bra här).

Ett kort som sammanfattar vår vän.

När det kommer till det faktiska spelandet så är spelen tämligen enkla. De följer normalt en tämligen enkel struktur. Se på en bild vad den karaktären som är där vill ha och försök återskapa det med de verktyg som finns. Det varierar lite från butik till butik men det är basen. Vid moment som kan spelas av två spelare kommer upp en ruta som säger att du antingen ska ansluta en extra kontroll eller koppla loss kontrollerna från huvudenheten. De som skiljer är där det går att vara två eller där spelet faktiskt drar nytta av den inbyggda musen i handkontrollen vilket är väldigt roligt att se.  Dock kan jag inte riktigt säga att det tillför något att använda musen förutom kanske lite frustration som hade uppstått om jag skulle flytta runt objekten med en styrspak. Nu är det inte en Switch 2 recension men så bra musen fungerar. Jag låg i sängen och använde benet som musmatta och det var inga problem över huvud taget.

Något som jag förvånades över är att om spelet varit i sovläge så laggade det sedan när vi flyttade runt oss i staden och vred på kameran. Bättre än så borde det ha löst sig. Detta var både i handhållet läge likväl som i dockat.

Nu efter åtskilliga timmar med Tamagotchi Plaza så fick jag svar på om spelet skulle handla om att hålla liv i en liten karaktär. Det gjorde det inte. Vad jag istället fick var en gullig pastellfärgad tårta. En tårta som dock blev tämligen enformig även om det initialt erbjuder variation i de olika momenten likt ett Mario Party-spel, men huvudsakligen för en karaktär. Det känns tyvärr som många Switch-spel har gjort, som ett mobil-spel. Utvecklare försöker anamma det som är unikt för Nintendo men för det halvdant och når inte fram. Tyvärr. Ett spel som kanske plockas fram ibland i handhållet läge eller för den delen spelas av min dotter då det innehåller moment som hon älskar i Paw Patrol-spelen.