Life is Strange: Reunion

I diskussion om interaktiva berättelser i spel kommer ofta Life is Strange-serien på tal. En serie som kännetecknas av svåra beslut och moraliska dilemman. Nu har den senaste delen, Life is Strange: Reunion, kommit ut. Det är dags att lösa mysteriet bakom skolbranden!

En lång serie som ändå är tillgänglig

Jag ska direkt erkänna att jag inte spelat alla tidigare delar i serien. Det enda jag tidigare har kört från början till slut är Life is Strange: True Colors, ni kan hitta min recension av det via länken. Som tur är börjar Life is Strange: Reunion med en riktigt bra introduktionsvideo som berättar om händelserna från det första spelet i serien upp till Life is Strange: Double Exposure. Detta måste vara en av de bästa introduktionsvideor jag sett, då jag kände att de gav mig bra grund att direkt ge mig på detta och ändå förstå och känna något för spelets berättelse.

Berättelsen utspelar sig direkt efter Double Exposure och seriens huvudperson, Max Claufield har blivit fotolärare på Caledon University. När Max återvänder till universitetet efter en studieresa inser hon att hela skolan står i lågor! Med hjälp av sin superkraft att hoppa i tiden med hjälp av fotografier återvänder hon två dagar före branden. Hennes uppdrag är nu; Att hitta vem och vad som orsakade branden och rädda skolan innan det är för sent! Det är ett berättelsedrivet spel och jag vill därmed inte berätta mycket mer, men trots att jag bara sett recap om tidigare händelser kände jag mig investerad i berättelsen och karaktärerna, som om jag hade känt dem sedan tidigare.

Jag tycker spelet gör ett riktigt bra jobb med att introducera nya spelare, trots all berättelse som kommit innan. För veteraner till serien tror jag att det kommer att vara ännu mer gripande. Skulle jag rekommendera detta som startpunkt då? Njae, kanske inte, men jag säger inte att det är omöjligt att börja här. Något jag gillar är att de lagt till att du kan ändra händelseförloppet beroende på de val du gjort i tidigare spel. Om du inte spelat tidigare spel finns det dock alternativ att göra några viktiga val innan du startar spelet. I en spelserie där dina val är väsentliga för spelloopen uppskattar jag det mycket.

Välj din väg!

För er som är nya till Life Is Strange-serien är det mer eller mindre interaktiva berättelser som går att liknas med walking simulators och visuella romaner. Du går runt, pratar med personer, interagerar med objekt och i vissa samtal kan du välja vad Max ska säga. Dessa val kan ibland innebära konsekvenser för berättelsen, till exempel vad olika karaktärer tycker om dig eller hur vissa händelser utspelar sig. Ibland kommer så kallade kritiska val, där ditt val får allvarliga konsekvenser. Oftast handlar det om att ljuga eller tala sanning.

Något som kännetecknar Life is Strange-serien är att Max kan åka tillbaka i tiden för att hitta ledtrådar till frågor att ställa till olika karaktärer. Ibland kan du inte få ut det du behöver av folk, och måste därför resa tillbaka i tiden innan du pratar med dem för att hitta ledtrådar om ämnen som kan leda dig fram i berättelsen. Det blir ett slags pusselelement som gör att du måste tänka till en aning.

I en del situationer måste du agera snabbt med dina handlingar, annars åker du tillbaka i tiden. Dessa känns mer som trial and error än en riktig utmaning, men jag uppskattade dem ändå då de bidrog till variation. Det var ett trevligt system, men jag tycker att de kunde utvecklat det lite mer, till exempel genom att lägga till en mekanik där du kan åka tillbaka längre perioder genom foton, såsom i berättelsen. Detta är mer en petitess än ett klagomål, men något jag hade i bakhuvudet under min genomspelning.

Det är dock inte bara Max du spelar i denna del, utan ibland kommer det sektioner där du spelar som din barndomsvän Chloe, som kommit för att besöka dig i Caledon. Hennes spelstil är mer begränsad än Max. Som Chloe kan du inte resa tillbaka i tiden, utan istället kan du under några tillfällen ha argumenterande diskussioner med olika personer. Genom att göra rätt val får du poäng och om du vinner ett argument tre gånger vinner du den diskussionen. Det är en relativt enkel mekanik, men jag uppskattar att de två huvudkaraktärerna spelar olika då det leder till mer variation.

Kontrollen för båda karaktärerna känns som en väntar sig. Du styr både Max och Chloe i tredjeperson och går fram till objekt och personer för att interagera med dem. Det är ett sådant spel som jag tror de allra flesta kan ta sig igenom. För mig tog spelet 8,5 timmar, och det finns omspelningvärde i och med de olika valen.

En mysig och stämningsfull upplevelse

Grafiken må vara realistisk, men jag tycker att de lyckas riktigt bra med att framhäva färger som får hela upplevelsen att kännas lekfull. Dessutom tyckte jag mycket om musiken. Vid ett antal tillfällen stannar spelet upp och lugnare, indie-folk-inspirerade låtar kommer upp i bakgrunden. Jag gillade verkligen dessa låtar och jag tycker de passar bra till spelet. De är lugna, melankoliska, men även hoppfulla på samma gång.

Sammanfattningsvis var Life is Strange: Reunion lite av en överraskning för mig. Trots att jag inte hade spelat alla tidigare spel i serien kände jag mig investerad i karaktärerna och berättelsen. För dig som letar efter ett mer utmanande och action-orienterat spel är inte detta vad du är ute efter, men om du gillar interaktiva berättelser där dina val spelar roll är det en stark rekommendation!

Testdator: Intel Core i7-12650H, 16GB DDR5, RTX 3060