Ett färgstarkt monsteräventyr fyllt av mysterier, taktiska strider och smarta jojomekaniker. Bakom den charmiga ytan döljer sig en resa som långsamt maler ner både tålamod och spelglädje – samtidigt som jakten på sanningen driver äventyret framåt. Hatar jag det, eller älskar jag det i slutänden… ja det märker ni. Men nog tusan väcker det känslor i alla fall!
Vakna upp utan minne, upptäck att du är en cyborg och ge dig ut på ett äventyr tillsammans med varelser som kallas Animons. I LumenTale: Memories of Trey axlar spelaren rollen som Trey, en kille med minnesförlust som hittas medvetslös i Scarlet Woods av Ales – en talangfull kille som lyckats reparera den skadade roboten Moka – och hans morbror Kapan, en framstående forskare finansierad av organisationen AARI. Tack vare lite välbehövlig pepp från karaktärerna Blanco och Julia startar resan genom det splittrade riket Talea. Uppdraget är att besegra regionens Lumen-ledare, kvalificera sig till den årliga storturneringen ”The Match” och samtidigt nysta i Treys mystiska förflutna. Detta nostalgiska monsteräventyr bjuder på intressanta mekaniska twister, men dras tyvärr med en hel del sega strider och tekniska gupp.
Taktiska sköldar och skräddarsydda monster
När startskottet för äventyret går ställs spelaren inför sitt första stora val: att välja en av de fem start-Animons. Dessa varelser utgör spelets ryggrad och sköter allt stridande. Totalt gömmer sig 134 unika varelser i spelvärlden, och målet att fånga alla känns omedelbart lockande för samlarnerven. Världen är uppbyggd kring 13 olika elementtyper, däribland klassiska inslag som eld, is, mörker, ljus och gräs. Varje enskild Animon besitter dessutom en av fem unika grundegenskaper som ger specifika fördelar i strid, exempelvis genom att höja skadan eller helt neutralisera fiendens försvar.
Det strategiska systemet är elegant utformat. Vid de första mötena med nya varelser är deras svagheter och styrkor helt dolda. Genom att testa olika typer av attacker låses informationen gradvis upp i databasen. Spelet belönar taktisk uppmärksamhet; nästa gång en effektiv attack väljs mot samma motståndartyp indikeras detta pedagogiskt med en röd sköld på skärmen. Skulle fienden däremot vara resistent mot den valda elementartypen visar systemet en blå sköld. Till skillnad från genregiganten Pokémon bjuder LumenTale på ett mer traditionellt rollspelssystem vid nivåökningar. Istället för helt automatiska statusökningar belönas spelaren med färdighetspoäng. Dessa kan placeras ut manuellt för att skräddarsy varje Animon utifrån personlig spelstil, oavsett om målet är att bygga en glaskanon med enorm skada eller en robust defensiv sköld med mycket hälsa.
En av de första bossarna.
Högteknologiska jojokast som jaktvapen
Utforskandet av de färgstarka miljöerna kretsar helt kring verktyget Holoken. Denna apparat fungerar i praktiken som en högteknologisk jojo och är spelarens absolut viktigaste redskap. För att expandera sitt team krävs det att en så kallad ”billia” – en rund mekanisk kula – kastas ut med hjälp av jojon. Detta initierar omedelbart ett tidspressat minispel där det gäller att med perfekt timing hamra in en specifik knappkombination. Fångstmekaniken är dynamisk; ju starkare och mer sällsynt en varelse är, desto längre och mer komplexa blir knappkombinationerna – vilket skapar en trevlig nerv i varje fångstögonblick.
Holoken har även en genialisk funktion i stridsförberedelserna ute på kartan. Genom att ladda apparaten med kraften från en av de egna varelserna förvandlas jojon till ett direkt vapen. Om en grästyp är utrustad blir jojon grön, och lyckas spelaren pricka en intet ont anande fiende i spelvärlden innan stridsskärmen laddas, startar den efterföljande striden med ett enormt handikapp till din fördel. Fienderna tar massiv skada redan innan den första turbaserade rundan har börjat. Det bästa med detta system uppenbarar sig när Treys team växer sig starkt. När nivåskillnaden blir tillräckligt stor besegras svagare monster omedelbart ute på kartan med ett välriktat jojokast. Det eliminerar behovet av att ladda in i en separat strid och ger en härlig känsla av progression under utforskandet.
En av mina favoriter.
Ett splittrat rike med trögt tempo och tekniska skavanker
När striderna väl bryter ut på allvar skiftar spelet till ett klassiskt, turbaserat system där maximalt fyra Animons kan delta samtidigt. Tyvärr är det också här som spelets största problemområde uppenbarar sig. Striderna drar ut på tiden något enormt. Animationerna är långsamma, och tempot i de turbaserade menyerna saknar det flyt som genren kräver. Eftersom spelet dessutom är extremt nivåkrävande tvingas spelaren till omfattande mängder av upprepande strider – i synnerhet om ambitionen är att hålla en bred grupp uppdaterad för skiftande fiendekombinationer. Efter några hundra fighter försvinner charmen och förvandlas till ett tålamodstest där vi ber till gudarna att jojon ska fälla fienden direkt på kartan.
Denna sega mekanik speglar tyvärr även berättelsens narrativ, som har en väldigt trög start. Det politiska djupet i Talea har en intressant grund: efter den legendariske kejsarens död splittrades det en gång enade imperiet till det teknologiska Logos i norr och det mytologiska Mythos i söder. Även om konflikten numera officiellt är över, lever spänningarna och medborgarnas gamla agg kvar i allra högsta grad. Samtidigt har Ales, som lärt sig uppfinnarhantverket genom att studera sin morbror Kapan, en djup och infekterad motvilja mot hela Lumen-världen på grund av sina föräldrars öde. Det tar dock alldeles för många timmar innan dessa trådar knyts ihop. Trots att Kapans senaste och revolutionerande uppfinning, Anispace, utlovar en spännande framtid för Lumen-agenter över hela världen, lyckas berättelsen aldrig riktigt lyfta ordentligt över det monotona stridandet.
Detta vägs till viss del upp av det visuella och ljudmässiga, som bjuder på en rakt igenom hjärtvärmande upplevelse med glad, poppig musik och en färgglad estetik. Den tekniska biten har dock tyvärr inte varit helt fläckfri. Spelet drabbades av totala låsningar och plötsliga krascher vid ett flertal tillfällen, vilket tvingade fram ofrivilliga omspelningar. Som väl var inträffade majoriteten av dessa tekniska haverier tidigt i spelet under dialogtunga partier, vilket gjorde det lätt att snabbt klicka sig tillbaka. Det har dock skapat en vana av att spara febrilt i hopp om att framtida uppdateringar ska stabilisera mjukvaran. Sammanfattningsvis är det en charmig monstersamlare med mycket potential och innovativ jojomekanik, men som tyngs ner av ett onödigt långsamt stridstempo.
Testdator: Intel Core i9-11900K, 32GB DDR5, RTX 3090
