SHINOBI: Art of Vengeance

En klassisk serie från SEGA är tillbaka i SHINOBI: Art of Vengeance, en fartfylld actionplattformare med Metroidvaniainslag och en fin tecknad artstyle. Det är dags att ge oss ut efter hämnd!

Hämnd som drivkraft

Precis som i de andra SHINOBI-spelen tar vi oss an rollen som Joe Musashi, en medlem i Oboro-klanen, som är fiender till den onda organisationen ENE Corp. En dag när allt verkar vara frid och fröjd i Oboro-byn anfaller ENE Corp och tänder eld på byn innan Joe hinner stoppa dem. Med hämndbegär som drivkraft bestämmer sig Joe för att resa över landet och invadera ENE Corps baser och leta reda på organisationens ledare, Ruse. Detta är egentligen hela spelets berättelse. Varje kapitel består av ett antal banor där en högt uppsatt från organisationen befinner sig och som du ska besegra, för att sedan kunna ta sig till organisationens huvudbas. Det är en enkel berättelse, men jag tycker den fungerar bra. Den har en viss charm i sin enkelhet och påminner en del om sådana tecknade serier man kunde se om man satte igång TV:n på en lördagsmorgon.

Plattformare med action i fokus

Innan vi går in på spelet mer i detalj vill jag påpeka att spelet är utvecklat av Lizardcube, utvecklarna bakom den det kritikerrosade Streets of Rage 4. Studion har sedan tidigare god erfarenhet av actionspel i 2D, och det märks klart och tydligt i SHINOBI: Art of Vengeance. Om jag skulle beskriva spelmekaniken skulle jag säga att det är en hybrid mellan plattformare, beat-em-up och metroidvania, men till skillnad från andra spel i genren utspelar sig inte hela spelet på en stor sammanhängande karta, utan på ett antal nivåer, där vissa är mer öppna än andra att utforska.

Jag uppskattar att alla banor inte har samma upplägg i sin utformning, då det bidrar till att varje bana känns unik, något jag kanske inte alltid känner i många metroidvanias. Varje bana har ett antal hemligheter att hitta, bland annat Oboro-reliker som låser upp nya förmågor att handla i shopen, som bland annat ger dig nya sätt att utöka dina combos. Du kan även hitta amuletter som ger dig passiva förmågor, som mer skada eller utökad livsmätare. En likhet spelet har med metroidvanias här är dock att du får nya förmågor genom storyn, som en änterhake och en glidflygare, som du kan använda på tidigare banor du redan spelat igenom för att hitta hemligheter som tidigare var oåtkomliga. Jag tycker att banlängden är lagom och det känns aldrig att jag blir fast på en bana för länge utan att komma vidare.  Det finns alltså mycket återspelningsvärde för den som vill hundraprocenta det. Dock finns inget New Game+ eller olika slut, vilket ändå begränsar återspelningsvärdet en aning. 

Spelets kanske största höjdpunkt är hur kontrollen känns. Precis som i de flesta actionplattformare i 2D kan du hoppa, ducka och slåss med ett vapen. I detta fall har du tillgång till en katana att slåss med i närstrid och kaststjärnor att använda på avstånd. Med katanan kan du använda starka och svaga attacker som i sin tur kan användas i olika kombinationer för att jonglera fiender med, tänk lite som Devil May Cry, fast i 2D. Utöver detta har du även tillgång till Ninpos och Ninjutsus. Ninpos är elementära förmågor du kan använda mot fiender, till exempel att kasta en eldklot eller dasha mot fienderna med en vindattack. Ninjutsus är mycket kraftfulla förmågor du bara kan använda när du byggt upp en mätare tillräckligt. Det kan bland annat vara en explosion som skadar alla fiender på skärmen eller en förmåga som helar dig till fullt liv. Dessa förmågor är alltså till för att användas när du hamnar i en knivig situation. Allt som allt hade jag riktigt kul med striderna och stridssystemet och utmaningen kändes lagom för mig på normal svårighetsgrad, men om du tycker det är för lätt eller svårt, så kan du anpassa svårighetsgraden med olika parametrar, som hur mycket stryk du tar och om du vill återupplivas vid sparpunkter eller där du dog etc. Jag uppskattar att utvecklarna har lagt till detta då det öppnar upp spelet för fler spelare. Dessutom tycker jag om hur spelet sakta introducerar tuffare fiendetyper. Till exempel har vissa sköldar du måste ta ner medan en typ av fiende kan parera dina attacker. Variationen gör att striderna inte känns repetitiva.  Detta gäller även bossarna som succesivt blir svårare med unika attackmönster. Bossarna är utan tvekan spelets största utmaning, men jag kände aldrig att det blev överdrivet svårt eller att jag fastnade alltför länge på någon av dem.

Utöver striderna tycker jag att plattformandet känns riktigt tajt och responsivt. Det enda jag tyckte var lite bökigt var mot slutet av spelet där man skulle använda änterhaken och övergå till glidflygaren Jag råkade rikta änterhaken åt fel håll, vilket ledde till ett antal dödsfall. Oftast kände jag att det var mitt eget fel, men ibland visade pilen att jag skulle skjuta åt ena hållet, men kastades åt andra. Detta är dock en liten petitess.

Som hämtat från en tecknad serie

Som jag nämnde tidigare har spelet en känsla av gamla tecknade serier i sitt berättande, och detsamma kan jag säga om spelets utseende. Grafiken är stilren och får spelet att sticka ut i mängden. Jag gillar också att alla områden du kommer till har en unik stil, från öken till en neon-upplyst stad. Detsamma gäller musiken. Den är fartfylld och varierande beroende på vilken bana du befinner dig på. Presentationen är alltså något jag tycker de gjort riktigt bra. Presentationen visar även att spelet inte bara är en hyllning till origninalspelet (som inte hade en lika stiliserad look), utan en fräsch nytagning och något inte bara gamla fans kan njuta av.- 

Sammanfattningsvis hade jag riktigt kul med SHINOBI: Art of Vengeance. Det är en fartfylld plattformare med varierade banor som får spelet att kännas fräscht i de 10 timmar det tog för mig att spela igenom det. En varm rekommendation till dig som gillar klassiska actionplattformare.

Testdator:  Intel Core i7-12650H, 16GB DDR5, RTX 3060