Metal Gear Solid Delta: Snake Eater

År 2004 släpptes det tredje spelet i den klassiska stealth-action-serien Metal Gear Solid av Hideo Kojima. Metal Gear Solid 3: Snake Eater till Playstation 2 kom att hyllas som en av de bästa i serien med en gripande berättelse och ett unikt gameplay. 21 år senare släpps en remake av detta spel i Metal Gear Solid Delta: Snake Eater. Frågan är om nysläppet kommer hålla för en nykomling som mig, eller om man måste sätta på sig nostalgi-glasögon för att uppskatta det till fullo? Det är dags att genomföra Operation Snake Eater!

En alternativ ingång

Innan vi går in på spelet i sig vill jag bara kort berätta om min erfarenhet av Hideo Kojima som spelkreatör. Jag har nämligen aldrig rört ett Metal Gear Soild innan, men jag har tidigare i år spelat båda spelen i hans nya spelserie, Death Stranding och Death Stranding 2: On the Beach och fastnade hårt för dess unika atmosfär och berättande. Till följd av detta blev jag genast nyfiken på att testa något av Kojimas tidigare verk och ansåg att Metal Gear Solid Delta: Snake Eater var en bra ingång, då det är det första rent kronologiskt i serien. När jag nådde slutet av spelet kände jag mig kluven. Det finns aspekter jag gillar och aspekter jag inte alls är förtjust i. Låt mig förklara.

Metal Gear Solid Delta: Snake Eater utspelar sig 1964 i en alternativ version av kalla kriget. Vi tar oss an rollen som Naked Snake, en soldat som tillhör en specialstyrka inom CIA som kallas FOX. Spelet börjar med att Naked Snake tar sig an ett uppdrag kallat för Virtuous Mission, där han blir skickad till Sovjetunionen för att rädda en vetenskapsman kallad Dr Sokolov, vilket utvecklar ett supervapen vid namn Shagohod. Till din hjälp får du röstsamtal från din överordnade Major Zero, din assistent Para-Medic och din forna mentor The Boss. När du fritagit Dr. Sokolov går The Boss bakom ryggen på dig med sin specialstyrka, ”The Cobras”, som har sitt ursprung i Sovjetunionen och anfaller dig i syfte till att använda Shagohod för eget bruk. För att förhindra ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet inleds nu Operation Snake Eater. Detta uppdrag medför tre mål: att besegra The Cobras, att förstöra Shagohod och att eliminera The Boss, något som så klart blir ett moraliskt dilemma för Naked Snake. Är det verkligen rätt att eliminera den person som lärt dig allt du kan?

Ett svajigt utförande

Överlag gillar jag premissen för spelet. Det finns aspekter jag tycker är intressanta, så som vilken sida är egentligen den rätta och vad som är rätt och fel etc, men jag har ett stort problem: hur den presenteras. Ett tydligt exempel är hos presentationen av din rival, Ocelot, vars specialitet är att använda sig av två revolvrar. Du deltar i ett flertal konfrontationer med honom under spelets gång och vid varje sådant tillfälle måste han snurra dessa revolvrar i en scen som känns som att den tar 20 minuter varje gång. Nu överdrev jag, men det känns som att spelet drar ut scener med mycket onödigt material som oftast inte behövs för den berättelse spelet vill förmedla. Den överdrivna aspekten med spelet gör att jag har svårt att ta berättelsen på allvar. Ett annat exempel är när du ska spara. För att göra det måste du öppna din kommunikatör och kontakta Para-Medic, som vill prata med dig om en film-anekdot i ett flertal minuter varje gång, vid ett tillfälle där man ofta vill sluta spela för stunden. Jag hade lite liknande problem med berättandet i Death Stranding-spelen, men där tyckte jag ändå det fanns en viss mystik och särskilt i tvåan fann jag att den övergripande berättelsen vägde upp för en del ologiska aspekter – vilket är något jag inte riktigt känner här på samma sätt. Dock hade det kanske varit annorlunda om jag hade tagit mig an Metal Gear Solid 1 och 2 innan detta.

Gameplaymässigt rör det sig här om arkadigt stealth-action på linjära kartor där du rör dig från område till område, smyger dig förbi fiender eller skjuter ner dem när situationen tillåter. Du har tillgång till ett antal vapen, bland annat pistoler, hagelgevär, maskin- och raketgevär som du hittar allt efter spelets gång. Smygandet är nämligen väldigt snällt i att du inte misslyckas så fort en fiende ser dig, då hamnar du i alert-läge där fienden kallar på hjälp tills du inte blivit hittad på ett tag. Det kan absolut vara farligt att bli funnen på sättet att du blir omringad av fiender, men det finns alltid sätt att komma undan, som att gömma sig i en låda eller i ett välisolerat område. Spelet har även ett kamouflage-system där du kan klä upp dig i olika färger för att smälta in i omgivningen. Hur välkamouflerad du är syns i procentsats i UI:n nere till höger på skärmen. För att vara någon som oftast inte gillar stealth tycker jag ändå att detta system är kul. Det tillåter dig att maximera experimentera din förklädnad för att smälta in i omgivningen, vilket minskar risken att bli upptäckt. Styrningen tycker jag känns bra. 

En aspekt jag tycker om är hur spelet hanterar bossar. Alla är unika och det krävs olika metoder för att ta ner dem. Jag vill inte spoila någon av dem i detalj, men en av bossarna kan du döda redan innan fighten börjar, och samma boss dör automatiskt av sin ålder om man väntar en vecka med att spela spelet, vilket jag tycker är kreativt och unikt.

Pistolfight med Ocelot!

Tredjeperson eller isometriskt? Valet är ditt!

Något som är nytt för Delta-versionen är New Style-läget, vilket innebär att vi kan spela i tredjepersonsvy, till skillnad från Legacy-läget där vi spelar i isometrisk vy och skjuter i förstaperson. Jag har testat lite av båda och tycker de fungerar väl, men jag föredrar det nya läget framför det gamla, då jag finner att det är lättare att se stegar och hur högt upp vissa avsatser är. I New Style-läget tyckte jag att kameran fungerade bättre, men det kändes ändå inte helt naturligt då du inte kan rotera den helt fritt, vilket var något jag hade hoppats att man kunde göra i detta läge. Det finns även olika svårighetsgrader att välja mellan, från Very Easy till European Extreme, vilket gör det möjligt att skräddarsy din upplevelse. Dock blir du låst till en svårighetsgrad när du startat spelet, vilket tvingar dig att starta om sparfilen om du tycker det är för lätt eller svårt, något som jag tycker känns lite föråldrat. Det finns dock ett New Game+-läge för dig som vill starta en ny sparfil på en annan svårighetsgrad med lite extra förmåner.

Utöver huvudberättelsen har vi även lite minispel vi kan ägna oss åt, bland annat Snake vs Monkey, eller Snake vs Bomberman om du spelar på Xbox. Detta läge går att ut på att knocka ner maskotar som försöker gömma sig på utsatt tid. I PC- och Playstation-versionen är det apor från Ape Escape och på Xbox är det Bomberman. Spelläge utspelar sig på olika banor och om du lyckas fånga alla maskotar under en viss tid på en bana kan du bland annat få nya dräkter att klä upp dig med. Det finns även ett annat läge som kallas för Guy Savage Delta, vilket fungerar lite som ett Hack’n’Slash-tech-demo där vi tar oss an horder av fiender på en kyrkogård. Detta läge är utvecklat av actionjättarna Platinum Games som en bonus och ger inga särskilda belöningar efter att ha klarat det. Jag uppskattar att dessa extralägen finns, men det är tydligt att huvudfokuset ligger på berättelsen.

Fina vyer!

En presentation som imponerar

Grafiskt har spelet fått en uppiffning med Unreal Engine 5, vilket leder till att spelets miljöer är detaljrika och riktigt snygga. Detsamma kan jag dock inte riktigt säga om karaktärsmodellerna, som jag tycker skär sig med resten av grafiken i sin brist på detaljrikedom. För mig flöt spelet på bra med min laptop som har ett RTX 3060-kort, men jag har fått uppfattningen att spelet inte flyter lika bra på bland annat Playstation 5-system, vilket kan vara värt att ha i åtanke vid ett eventuellt köp.

Musiken tycker jag är bra och påminner mig en del om James Bond, särskilt med huvudtemat Snake Eater sjungen av Cynthia Harell, som lätt fastnar på hjärnan. Röstskådespelet tycker jag dock är lite sisådär. Det finns både engelskt och japanskt tal att välja mellan. Jag spelade igenom berättelsen med engelskt tal, då det kändes bäst utifrån kontexten av att Naked Snake är en amerikansk karaktär, men jag tyckte utförandet var lite väl ostigt, speciellt från David Hayter som spelar Snake. Jag testade även lite kort japanska i New Game+ och där tyckte jag han lät mer trovärdig, så om det är något man stör sig på skulle jag rekommendera originalspråk.

Sammanfattningsvis är Metal Gear Solid Delta: Snake Eater ett hyfsat spel, men jag tycker inte riktigt att det är värt fullpris om man inte är ett hardcore–Metal Gear Soild-fan. Som remake håller det sig troget till originalet, samtidigt som det gör det lättillgängligt för en ny publik, men det höga priset på 700+ kr gör det svårt för mig att rekommendera det för vem som helst som inte redan är ett fan av serien eller Hideo Kojima överlag.  Dock är det ett spännande första steg för Konami. Kommer det komma fler remakes av de gamla spelen under Delta-benämningen i framtiden? Ja, det ska bli spännande att se!

Testdator: Intel Core i7-12650H, 16GB DDR5, RTX 3060