Metroid Prime 4: Beyond

Det tog bara några konsolgenerationer, en bunt rykten och mer tålamod än Samus har missiler — men nu är Metroid Prime 4: Beyond äntligen här. Och ironiskt nog börjar äventyret med att allt sprängs i luften och vår hjälmklädda hjältinna kastas till en okänd planet. Frågan är om vi väntat i onödan, eller om detta är återkomsten som Samus behöver? Tyvärr är det lite av varje där…

Allt har en början…

Spelet inleds med att Samus och soldater från Galactic Federation besvarar en nödsignal från en forskningsbas. De försöker skydda en gåtfull artefakt från fienden Sylux och hans medhjälpare — men i striden skjuts artefakten sönder. Resultatet: en energiexplosion som transporterar Samus samt flera federationssoldater bort från basen. Snöpligt är bara förnamnet.

När explosionens stoft lagt sig befinner sig Samus på Viewros — en obekant och ogästvänlig planet fylld av främmande biomer, ruiner och farliga livsformer. Där upptäcker hon resterna efter en utdöd civilisation, Lamorn. Lamorn har lämnat efter sig texter och kryptiska strukturer — och ger Samus en ny roll: som deras “utvalda”, med uppdraget att bära vidare deras arv. För även om chansen ledde henne till denna öde planet, är hon återigen personen som ödet valt ska fixa biffen!

I takt med att hon utforskar Viewros återfår Samus (eller omvandlas till) nya förmågor. Utöver sina klassiska krafter — såsom vapen, Morph Ball, Scan Visor och stridsutrustning — får hon tillgång till nya psykiska förmågor. Dessa används för att manipulera miljön, aktivera mekanismer och navigera planetens mysterier. Det måste vara tråkigt för henne att konstant börja om, men hon har ändå kläm på det – så kör i vind! Vad annars kan hon göra liksom?

Målet är i alla fall tydligt: hitta ett sätt att lämna Viewros och ta sig tillbaka hem — samtidigt som Samus pusslar ihop Lamorns historia och försöker förstå artefaktens natur. Under resans gång behöver hon slåss mot utomjordiska fiender, utforska ruiner och övervinna hinder med både vapenkraft och nyvunna krafter.

Jo då — spelet följer förväntningarna nästan lite för väl. Nästan på en överdriven nivå till och med, då Retro Studios uppenbarligen inte velat rucka på båten allt för mycket sett till förnyelse för serien. För om spelets grundberättelse visar något alls, är det att fantasin är begränsad. Allt är mer eller mindre ett svepskäl för att du på ett linjärt sätt som möjligt ska återfå Samus krafter och skjuta ner elakingar under resans gång.

Värt här att nämna är att Beyond är en ny del – och tar egentligen inte med sig mycket alls från föregående spel i serien. Där Phazon var fienden – går detta spel ifrån och mer eller mindre inleder en ny berättelse. Och troligtvis en ny – om Nintendo får som de vill -trilogi. Det går därför i nuläget att säga att detta är högst fristående.

Något som kom som en överraskning då spelets ’open-world’-natur har varit något som lyfts fram och tillbaka innan spelet lansering. Och mycket riktigt finns en stor öken att färdas runt i – när du väl fått tag på en motorcykel (som av någon märklig anledning döpts Vi-O-La) – men dessvärre blir denna öken en tydlig metafor för spelet i sig. Det känns verkligen inte som att utvecklarna riktigt vetat vad de vill göra – och slängt ihop något som på många sätt känns torrt och tråkigt. ’Open-world’? Linjärt äventyr? Eller bara vara tryggt, förutsägbart och troget originalkonceptet? Vad det resulterat i är ett så pass ”safe” spel att jag i början avskydde det, om jag ska vara ärlig. Det är fullt av plattityder, tomma ökenlandskap, extremt lätta pussel och med ett nästan påtvingat bombastiskt musikspår i bakgrunden.

Soundtracket vräker på direkt, ofta mer än vad stämningen egentligen kräver. Med allt från metal och operatoner – för att sedan bli högtravande esoteriskt och mystiskt. Inte för att musiken är dåligt producerad, nej, det är definitivt välgjort, den uppfattas lite väl tvungen bara. Som att utvecklarna vill peta på oss och säga ”Titta vad vi vågat med musiken!”. Medan en annan sakta sänker volymen för att det blir jobbigt att lyssna på i längden.

Ser vi till ljudbilden är den tämligen anonym. Ljudbilden i Metroid Prime 4: Beyond har definitivt sina starka stunder — musik och atmosfär kan vara riktigt lyckad, ljudeffekter kan ge tyngd, och i utforskande eller action-/smygmoment bidrar ljudet till stämningen – särskilt då många områden har väldigt distinkta ambienta bakgrundsljud. Men samtidigt känns det som att ljuddesignen ibland hålls tillbaka eller inte får samma omsorg som grafik, nivådesign eller gameplay. Ljudmixen kan dessutom vara obalanserad, med överdrivna baseffekter som ibland dränker detaljer i strider. Det gör att helheten kan upplevas som ojämn – och gjorde åtminstone att jag var tvungen att gå in och justera spelets ljudnivåer på detaljnivå bara för att få en bättre upplevelse. Något jag skulle uppmuntra alla att göra som skaffar detta spel.

Spelupplägg vi alla känner igen… på gott och ont!

Det linjära spelupplägget; leta efter rätt vapen i rätt ordning, och sedan behöva dras med ohemult många transportsträckor gjorde snabbt att tempot tog sig en törn – något som skedde om och om igen. Att ”backtracka” – d.v.s. återbesöka områden för att utforska vidare – är sannerligen inget nytt för serien, men att ha några smärre områden som enbart agerar mellansegment innan platserna du faktiskt behöver nå – gjorde att tempot sköt sig själv i foten.

Det är alltså detta märkliga fokus som kom att dominera de första timmarna i spelet för mig. Ett stilla lunk framåt, där du ibland mer driver vind för våg istället för att riktigt ha tydlig motivation, gjorde snabbt att jag mer kände mig tvingad än underhållen. Att berättelsen skapar en motivation i det att du ska hitta och sedan hjälpa de soldater du var med initialt -för att sedan fly planeten var bra svepskäl – men knappast något du lär komma ihåg ens fem sekunder efter eftertexterna rullat. Karaktärers personlighet är tunna som aspblad, och du ser direkt att de har väldigt singulära syften. MacKenzie ger dig tips och sätter ihop nya förmågor till exempel – medan en annan kille kan hittas i öknen, där han ger dig lite uppgraderingar om du orkar lyssna på hans torftiga berättelser.

Ändå är de soldater du träffar på, få till antalet, men ändå med rikliga mellansekvenser. Så pass att det känns som att spelet säger ”Jamen titta! Vi har faktiskt en berättelse! Jag lovar!”. Nädu, den gubben går inte!

Bosstrider känns roliga!

Nåja, sedan har vi öknen i sig, som verkligen inte fyller sitt syfte. Tanken om att ha en öppen värld, där du tar dig vart du vill skulle vara kul – särskilt om det fördes samman med Metroid Prime, men ack så torr (pun intended) den är. Det är ett visst antal tempel, några beståndsdelar av en stor robot och (i regel) två-tre variationer av fiender som hittas här. För att inte tala om gröna kristaller.

För saken är den; för att lämna denna gudsförgätna planet behöver den gode Samus hitta fem nycklar. Dessa hittas inte i öknen i sig, utan runt om den. Så var beredd på att färdas långa tomma sträckor – med syfte att till synes göra spelet ”mer fylligt”. Vilket för oss tillbaka till dessa förbenade gröna kristaller. För utvecklarna fick snilleblixten att du som spelare – som sista grej (om du inte varit sjukt duktig från start och plockat alla kristaller) tvingas att plocka alla på hela kartan – för att ens kunna spela klart spelet! I mitt fall är jag lite av en hoarder – d.v.s. jag började plocka från start, men om du mot förmodan skaffar detta spel. Se för bövelen till att plocka alla kristaller från start. Det finns skäl utifrån berättelsen som jag lämnar osagt – men ju tidigare du börjar desto lättare blir det sedan. Suck, vilket jäkla korkat beslut…

Ser du grejen till vänster. Den fyller du på med gröna kristaller. Du kan inte klara spelet förrän du fyllt den. Kul va!

Nåja, det är i alla fall på de specifika platserna utanför kartan du får tag på nya uppgraderingar, och som du även kan återkomma till när du låst upp framtida uppgraderingar. För givetvis– i sann metroidvania-anda – finns det platser och objekt du inte kan nå första gången du besöker dessa, då du måste invänta en viss förmåga. Men till skillnad från andra Metroid-spel (som t.ex. det fantastiska Metroid Dread) gör sig just detta spels märkliga takt sig igen påmind. Många av områdena har nämligen laddningssektioner eller utrymmen som inte riktigt har använts till fullo (i min mening) – och gör att du ibland letar i onödan. Något som blir märkligt då spelet uppmuntrar dig att skanna varenda grej du stöter på. Något som förvisso inte är nytt för serien, men då vissa saker kräver en skanning för att du ens ska kunna komma vidare, känns det väldigt godtyckligt i vad som är viktigt och vad som inte är viktigt.

Med andra ord; du skannar varenda jäkla sak tills tummarna blöder! Sedan när du är klar med ett område, då får du pallra dig tillbaka till din hubb-plats… genom att först korsa den där sabla öknen. Men nåväl, nog med negativitet…eller?

Samus Aran – den tystlåtna coola hjältinnan…

Plottvist! Allt ovan stämmer, det fanns mycket tristess, men när jag nådde det tredje området, som var isvärlden (åtminstone för mig, då jag irrade runt en hel del först), började spelet klicka på ett annat sätt. Metroid Prime 4 är gjort att spelas med fler förmågor – då det öppnar upp världen, utforskandet och pussellösandet. Dels är vissa vapen roligare än andra, men efter jag fick den förmåga som fanns i isvärlden då började jag själv resonera med tempot. Det som initialt kändes urtråkigt, blev alltmer inlevelsefullt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men när jag nu äntligen hade lite olika vapen att tillgå – och därigenom kunde börja utforska på riktigt efter hemligheter, så blev det roligare och födde snabbt fram ett bättre driv. Något jag verkligen inte hade förväntat mig efter mina syrliga första timmar.

Jag har länge gillat Samus, men att se henne göra coola actionposér om vartannat lyfte upplevelsen, tillsammans med ett nu tydligare roster av vapen så kändes det även coolt att spela. Förvisso var inte den tradiga känslan av öknen borta, men bara att det kunde höja sig i mina ögon är stort. Nu kunde jag å andra sidan lösa några av de tempelpussel som fanns i öknen – så även den växte i mina ögon.

Ännu en cool bosstrid!

Allt detta gjorde dock att jag började fråga mig själv; vem exakt är detta spelet för? För grejen är den att spelets pussel är skamlöst enkla. Alltså så till den grad att jag i vissa fall undrade om jag missat något, då jag hittat en uppgradering så snabbt. Därför gissar jag att utvecklarna önskar fånga en ung publik – en som tidigare varit tveksam inför Metroid Prime. Något som spelets paradoxala sidor nog kommer sätta stop för – men som jag alltmer börjar värmas upp inför.

För trots att jag kunde känna att spelet lyfte sig under de cirka tolv-tretton timmar det tog att klara av det så är tempot ’off’, och spelets märkliga konstiga kontrast mellan öppen-värld och linjäritet något som inte kommer fungera för de riktigt unga spelarna där ute.

Tempot parat med relativt vackra världar (ja kanske inte öknen då), och ett alldeles dugligt – om än överpresterande soundtrack gjorde att jag lättare kunde förstå känslan utvecklarna ville uppnå för sina spelare. Det ska ha den där esoteriska sci-fi-känslan. Där mystik och hemligheter ska upplevas som att de finns precis runt hörnet – och allt detta får du faktiskt i spelet, bara att det har en lång startsträcka.

Sedan hjälper det även att spelets bossstrider var riktigt välgjorda – om än lite likartade på vissa sätt. Men deras design och sätt att slåss var på en nivå som verkligen föll mig i smaken. Just det faktum att du behöver identifiera deras svagheter, utnyttja miljön i den mån du kan och försöka planera – t.ex. bryta pansar, träffa små svaga punkter eller vänta på rätt ögonblick gör att de blir rätt saftiga. Än en gång, de är överlag på detta sätt, så du kommer snabbt komma in i lunket av att lista ut dem – så det är svårt att precist peka ut varför de fungerar så väl. Men hey, är det underhållande så är det!

Lägg därtill också det faktum att spelet kommer med tre svårighetsgradsnivåer och jag tror du kan få ett par timmar omspelningsvärde till och med. Förutsatt att du bortser från den ohemult tråkiga berättelsen förstås.

Men kom igen nu — hur tusan vill jag ha det?!

Uppenbarligen är jag sjukt kluven när det kommer till Metroid Prime 4: Beyond. Spelets första timmar var sannerligen inte lätta – men sedan plötsligt kom saker och ting på plats bara. Ambitionen för spelet är nog att serva de allra mest hängivna fansen, och dessa kommer vara relativt nöjda. För potentiella nya spelare kommer det vara svårt att förstå hypen.

På många sätt och vis är detta rentav en förenklad karbonkopia av tidigare spel, utan någon större ambition, mer än att bara vara mer Metroid för stunden. För alla som hoppades på att detta skulle vara ett crescendo i serien – så får ni nog snarare se det som en söt liten bagatell. Startsträckan är seg, men spelet hittar till slut sin rytm. I vad som initialt verkade vara en flopp, lyckades utveckla sig och bli en underhållande titel. Kanske inget jag lär komma ihåg så värst länge – men dess sköna bossstrider, märkliga speldesignval (öknen, jag tittar på dig) och den coola Samus i sig, gör ändå att det kan vara värt att kolla in denna nya del. Ha bara inte för höga förväntningar, så går det säkert bra!